Polisen, domstolarna, statliga och kommunala myndigheter blir bara sämre. Alla är överens om att det finns allvarliga problem. Men ingen gör något åt de grundläggande problemen. "Polismyndigheten har inte gjort någon samlad analys av vilka resurser som skulle kräva för att infria ambitionerna" konstaterar statskontoret i en nyligen framlagd rapport.

Samma förhållande råder inom domstolsväsendet där överklagande av mål inte längre tas på allvar - vilket jag själv framfört - i åtskilliga artiklar och flera av mina böcker. Jag påpekar och ifrågasätter också varför många mål som överklagas till högre rättsinstans aldrig prövas i nästa rättsinstans och frågar varför domstolarna inte längre motiverar varför överklaganden avvisas utan någon motivering. Varför vare sig sig EU -rätten eller Europakonventionen (EKMR) fortfarande inte följs i vårt land - i många mål som jag tagit del av - är också en gåta som ingen ansvarig vill besvara.

10.000-tals villainbrott sker varje år i vårt land utan att majoriteten av alla inbrott någonsin får någon ordentlig förundersökning och därmed blir uppklarade. Utländska ligor kan härja fritt, föra ut stöldgods ur landet, utan att vare sig tullverket eller polisen agerar för att förhindra vad som för närvarande sker i stor skala.

När det gäller polisen handlar det inte bara om mycket pengar, utan om något mycket värre: "Polisen har en dysfunktionell organisation", skriver Dagens Nyheter i sin ledare (DN 2018-10-16) Statskontoret konstaterar att i sin nya rapport - som är en slutredovisning över polisens stora omorganisation - att centrala delar fortfarande inte fungerar som den skall och "att ett urgröpt polisväsende ger urgröpt rättssäkerhet."

I fall där ekobrottslingar lägger beslag på hela företag utan att kunna uppvisa några ordentliga förvärvsavtal tillåter domstolarna inte att bevilja begäran om editionsförelägganden som är nödvändiga för att de rättmätiga ägarna - som har bevisbördan - skall få upprättelse i domstol i rättegångar som aldrig verkar ta slut och till slut upphör utan att någon av förövarna döms för allvarliga brott.

Vad som behövs är återinförandet av tjänstemannaansvar som försvann 1976. Den största skillnaden efter 1976 är att tjänstefel som tidigare dömdes i domstol övergick till att bedömas internt hos berörda myndigheter som disciplinärenden. Det finns stora svagheter i detta förfarande - i synnerhet vad gäller allmänhetens tilltro - till våra statliga och kommunala myndigheter.

I dag finns det inte många domare som i dag döms för vare sig jäv eller lagstridigt förfarande. Kommuner kan strunta i att följa beslut som fattas av högsta rättsinstans straffas inte. Poliser som utöver mer våld en lagen kräver straffas inte. Det torde därför vara rimligt att den som begår fel utkrävs rättsligt ansvar och får ett lämpligt straff. Detta kan stärka den svenska rättsstaten och ge den rättstrygghet och även öka förtroendet för både polis och domstolsväsendet och för de statliga och kommunala myndigheterna och skulle gynna de enskilda personer som drabbas av felaktig myndighetsutövning.