Domstolarnas negativa särbehandling av entreprenörer, fastighetsägare och företagare som processade mot de svenska bankerna, när det var krisbankerna själva som var på obestånd, perioden 1987 - 1993, under den självförvållade bankkrisen har orsakat stora skador. Samma behandling i domstol - som de drabbades av bankkrisen då råkade ut för - sker fortfarande i dag.

Det som då skedde var när bankerna som själva var på obestånd, och olagligt lade beslag på bankkundernas kapital och tillgångar, med statligt bistånd, för att de själva skulle återfå sin förlorade kapitaltäckningsgrad, upprör fortfarande många.

Om vad som då skedde har jag redan skrivit i flera av mina böcker. Bland annat i boken: Härdsmälta (2005) där jag redogör för vad många entreprenörer och företagare råkade ut för när de valde att processa i domstol för att återfå sin förlorade egendom.

Låt mig därför berätta om två fall i tingsrätten inte tagit fasta på vad som skett och hur man behandlar dessa mål. Det första fallet handlar om entreprenören och uppfinnaren Börje Rambro som redan i tingsrätten yrkande edition för att få tillgång till ett köpeavtal - men nekades - trots att det framgår av rättegångsbalkens kapitel 38 § 2 om skriftliga bevis att:

"innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att förete den"

Frågan hur den statlig kontrollerade Stiftelsen Industrifonden olagligt och utan något avtal med den rättmätige ägaren kommit över hans företag var ju själva grunden för käromålet, där Ramsbro har bevisbördan. Genom tingsrätten - i strid med Rättegångsbalkens bestämmelser - bifölls inte  Ramsbros yrkan om edition och förlorade hela målet som han annars hade vunnit redan i tingsrätten.

Målet mot Industrifonden prövades aldrig av vare sig hovrätt eller Högsta domstolen. I Mål Ö 5195-16, begärde Börje Ramsbro resning i HD eftersom hans yrkan om edition inte beviljades. HD avslog hans resningsansökan med motiveringen att:

 "Börje Ramsbro har inte visat någon omständighet som utgör domvilla eller som kan föranleda resning i målet".

Att Ramsbro inte kunde visa upp att Industrifonden inte hade något köpeavtal alls med honom berodde ju enbart på att hans yrkande om edition aldrig beviljades av Stockholms tingsrätt.

Under alla mina år som ordförande i Bankrättsföreningen har jag studerat många fall där vare sig EU-rätten eller rättegångsbalken följts. Jag har bland annat redan skrivit tidigare om hur entreprenören och uppfinnaren Börje Ramsbro - som på egen hand skapat ett unikt världsföretag, men på grund av lagstridiga åtgärder i Stockholms tingsrätt och svek från sina tilltänkta kompanjoner, blivit av med både sitt avgångsvederlag, sina immateriella rättigheter och ägandet av företaget.

Hela hans företag System 3R såldes sedan vidare till utlandet för mer än 300 miljoner kronor. Den statliga stiftelsen Industrifonden, som är skapad för att hjälpa företag som tog över en tredjedel av hans företag fortsätter att neka till att uppvisa något köpeavtal och hänvisar till den felaktiga domen i tingsrätten.

Redan 2004-03-22 anmälde jag i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen Sverige (som företräder entreprenörer och företagare) och i Sveriges Bankkunders Riksförbund (som företräder privatpersoner) till Europeiska kommissionen på grund av underlåtenheten att tillämpa EU:s direktiv 87/102 EEG för att svenska domstolar fortfarande inte följer vare EU-rätten eller Europakonventionen i tvistemål.

Svaret på mina frågor till kommissionen kom i form av ett s.k. motiverat yttrande till den svenska regeringen 2004-10-13 i fallet Lyckeskog mot kammaråklagaren i målet C 99/00. Kommissonen var då starkt kritisk till att Högsta domstolen (HD) kan vägra pröva rättslig tvist som berör EU-rätten utan att motivera sig eller vända sig till EU-domstolen i Luxemburg för vägledning.

Trots att detta EU-direktiv finns med i den svenska de svenska förarbetena till lagstiftningen, så tillämpas fortfarande inte direktiven som de borde. När det gäller de lägre rättsinstanserna bör domstolarna fråga om de är tveksamma till vad direktiven betyder, medan Högsta domstolen är skyldig att fråga - men gör det fortfarande inte - i många mål som jag tagit del av.

De brister som fortfarande finns i våra domstolar som jag beskiver i denna artikel är hur editionsförelägganden och handräckning skall hanteras enligt både rättegångsbalken EU-rätten och Europakonventionen där rättegångsbalken redan i 38 kapitlet 2 § fastslår om hur skriftliga bevis skall hanteras när entreprenörer och företagare blir fråntagna både företag och kunder och stämmer i rätten för att få ut nödvändiga handlingar där rätten lagstridigt nekar att bevilja dessa propåer

När det gäller handräckning för att få ut bevis som svarandena är skyldig att uppvisa finns det två former av handräckning; vanlig handräckning och särskild handräckning. Sökande kan välja vilken form av handräckning som önskas. Ansökan om särskild handräckning används bland annat när någon vidtagit en olovlig åtgärd med någon annans egendom eller utan lov har hindra någon annan att använda viss egendom.

När det gäller lagen om handelsagentur som är ett EU-direktiv (rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986) följs inte heller den svenska översättningen (Lag (1991:351) fortfarande inte Handelsagenturlagen som den borde.

I § 14 framgår att:

"agenten har rätt att från huvudmannen få alla upplysningar som denne har tillgång till och som agenten behöver för att kunna kontrollera om provisionsnotan innehåller de provisionsbelopp som är intjänade. Till sådana upplysningar hör utdrag ur huvudmannens bokföring".

I en pågående tvist i tingsrätten som gäller ett 10-årsavtal mellan Jet Print Storbilder AB och Digital Print Center Europe AB som och pågått i mer än 4 år och skulle kunna ha avgjort på 3 månader har handelsagenten begärt att få tillgång skickade till sig som rör bokföringen för en 9 års period som handelsagenten vägrat att låta agenten få granska med hänvisning till att denna redovisning utgör företagshemligheter.

Agenten har därför i Uddevalla tingsrätt i Mål T 391-15 försökt att med alla medel både via handräckning, särskild handräckning och editionsföreläggande och med åberopande av både avtalslagen, EU rätten, Europakonventionen (EKMR) och rättegångsbalken utan att lyckas få ut de handlingar han begärt och som han har rätt till.

Trots att han redan kunna bevisa att huvudmannen undanhållit stora provisionsbelopp från två av hans största kunder och det också är bevisat att huvudmannen i förlängningsavtalet självmant återgått till ursprungsavtalet genom att fortsätta debitera handelsagens kunder, men seden underlåtit att redovisa några intäkter alls.

När agenten anmält missnöje med domaren i tingsrätten och överklagat till både hovrätt och Högsta domstolen har vare sig frågan om rätten till editionsföreläggande eller handräckning prövats som de borde även EU-rätten och avtalet mellan parterna ger agenten denna rätt.

För mig har det stått klart att de som tjänat på affärerna i bägge fallen gjort en obehörig vinst genom att begå brott. Det i första fallet handlar om ett företag där svarandena från början handlat i ond tro. I det andra fallet råder en både avtalsmässig och laglig rätt att redovisa enligt avtal mellan parterna som aldrig har skett under 9 år - i bägge fallen har tingsrätten i både Stockholm och Uddevalla fallen nekat editionsföreläggande i strid med lag.