År 1995 var också det år som Sverige gick med i Europeiska unionen (EU) gjorde att Sverige kände sig tvingade att inkorperera EKMR i den svenska lagen 1995. Rätten till en rättvis rättegång fastställs i 2 kap kap 11 RF. År 2010 skedde en lagändring av RF och meningen "En rättvis rättegång ska genomföras rättvis och inom skälig tid". Rätten till en rättvis rättegång fastställs också i artikel 6 i EKMR.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle. Rättigheten är en garanti för att upprätthålla rättssäkerheten och säkerställa att var och en har möjlighet att få sina rättigheter prövade i domstol. Det är EU:s direktiv och denna rättighet som inte följs i Sverige i många domstolsärenden som jag tagit del av och skrivit om.

Det gäller också de många bedrägerier och förmögenhetsbrott som aldrig utreds av polis och åklagare och därför inte blir föremål för någon domstolsprövning alls. Nyligen fick jag bekräftat att en undersökning visar att av 700 bedrägerier var det bara ett bedrägeri som utretts på ett korrekt sätt av polis i Sverige, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt med vilka mått man än mäter.

Förutom EKMR ingår också EU:s direktiv och lagar som ovillkorligen måste följas, men som fortfarande inte följs av våra svenska domstolar. Låt mig därför bara ta ett exempel som gäller självständiga handelsagenter - vars direktiv från EU gäller i hela Europa - men som inte följs i Sverige.

En handelsagent som varit verksam sedan år 2000 och hade några av Sveriges största företag som kunder - bytte huvudman efter 8 år, för att expandera sin verksamhet till andra länder. Han bildade ett bolag och gick med i handelsagenternas eget förbund för att förvissa sig om vilka lagar som gällde och vilka förpliktelser som såväl huvudmannen som agenten var förpliktiga till att följa.

Vid årsskiftet 2008 omsatte han ensam 10 miljoner kronor och skrev först på ett femårsavtal med sin nya huvudman som sedan omförhandlades till ett 10-års avtal. Avtalet förpliktade huvudmannen att låta agenten tillsammans med sin revisor granska huvudmannens bokföring en gång per år för att kunna kontrollera om den redovisade provisionen stämde.

När han bad om att få kontrollera huvudmannens bokföring redan i inledningen av samarbetet blev svaret att detta var företagshemligheter. För att få bekräftat att en kund som han redan hade anlitade huvudmannen direkt i strid med avtal, trots att det var agenten som fått offertförfrågan från kunden. För att få saken avgjord omgående och i enlighet med artikel 6 i EKMR och svensk lagstiftning gick han då till domstol.

Sakfrågan som omgående kunde ha avgjorts i svensk domstol har fortfarande inte avgjort i någon rättsinstans, trots att agenten från början haft rätt i sakfrågan enligt både EU-rätten och svensk lag. Vad som nu hänt under förberedelsen av denna process är att huvudmannen kapat agentens hemsida så att han inte längre kan bedriva någon verksamhet alls och hotas nu av konkurs.

För att få rätt till en rättvis rättegång anmäldes då missnöje mot den aktuella domaren i målet. Trots begärda editionsföreläggande, anmälan till polis, åklagare, JK, JO, Statens Ansvarsnämnd och Kommerskollegium har ingen av dessa instanser prövat den missnöjesanmälan, med utgångspunkt vad som står i avtalet mellan parterna eller vad både EU-rätten stipulerar och hur snabbt ett ärende skall avgöras i våra domstolar, för att agenten skall kunna erhålla en rättvis rättegång redan i första rättsinstans och inom rimlig tid.

Vad som gäller för rättegångsfel i Sverige som fortfarande inte följs är: "Upptäcks felet under pågående rättegång i första rättsinstans (tingsrätt eller förvaltningsrätt) måste den i allmänhet avbrytas och felet rättas till. Därefter får hela rättegången tas om från början"

Min uppfattning efter att ha tagit del av många ärenden som jag skrivit om i mina böcker och åtskilliga artiklar är därför att Sverige inte längre kan tänka bort EU-rätten och agera som att EU domstolens domar inte gäller i Sverige i flera fall som jag tagit del av. Min uppfattning är även att det är en grundläggande princip att EU:s lagar och direktiv måste följas och att vad som framgår av EKMR respekteras i vårt land när det gäller tidsåtgången för en rättegång.

I detta fall har en rättegång som kunde avgjort på 3 månader tagit mer än 4 år i anspråk utan att målet kunnat prövas efter sina rätta förutsättningar i någon rättsinstans. Uppgiften för både polis åklagare och svenska domstolar är att tolka EU:s lagstiftning och se till att den följs och tillämpas på samma sätt i alla EU-länder och EU-institutioner, vilket enligt min uppfattning inte sker i Sverige.

Vad står det då i avtalet mellan parterna mellan huvudmannen och hans agent ? Tingsrätten har redan konstaterat att ursprungsavtalet som är daterat redan 2008- 06-11 är ett handelsagenturavtal. I ursprungsavtalet framgår tydligt att granskning av huvudmannens, att rätta utbetalningar skett, sker på plats hos huvudmannen av agenten personligen eller hans revisor en gång per år.

Förlängningen av detta avtal gäller från 2014-01-01 fram till 2019-12-31 där det visar sig att huvudmannen självmant återgått till de regler som gäller i ursprungsavtalet, vilket tingsrätten fortfarande inte uppmärksammat i vare sig en mellandom eller hur målet skall handläggas i fortsättningen. Trots detta finns angivet av agenten i flera aktbilagor. Varför även motiveringen för en mellandom i detta ärende är helt felaktig, men fortfarande inte åtgärdats. .

Vad säger rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter som finns översatt till svenska i Lag (1991:351 om handelsagentur ?

Under artikel 12 framgår att: "Handelsagenten skall ha rätt att kräva att få alla de upplysningar, i synnerhet utdrag ur böckerna som huvudmannen har tillgång till och som han behöver för att kontrollera storleken på sin provision. Avvikelse från 12 till men för handelsagenten får inte träffas."

Kan det sägas tydligare ? Min fråga är därför varför editionsförelägganden som begärts redan i inledningen av denna tvist aldrig har beviljats trots överklagande i alla rättsinstanser och missnöjesanmälan i samma ärende aldrig beaktas när en domare undanhåller alla de bevis som gör att klagande skall kunna erhålla för att erhålla en rättvis rättegång redan in tingsrätten.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen och br> Sveriges Bankkunders Riksförbund