EU-rätten och Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) som utarbetades inom Europarådets ram undertecknades den 4 november 1950. Men det skulle dröja ända fram till 1995 innan EU-rätten som EKMR införlivades i den svenska lagstiftningen, som fortfarande inte följs i många fall jag tagit del av.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificerat EKMR - Sverige den 11 januari 1952. Men att tillämpa dessa grundläggande konventionsregler - var något som Sverige ända fram till 1995 inte ville höra talas om - och de svenska domstolarna fortfarande inte följer i många brott- och tvistemål, som jag skrivit om i mina artiklar och i flera av mina böcker.

Den svenska professor som har betytt mest för införlivandet av EKMR i den svenska lagstiftningen är prof. em. Jacob W F Sundberg som under hela sin gärning för Institutet för offentlig och internationell rätt och i sin egenskap av sin professur i Allmän rättslära som. han tillträdde 1970 - ville att Sverige skulle börja tillämpa EKMR - införliva i den svenska lagstiftningen.

Jacob Sundberg kämpade för att Sverige skulle följa de minimikrav som EKMR kräver men som Sverige vägrade att införliva i lagstiftning och följa i många mål jag tagit del av och där Sverige redan har fällts. Och i de många nya fall som Sverige fortfarande inte följer.

När Sverige gick med i EU 1995 beslutade riksdagen att svenska lagar ska anpassas efter EU-lagarna, men gör det fortfarande inte i många domstolsärendet jag tagit del av och skrivit om. Trots att Sverige ska anpassa sin lagstiftning till EU-rätten och inte ha lagar som på ett uppenbart sätt strider mot EU:s regler och direktiv.

I Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter är bara ett exempel på direktiv som Sverige inte följer. Handelsagenturlagen ger i detta sammanhang handelsagenten denna rätt att granska sin huvudmans bokföring som även framgår av Lag (1991:351 om handelsagentur. Denna självklara rätt som gäller i både Sverige och EU för alla handelsagenter är en rättighet som, fortfarande inte tillämpas i våra domstolar som sig bör.

Regeringen anser, enligt Thomas Persson som jag intervjuat i denna fråga och är ordförande i Samiska Rättsförbundet, att erkännandet av Europarätten och Europakonventionen bara utgör en folkrättslig förpliktelse "mot andra fördragsstater", men inte inom Sverige, därför tror man att man inte heller behöver följa handelsagenturlagen i Sverige, även om den numera införlivats i den svenska lagstiftningen.

Genom Regeringsformen 2:23 ges rättigheten inte det grundläggande status utan endast ett konstitutionellt åliggande för lagstiftaren. Europakonventionen har - enligt Persson - blivit lag genom SFS 1994:1219. Där stipuleras konflikter och tolkning av konventionsåtagande ska genom genom lagtolkning - och eller med rättstillämpningsmetoder.

Dessa tolkningsmetoder är namngivna till "lex posterior resp. lex specialis" Lex Posterior = ny lagstiftning kan ges företräde framför gammal. Lex specialis = Inhemska regler ges företräde framför konventionsrätten.

Innebörden av propositionen i jämförelsen med RF 11:14 (1974 är alltså att särlagstiftningen ska ges företräde framför konventionstexten och Europadomstolens praxis. Svensken kan således inte påräkna det medborgarskydd, skydd för egendom, liv och hälsa som Sverige ger sken av inför andra fördragsanslutna stater.

EU:s fördrag som man fortfarande inte följer till alla delar kan jämföras med grundlagar i ett land. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att domstolarna i EU-länderna bara ska ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns med i fördragen som finns med i fördragen. Där anges också vem som har rätt att fatta beslut och hur besluten ska gå till.

När Sverige och de andra EU-länderna sam EU:s institutioner tillämpar gemensamma EU-lagar ska de ta hänsyn till individens fri- och rättigheter. Dessa rättigheter samlas i EU:s stadga om de grundläggande fri- och rättigheterna, även kallad rättighetsstadgan, som var just de rättigheter som Sverige vägrade följa fram till 1995, som man fortfarande inte följer.

Den som anser sig ha blivit behandlad på ett sätt som strider mot rättighetsstadgan kan vända sig till domstol i det egna landet. Upptäcks felen under pågående rättegång i första rättsinstans (tingsrätt eller förvaltningsrätt) måste den i allmänhet avbrytas och felen rättas till vilket tyvärr sker alldeles för sällan.

Det är här som Sverige brister eftersom de missnöjesanmälningar som sker och som påpekas mycket sällan beaktas. Vad gör man då när vare sig EU-rätten eller EKMR tillämpas som sig bör i Sverige ? Det är denna fråga som jag vill ha svar på men ingen vill besvara. De granskande myndigheterna Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) tiger. Den statliga ansvarsnämnden anser sig inte heller behörig att granska de fall som kommer upp i aktuella brotts- och tvistemål.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer är en av grundpelarna för EU-samarbetet. Regelverket för den fria rörligheten inom EU är omfattande och ständigt växande samtidigt som det ska tolkas och tillämpas av nationella administrationer 31 EU/EES-länder.

Det händer därför att hinder mot den fria rörligheten uppstår som bland annat beror på att domare tillämpar EU-rätten på fel sätt eller inte bryr sig om vad EU-rätten omfattar, trots att den åberopas i domstol, eller anmäls till polis och åklagare. Hur detta kan komma sig beror nog på att "tjänstemannaansvaret" försvann i Sverige redan under 70-talet, vilket gör det nästan omöjligt att kritisera domare, polis och åklagare som vare sig följer EU-rätten eller Europakonventionen i sin ämbetsutövning.