Boken "Trippelmordet" av journalisten och tidningsutgivaren Jan Gillberg (DeSaMek Publishing AB) handlar om det trefaldiga mordet på Ivar Kreuger: det fysiska mordet, karaktärsmordet och rånmordet.

De tre morden förutsätter varandra, skriver Gillberg i förordet till sin bok. - "Utan lögnen om nervsammanbrottet, hade det påstådda självmordet saknat all rimlig förklaring. Och utan karaktärsmordet hade rånmordet inte kunnat genomföras. På detta sätt binds de tre morden samman av sin egen på lögner vilande logik, där den ena lögnen söker stöd i den andra och den andra lögnen i den tredje." Lögnerna har även koppling till lögnen om svindleri och falsk bokföring. Sen modern forskning, genom bland annat efter 60-70 år frisläppta från Riksarkivet, visar detta tydligt genom objektiva forskare som inte är maktstyrda.

Eftersom all teknisk expertis i dag har förklarat att Ivar Kreuger inte kunde ha skjutit sig med vare sig med höger eller vänster hand eftersom pistolen efteråt låg nästan fast i vänster hand. Med en speciell och mycket kraftfull automatpistol med säkring baktill i handtaget hade Ivar Kreuger med avsaknad av avtryckarfinger i vänsterhanden, knappast lyckats få pistolen att ligga kvar i vänsterhanden. efter mordet, eftersom Kreuger låg på högra sidan av sin dubbelsäng. (sett från fötterna).

Mördaren måste ha skjutit honom med löst skott. Det vill säga med kulan borttagen, efter att först stuckit ihjäl ned nedsövde Kreuger. Kulhål ut genom ryggen saknades ju. Detta mord är praktiskt taget nästan bevisat, ha kopplingar till ett beordrat arrangemang av motståndarmördaren Stalin, vars planerade mycket stora tändsticksavtal med Ivar Kreuger nyligen hade stoppats av Kreuger, eftersom han misstrodde kommunismens framgång och trodde att snart skulle braka samman. Därför planerade han sitt fortsatta samarbete inom Europa i stället.

Det påstående att Ivar Kreuger på fredagseftermiddagen den 11 mars 1932 inhandlade en pistol med vilken han sköt sig stämmer inte heller. Ingenting av detta är sant, skriver Gillberg. När vapenköpet i Ivar Kreugers namn ägde rum, satt bevisligen ,Ivar Kreuger i möte med bankdirektör Oscar Rydbeck och Krister Littorin på Hotel Meurice. Pistolförsäljaren ändrar då sitt vittnesmål (styrd av arrangörerna till mordet) och säger att pistolen köptes på lördag förmiddag, vilket inte helle stämmer med affärens egna fredags- och lördagsanteckningar.

Kreugerkoncernen - med dess moderbolag Kreuger & Toll - stod inte inför något som helst sammanbrott utan var solvent. Däremot hade koncernen genom omgivningens atacker och manipulationer mot honom hamnat i en viss likviditetskris, som Sveriges Riksbank löste, eftersom de konkurreande bankerna försökte nedvärdera alla hans tillgångar.

En del stora affärsbanker försökte knäcka honom genom att säga upp lån som alltid hade betalats i tid. Medvetet falsk och negativ information skrevs om Kreugerkoncernen i både Sverige och utomlands. Stora misslyckade baisse-spekulationen genomfördes. Något som tidigare Sven Olof Arlebäck, jag själv i flera av mina böcker om finans och juridik och Lars Jonas Ångström skrivit om. Teorier som bygger på oriktiga påståenden om företags värden - är inte ens värd att kallas teori -vilket jag tänker visa i slutet på denna artikel.

Jan Gillberg visar i sin bok var att det vapen med vilket Ivar Kreuger dödades efter att först ha drogats är ett stickvapen för att sedan skjutas med ett löst skott så att det skulle se ut som ett självmord. Den franske närvarande som inte var rättsläkare konstaterade Ivar Kreuger var "död", men föreslog obduktion.

Några timmar innan den franska polisen kommit till mordplatsen och konstaterat att Ivar Kreuger var "död" så hade även informationen om hans död inkommit till Sverige och även till den turkiska legationen i Berlin. I Frankrike spreds informationen om hans bortgång avsiktligt sent. Några i Sverige förväntade sig detta bland annat Carl Frisk. De som blivit informerade verkade vara väl förberedda så att de snabbt kunde telegrafera till börsen i New York, som var öppen på lördag förmiddag ( 6 timmars tidsförskjutning) och sälja av mängder av Kreugerpapper, innan de senare rasade på börserna.

När även den franska polisen föreslog obduktion, svarade den svenska ambassadören Ehrensvärd, att den utför vi i Sverige. I Sverige planerade det Rättsmedicinska Rådet att utföra detta.

Efter att Erik Karlmark som skulle utföra obduktionen, omgående kunde konstatera av det inte var ett självmord eftersom kulan aldrig gått genom kroppen. Uttalande har av även av rättsläkaren Olle Lindqvist tolkats som att Karlmark kunde konstatera att det inte handlade om ett skottsår utan om ett sticksår.

Obduktionen skulle ha verkställts tidigt på morgonen den 22 mars 1932 stoppades av landhövdingen Nils Edén sedan han hört av Karlmark att det inte var något självmord utan ett väl planerat mord. Han beordade därför att obuktionen skulle stoppas och Ivar Kreuger skulle kremeras vilket omedelbart skedde.

Karaktärsmordet på Kreuger inleddes bara timmar efter att det stod klart att Kreuger var död. I centrala Stockholm spred tidningspojkar i Dagens Nyheter i all hast tryckta nyhetsblad om att Ivar Kreuger skjutit sig efter att ha drabbats av nervsammanbrott. På eget initiativ skrev värsta konkurrenten till Ivar Kreuger - vice häradshövding Wallenberg den 29 mars 1932 till kung Gutav V att: - "Aldrig kunde jag likväl tro att Kreuger var en fullständig svindlare."

Den 28 april samma år påstod Dagens Nyheter att bristen hos Kreuger & Toll uppgick till hundra miljoner svenska kronor. Med hjälp av desinformation hade de konkurreande bankerna med andra ord redan bestämt sig för att försätta Kreuger & Toll i konkurs. Innan kommittén avlämnat sin rapport för att själva kunna dela på en del värdefulla tillgångar.

Redan den 24 maj 1932 skriver Nils Ahlström - på uppdrag av utredningsmännen - till Konkursdomaren vid Stockholms tingsrätt att de särskilt tillkallade utredningsmännen, professorn Martin Fehr, bankdirektören E Browald, Handelsbanken, överdirektören B G Prytz, advokaten Hugo Stenbeck och bankdirektören J Wallenberg Stockholms Enskilda Bank att moderbolaget Kreuger & Toll var på obestånd och ansöker att få avträda sin egendom till konkurs.

Enligt gällande lagar och förordningar skulle Kreuger & Toll haft rätt till sin balansräkning redovisa anläggningstillgångar på ett korrekt sätt, vilket aldrig skedde. Även i form av aktier och obligationer. Utredningsmännen gick inte på den linjen utan höll sig till gällande dagskurser vid redovisningen. Då det inte fanns någonnotering att tillgå var det Jacob Wallenbergs värderingar som fick utgöra grunden.

Om värdet på tillgångarna togs upp till respektive tillgångsvärden skulle det inte finnas någon möjlighet att försätta Kreuger & Toll i konkurs. Om man brytt sig om att värdera de immateriella tillgångarna skulle alla aktieägare inte förlorat värdet på sina aktier vilket granskningsmännen var väl medvetna om. De ville ju själva dela på alla tillgångarna tillsammans med de utländska företagspirater som tjänade på att en konkurs kunde verkställas så snart som möjligt.

Företagsbesiktning eller due diligence är en arbetsprocess och metod för att samla in och analysera information om ett företag inför ett företagsförvärv eller andra strategiska förändringar.

Det har tagit nästan ett sekel för att både Justitiedepartementet och Näringsdepartementet att förstå vad due diligence betyder när man skall värdera företag. Det visar hur man behandlade Kreuger & Toll och alla kommerisiella och privata aktieägare i samband med hanteringen av Kreugerkraschen och företagen under bankkrisen.

Bankkraschen i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet värderade företagen som beslagtogs av bland annat statliga Securum med påståendet att företagen var på obestånd trots att värdet på många företag vida översteg vad både politiker och de kapsejsade svenska bankerna ansåg vad de var värda.

Låt mig därför bara ge ett exempel från Sveriges största bankkris sedan andra världskriget som jag redan skrivit flera ledarartiklar om som bland annat handlar om Erik Penser och Nobel Industrier: Den 21 februari 2008 skrev jag om Nordbankens övertagande av Nobelindustrier och den 3 mars 2008 om hurNordbanken hindrade andra budgivare lägga ett bud på Nobelindustrier.

Som de flesta initierade känner till blev finansmannen Erik Penser tvingad att sälja sina bolag som tillsammans ägde 70 procent av Nobel Industrier för 4 kronor till Nordbanken 1991. Den affären har fått ett unikt efterspel i Sverige. Det visar sig att staten som vid en här tiden ägde Nordbanken, i sin tur via Securum, kunde sälja sina aktier i Nobel Industrier med en vinst som med hela 3,2 miljarder översteg Nordbankens ursprungliga fordran på Erik Penser vilket visar att Penser aldrig varit på obestånd.

Hade Erik Penser fått löfte att själv sälja Nobelsindustrier och han utnyttjat koncernens verkliga värde hade han fått ett mycket högre pris.

Regeringen har tidigare inte förstått att ökad kunskap om immateriella tillgångar är ett medel att öka tillväxten i Sverige. Justitiedepartementet och Näringsdepartementet har därför satsat 80 miljoner kronor de närmaste åren för att få ett rejält kunskapslyft inom området.

I dag skapas 30 procent av arbetstillfällena i Sverige och 40 procent av vårt lands samlade ekonomiska värde i immaterialrättsintensiva företag som är beroende av immateriella tillgångar.

Företag som använder sig av immaterial rätt (som tidigare Nobel Industrier) har bättre avkastning, högre löner och personal med högre kompetens jämfört med företag som inte tar hand om sina immateriella tillgångar.

Låt mig därför bara ta upp 7 företag som helt eller delvis ingick i moderbolaget Kreuger & Toll, så står det klart varför bolaget aldrig var konkursmässigt. Boliden, L M Ericsson, Grängesberg, Hufvudstaden, SCA, Svensk Filmindustri och Tändsticksbolaget.

Det har skrivits en hel del om Boliden och Ivar Kreuger - i varje fall så vitt man vet - var det sista stora projekt som Ivar Kreuger var sysselsatt med före mordet på honom. På hösten köpte Ivar Kreuger majoriteten av aktierna i gruvföretagen. Under 1930 sker (på uppmaning av Ivar Kreuger) sammanslagningen med Västerbottens Gruv AB som enligt avtal skall övertas per 1 januari 1931 och då byta namn till Boliden Gruv AB. Nyemission sker av aktier å nom 6.000.000 till 200 procent med likvid före utgången av 1931.

1932 var Boliden praktiskt taget skuldfritt. Siffrorna som jag tagit del visar klart och tydligt att vi här har att göra med ett utomordentligt välskött företag med stor potential som år efter år visar en betryggande vinst och ger aktieägarna utdelning. Allt tal om att Ivar Kreuger inte skulle haft möjlighet att finansiera driften vid Boliden är rent nonsens. Bolaget finansierade i stort sett sig själv, skriver Lars Jonas Engström, i dokument som jag nyligen tagit del av.

Efter Kreugerkraschen kom Boliden att säljas lång ifrån sitt verkliga värde. Boliden börsintroducerades 1952. Börsvärdet är i dag78 miljarder kronor och skulle 1932 redan räckt för att täcka alla Kreuger & Tolls alla skulder, vilket visar att konkursen i Kreuger och Toll skett helt i onödan.

De som bär skulden till att Kreuger & Toll gick i konkurs är itredningsmännen som jag redan angivit med bankdirektören Ernfrid Browald i Handelsbanken, advokaten Hugo Stenbeck som bedrog Ivar Kreuger efter att ha varit hans advokat och bankdirektören i Stockholms Enskilda Bank Jacob Wallenberg som lyckades försätta Kreuger & Toll i konkurs trots att företaget aldrig var konkursmässigt. Det stora förlorarna var alla aktieägarna som fick sina tillgångar nedvärderade och tvingades begå självmord eller gå i konkurs.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt