Nu är allt på spel: Riksbankschefen Stefan Ingves lovade i sitt tal den 3 april med anledning av coronakrisen att han kommer att göra ”vad som krävs”, dvs ställa hela landets betalningsförmåga till förfogande. Det är helt rimligt om det gällde de stora kostnaderna för hanteringen av coronaviruset, men medskickat finns helt ruinerande åtaganden för något helt annat. Här och nu måste Sveriges folkvalda politiker säga ifrån om vad som är Sveriges prioriteringar.

Med anledning av coronapandemin har Riksbanken på två veckor utlovat 1400 miljarder kr i sju olika åtgärder. Av detta handlar sammanlagt 500 miljarder kr i utlåning via bankerna för att hjälpa vanliga (icke-finansiella) företag att hålla den reala ekonomin i gång, tills man fått stopp på coronaviruset. Denna stora summa, som motsvarar en tiondel av Sveriges BNP, har dock svårt att nå fram eftersom bankerna tvekar att ta risken. Men 900 miljarder, nästan dubbelt så mycket av detta belopp, går åt ett helt annat håll. De handlar om åtgärderna inriktade på ett annat virus, nämligen det finansiella viruset, som sedan länge riskerat att utlösa en global finanskollaps. 300 miljarder kr för utökade obligationsköp från bankerna, vilket fördubblar Riksbankens tillgångar. En beredskap att låna ut ytterligare 600 miljarder kr i dollarlån, vilket är mer än valutareserven. Dessutom obegränsade veckovisa lån till bankerna.

Dessa hundratals miljarder i helikopterpengar som Riksbanken skickar rakt ut i banksystemet, dämpar inte skadeverkningarna av finansviruset, utan matar det och gör det till ett ännu större hot mot den reala ekonomin. Inget hindrar att dessa riksbanksmiljarder går till osolidariska spekulanter som spekulerar mot den svenska kronan, och andra som spekulerar mot svenska obligationer, mot Sveriges oljeimport och mot svensk råvaruhandel, eller som blankar mot svenska företagsaktier osv. Ingen garanti finns mot att de nya riksbankskrediterna, som är avsedda att stötta svenska finansinstitutioner, i stället lånas vidare och försvinner ut ur landet till spekulanter i Londons City och på Wall Street eller till skuggbankernas spekulanter i allehanda skatteparadis som kanalöarna. Denna gigantiska spekulationsverksamhet parasiterar på alla delar av samhällsekonomin ungefär som den tjuvaktiga robothandeln på aktier, som med försteg på några nanosekunder tränger sig emellan i varje aktieaffär och tar för sig.

Det finansiella viruset som nu slår till, har aldrig satts i karantän. I stället för att smittbekämpas har det i synnerhet sedan 2008 matats med nya lån för att med spekulation hämta igen tidigare förluster. Detta har inte varit bättre än sms-lånen till svenska spelmissbrukare som håller en flora av svenska och internationella spelbolag under armarna.  Den ena spekulationsbubblan efter den andra har byggts upp och internationellt tillåtits växa till en helt ohanterlig global totalbubbla som beräknats till 1,8 biljarder dollar (1.800 biljoner dollar). Och även om den skulle vara bara bråkdelen så stor, räcker inte världens totala BNP på cirka 70 biljoner dollar till för att täcka upp särskilt mycket av förlusterna om något skulle gå fel.

I Sverige uppgår enbart derivataffärerna i storbankernas balansräkningar till mer än tio gånger Sveriges BNP. De goda svenska statsfinanserna skulle snabbt vara helt bortswishade om den svenska statsgarantin till banksystemet skulle utlösas av dolda förluster i bankernas spekulationsaffärer eller hos deras lånekunder i Sverige eller skatteparadisen. Helikopterpengarna till det omättliga finansviruset riskerar därmed att utlösa en hyperinflationskollaps, där svenska folket förlorar allt, medan spekulanter igen skulle stå som vinnare.

Den svenska krispolitiken skiljer sig inte mycket från USA:s. I USA såg regeringen tillsammans med centralbanken Federal Reserve till att rekordstödpaketet med anledning av coronakrisen, på 6.000 miljarder dollar, till två tredjedelar gick till finanssektorn. Stefan Ingves manövrerar med stor kompetens det svenska penningsystemet på det totala gungfly som de internationella penningmarknaderna utgör. Men vi kan inte känna oss trygga av hans uttalande den 3 april att han är beredd att ”göra vad som krävs” för att förse bankerna med likviditet. Han sa det också på engelska - ”whatever it takes” - med syftning på ECB-chefen Mario Draghis välkända uttalande innan han öppnade likviditetskranarna över eurobankerna. I detta styrs Ingves av de svenska och internationella maktförhållanden som under årtionden låtit bankerna tälja guld med täljkniv genom att de finansiella tillgångarna skickats in i finansbubblor, så att infrastruktur förfallit, sjukhus och bostäder saknas och småföretagen svultits ut.

Redan 1973 när dollarn skildes från guldet varnade den amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche för att losskopplingen av finanssystemet från den reala ekonomin i slutändan skulle leda till fascistiska åtstramningsåtgärder. Särskilt utvecklingsländerna har påtvingats drakoniska åtstramningsåtgärder trots att de redan lider av fattigdom, svält och sjukdomar. Efter finanskrisen 2008 drabbades Sydeuropas länder av liknande fascistiska åtstramningskrav där pengar prioriterades före människoliv.

Regeringen och oppositionen har haft ögonen på bollen i coronakrisen och styrt kraftfulla finanspolitiska åtgärder till vården, till företag och människor som på olika sätt drabbats coronaviruset. Nu måste regeringen tillsammans med Riksdagen, som äger Riksbanken, bestämma penningpolitikens prioriteringar för vad som ska triageras - spekulanterna eller svenska folket? Om inte samhället ska dras in i en ännu mer förödande finanskollaps än den 2008 måste finansviruset omedelbart sättas i karantän.

Regeringen kan inte överlåta beslut som rör hela samhällets framtid till en myndighetschef som Stefan Ingves. Ingves har faktiskt sagt sig vara beredd att frångå det nuvarande finansiella systemet. I samband med talet om att göra vad som krävs, nämnde han i frågestunden att en utvidgad ”verktygslåda” även kunde innehålla införande av ”ett gammaldags klassiskt beredskapssystem”, utan att närmare gå in på vad det skulle vara. Riksbanken måste nu ges lagar som gör att den kan ransonera Sveriges betalningsförmåga så att människorna och den reala ekonomin kan överleva, medan spekulanterna själva får bära sina förluster utan statens subventioner.

Spekulanterna har triagerats tidigare i historien. I 1930-talets början städade Franklin Roosevelt ut spekulationen ur bankerna med hjälp av bankdelningslagen Glass-Steagall. Det var den åtgärden som gjorde det möjligt att återstarta den amerikanska ekonomin med New Deal. Det var först när bankerna hade hindrats från att spekulera som statens krediter via banksystemet säkert kunde hitta fram till företag och sätta arbetslösa i jobb med att bygga ut infrastrukturen, inklusive sjukvården. En bankdelning är det enda som i en finanskollaps kan skydda och hålla i gång bankernas samhällsviktiga funktioner och därmed smittskydda svenska folkets realekonomi från att slås ut av spekulationsviruset.

I Sverige finns det klara linjer i lagstiftningen att falla tillbaka på, eftersom den tidigare gällande bankdelningen, som började avskaffas i 1980-talets nyliberala finansreformer, dröjer kvar i lagboken. Där finns både ”Bank- och finansieringsrörelselagen” som reglerar den egentliga affärsbanksverksamheten och ”Lagen om värdepappersmarknaden”. Dagens gigantiska spekulationsverksamhet bedrivs huvudsakligen inom ramen för Lagen om värdepappersmarknaden. Före avregleringarna fick banker inte delta i värdepappersmarknaden, som därför endast sköttes i särskilda finansbolag/investmentmentbanker.

En återinförd bankdelning innebär att Riksbanken åläggs att enbart garantera verksamhet som sköts enligt Bank- och finansieringsrörelselagen. Vill bankerna ha del av Riksbankens tjänster, måste de omedelbart dela upp sin verksamhet så att värdepappershandeln hålls åtskild, utan rätt till några riksbankspengar. Inom en månad måste de bestämma sig om de vill vara banker eller värdepappershandlare och sedan helt skilja sitt ägande från den bortvalda delen.

I en kris finns alla möjligheter att göra om systemet, innan bitarna fallit på plats. Vi har nu chansen att bestämma oss för ett framtida finanssystem som gör det möjligt att återuppbygga Sverige efter nyliberalismens härjningar. Det behöver ingå i en ny, rättvis ekonomisk internationell ordning som gör det möjligt att lyfta hela världen ur fattigdom och ofrihet.

Schillerinstitutets internationella ordförande Helga Zepp-LaRouche har föreslagit att banksystemet tillfälligt pausas för att genomföra denna omläggning. Den består av fyra steg som kallas Lyndon LaRouches ”Fyra lagar”:

1. Omedelbar bankdelning exakt enligt Glass-Steagall-lagen.

2. Upprättande av nationella utvecklingsbanker i alla länder. En svensk statlig utvecklingsbank, med arbetsnamnet Svenska återuppbyggnadsbanken, bör placeras under Riksgälden för att förmedla riksbankskrediter som verkligen kommer fram till företag, myndigheter, regioner och kommuner för att hantera coronakrisen men även för långsiktiga investeringar. Sådan riksbanksfinansiering genom denna återuppbyggnadsbank bör omedelbart riktas till att sätta sysslolös arbetskapacitet i arbete i utbyggnad av läkemedelsindustri, medicinsk-teknisk industri, livsmedelsproduktion, utbildning och andra produktiva projekt för säkrad folkförsörjning.

3. Igångsättning av stora infrastrukturprojekt för att sätta arbetslösa och ledig produktionskapacitet i fullt arbete. Om Sverige med Riksbankspengar sätter i gång en lång rad efterlängtade infrastrukturprojekt skulle välståndet höjas samtidigt som Riksbankens och andras kapitalinvesteringar skulle värdesäkras realt. Svenska företag bör dessutom uppmuntras att delta i projekt i de fattiga delarna av världen för att bygga en modern hälsovård inom ramen för Hälsosidenvägen och även ta del av de möjligheter till maximal ekonomisk utveckling som öppnas genom deltagande i den intensiva infrastrukturutbyggnad som sker i alla världsdelar, inklusive vår egen, inom ramen för Kinas Bälte- och väginitiativ (BRI).

4. Satsning på högteknologisk forskning som rymdteknik och fusionskraft för att med högsta produktivitet göra investeringarna lönsamma och värdesäkrade. Dessutom behövs även ett svenskt stöd till ett möte mellan ledarna för USA, Ryssland, Kina och Indien samt andra viktiga länder för att skapa ett Nytt Bretton Woods-system inriktat på produktiva investeringar med fasta växelkurser, för att avskaffa valutaspekulation och underlätta långsiktiga utvecklingsprojekt. Endast en sådan kraftsamling från länder som överflyglar finansintressenas krigspolitik, är mäktig nog att kunna ändra det internationella finanssystemet.

Mänskligheten har i denna coronakris chansen att börja samarbeta för gemensamma mål och komma ur sin barndomstid präglad av egoism, kolonialism och krig.

Av Ulf Sandmark,
civilekonom och ordförande för Schillerinstitutet i Sverige