[Hemsida]  [Skicka vykort]

Under flera hundra år var det bankerna som stöttade länder, främst genom att låna ut pengar för att finansiera krig, skriver Andreas Cervenka i sin nyutkomna bok. I vår tid har västvärldens människor skuldsatt sig på ett sätt som saknar motstycke i historien. Lån har blivit lika självklar del av vardagen som vatten.

Själv har jag redan beskrivit i min bok: Från bankkris till börskris vad som utlöste den största bankkrisen i Sveriges historia, under perioden 1987–1993.
 
Detlev Schlichter som jobbat tjugo år i finansbranschen, bland annat på banken JP Morgan i London, anser i sin bok: Paper money collapse att tidigare banksystem var instabila. Men i dåliga tider tvingades bankerna förr tiden begränsa utlåningen kraftigt.

Det nya nu är att centralbankernas roll. De rycker in och räddar banksystemet genom att skapa nya pengar. Det gick inte i det tidigare guldbaserade systemet.

Det gick ju inte att trolla fram mer guld. För det nya digitala papperssystemet verkar det inte finnas någon gräns. Bankerna har alltså incitament att hela tiden utöka sin utlåning. De vet att centralbankerna alltid finns där som räddare i nöden. Lösningen i alla ekonomiska system de senaste åren har varit att ersätta gamla lån med nya. När banksystemet i Europa visar tecken på att implodera och USA:s ekonomi tappar farten, riktas alla blickar återigen mot Federal Reserve och Europeiska Centralbanken ECB.

Gary Gorton professor vid Yaluniversitetet i USA menar att den nuvarande krisen är väldigt lik tidigare 1900-talets bankrusningar. Men det som utlöste kreditfrossan efter Lehman Brothers fall var inte det faktum att andra banker drabbades, utan att USA:s största penningmarknadsfonder tvingades ta en stor förlust.

Vad Andreas Cervenka undviker att berätta i Vad är pengar är hur låntagarna förr i tiden behandlade långivarna för att finansiera sina krigsäventyr. Då var det låntagarna som hade makten och behandlade långivarna på ett sätt som inte sker i dag, när staterna, för varje ny kris går in och räddar bankerna på företagens och spararnas bekostnad. Han redogör inte heller hur omilt de svenska företagen behandlades under den förra svenska bankkrisen.

Under den förra svenska bankkrisen 1987–1993 beslagtog svenska staten och krisbankerna alla tillgångar för 60 000 skötsamma företag och försatte dem i konkurs.

I slutet av 1800-talet tog bankenas aktieägare enorma risker och gick det illa fick de betala ur egen ficka och kunde själva gå i konkurs. På den tiden var försiktigheten med spararnas pengar stor av lätt insedda skäl.
I dag bär aktieägarna bara fem procent av bankernas totala risker, skriver Cervenka, men har hundra procent av makt och vinster. De som styr bankerna har med andra ord en helt annan agenda än de som får betala för när det går snett. Vinnare är kortsiktiga ägare, riskkapitalister och bankdirektörer. Förlorare är alla andra.

Således är det bäddat för ytterligare springnota där bankerna går fria på allmänhetens och företagarnas bekostnad. 2012 är den ettåriga realräntan minus 3 procent, i Storbritannien minus 4 procent. Det innebär att dessa länders lånebörda stadigt krymper. Även i Sverige är realräntan negativ. En placerare måste med andra ord vara beredd att ge bort lite pengar för nöjet att låna ut till staten.

Förlorare till denna makroekonomiska motsvarighet till skimming är framförallt pensionärer som via olika fonder är stora investerare i statsobligationer. Sparare med pengar på vanliga bankkonton kan också känna sig blåsta, skriver Cervenka.

För ett land som kämpar för att bli av med stora skulder är minusräntor däremot rena mirakelkuren. Och den har använts förr, med framgång. I en aktuell rapport visar ekonomerna Carmen Reinhart och Maria Belen Sbrancia hur USA och Storbritannien genom negativa realräntor lyckats banta sina statsskulder med mellan 30 och 40 procent av BNP på bara ett decennium.

På tvåtusentalet verkar kampen mellan länderna handla om vem som snabbast kan trolla fram pengar ur tomma intet, skriver Cervenka i sin mycket pedagogiskt tydliga, spännande och välskrivna bok. Racet leds för närvarande av en jätte i öst.

Efter att ha räddat sina banker undan kollaps under denna bankkris går nu många länder på knäna. Historien visast att världens banker förlitat sig på att kunna spela på statens bekostnad och därför hela tiden ökat insatserna.

Därför är det lätt att hålla med Andreas Cervenka när han tycker att det är dags att rycka bort snuttefilten eftersom den så kallade marknaden tycks ha blivit en sanning som inte får ifrågasättas. Finansvärlden har förvandlats till en trotsig treåring som kan själv men har blivit hopplöst beroende av mamma och pappa staten.

Mats Lönnerblad

Bankrättsföreningen