Den europeiska valutaunionen EMU har utvecklats till ett dyrbart experiment och historiens dom kommer att bli hård, skriver Stefan de Vylder i "Eurokrisen".
Hans bok är en skakande skildring vad som har gått snett med det politiska prestigeobjektet EMU. Tonvikten i boken ligger på en analys av orsakerna till valutaunionens kris, på de hittillsvarande kostnaderna för den nuvarande globala bankkrisen, och på den bedrövliga krishanteringen.

I USA var det bubblor på fastighetsmarknaden, i kombination med ett våldsamt risktagande från bankerna och allehanda obskyra värdepapper, som utlöste den senaste krisen som vi fortfarande inte sett facit på.

Också i Europa fanns gott om bubblor: de brittiska, irländska och spanska fastighetsbubblorna, snabbt stigande aktiekurser i många länder, en kreditexpansion från europeiska banker som ledde till en sanslöst överdriven privatkonsumtion med lånade pengar, och många andra symtom på en obalanserad utveckling.

Av de krisländer som så småningom kom att nedsättande kallas PIIGS - länderna – Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien - har utvecklingen efter 2007 blivit en ren katastrof. Det förtjänas dock att sägas att den senaste globala finanskrisen utlöstes av privata kapitalströmmar. Det var inte regeringarna inom EU som utlöste krisen, utan privata banker som blåste upp de bubblor som sedermera sprack.

Orsaken till den snabba försämringen av samtliga OECD-länder varierar, skriver Stefan de Vylder. I fallet Irland, som gick från en statsskuld på mindre än 25 procent av BNP år 2007 till nästan hundra procent några år senare, handlade det inte minst om följderna av en sprucken fastighetsbubbla. I Spanien blåstes också en fastighetsbubbla upp av billiga lån. I Portugal och Italien föregicks krisen i stället av en långvarig stagnation och betydligt försämrad konkurrenskraft.

Vad som hände under den självförvållade svenska bankkrisen 1987 -1993, och som har hänt hittills under denna kris, är att bankerna gjort sig skyldiga till överdrivet risktagande, men ändå gynnas de av påföljderna. Går det bra är vinsterna privata, går det dåligt tar företagarna, staten/skattebetalarna hand om riskerna. En likartad risk föreligger, enligt de Vylder, om en medlem av en valutaunion kan föra en ansvarslös politik i förvissningen om att landet kommer att räddas om det går riktigt dåligt.

Många av de improviserade sätt att möta krisen på som de ansvariga ledarna för EU och ECB har tillgripit går stick i stäv med såväl intentionerna som reglerna i EU:s fördragstexter. Det är därför begripligt att länder som Tyskland och Sverige reagerar starkt mot en ordning som innebär att några medlemsstater kan dra på sig stora underskott som andra länder tvingas finansiera.

"För lite och för sent" har varit en ständigt återkommande reaktion på räddningspaketen till Grekland, Irland och Portugal, som alla har karaktärer av brandkårsutryckningar. De "brandväggar" som skulle rädda de tre första krisländerna undan kollaps och samtidigt förhindra att krisen spreds till de stora och riktigt farliga länderna – Spanien och Italien, på sikt även Frankrike – var alltför klena. Men talet om brandväggar dolde EMU:s grundläggande konstruktionsfel.

En avgörande brist i stödpaketen var att de behandlade kriserna som kortfristiga likviditetskriser snarare än som tecken på insolvens. Hur det hela slutar är det ingen som vet. Men vad regeringarna nu måste göra är att undvika ett fasansfullt slut, och det är bråttom att vrida klockan rätt igen.

Finansmarknadernas stora och växande betydelse i moderna ekonomier är på både gott och ont. Mest på ont. Den växande makt som har samlats i den finansiella sektorn har skapat ett beroende av finansbolagens kortsiktighet, nervositet och girighet som varken en långsiktigt hållbar utveckling eller den politiska demokratin mår bra av.