Det mest förödande av alla vapen är inte spjutet eller kanonen, som kan sarga en kropp eller rasera en mur. Det är orden, som kan ödelägga ett liv utan att lämna blodspår och vars sår aldrig läker, skriver Paolo Coelho i "Manuskriptet från Accra".

Paulo Coelhos böcker har sålts i mer än 140 miljoner exemplar och är översatta till 73 språk. Idéerna, filosofin och tematiken i hans böcker inspirerar säkert många att söka sin egen väg. Här menar han att vi måste bli herrar över vårt språk så att vi inte blir slavar under orden. Även om orden används mot oss, bör vi avstå från att ge oss in i en strid som ändå aldrig kommer att få någon segrare. I det ögonblick som vi sänker oss till samma nivå som vår gemene motståndare, utkämpar vi en strid i mörkret, och den ende som kan vinna är Mörkrets herre.

Hans ord om hur vi bör tänka och handla besannas redan i förberedelserna kring slaget om Jerusalem 1099, som boken indirekt handlar om. Medan Jerusalem väntar på korsfararnas oundvikliga invasion kallar en grekisk man, känd som kopten, invånarna till ett möte. Kristna, judar och muslimer, alla samlas på torget till vad de tror ska bli ett uppfordrade försvarstal. Men i stället för att mana till strid ber kopten sina grannar att söka visdom i sin egen vardag. Det är kopten som med sina råd spelar huvudrollen i vad som händer dagen före den stora invasionen.

Kopten menar att när vi förlorar en strid eller förlorar allt vi tror att vi äger känner vi sorg. Men när sorgen går över upptäcker vi den okända kraft som finns i var och en av oss, en kraft som överraskar oss och ökar vår respekt för oss själva. Om någon bevarar sin heder och värdighet kommer han aldrig att besegras, även om han förlorar, för hans själ är oskadd.

Kan bladet, när det faller från trädet på hösten, känna sig besegrat av kölden, frågar han sig? Trädet säger till bladet: Det är livscykeln. Även om du tänker att du kommer att dö lever du i själva verket kvar i mig.

Fråga en ängsblomma: Känner du dig värdelös för att du inte gör något annat än ger upphov till likadana blommor? Och den kommer att svara: Jag är vacker och skönheten är mitt skäl att leva

Kan en ung man som blir avvisad av sin första kärlek påstå att kärleken inte finns? Han säger: Jag kommer att träffa någon som kan förstå vad jag känner. Och jag kommer då att leva lycklig resten av mina dagar.

Stackars dem som tänker: Jag är inte vacker för kärleken har aldrig knackat på min dörr. Men kärleken har visst knackat på dörren – bara det att de här personerna inte öppnade eftersom de inte var beredda att ta emot den. De försökte göra sig fina, fast de i själva verket redan var klara. De försökte imitera andra, fast kärleken sökte något personligt. De ansträngde sig för att reflektera det som kom utifrån och glömde att det starkaste ljuset kommer inifrån.

Förtvivlade söker sig ofta till religionen, i avsikt att ge en mening åt livet, ty en kamp i trons namn tycks alltid bevisa något stort. Så förvandlas de till gudfruktiga människor. Därefter förvandlas de till evangelister. Och till slut riskerar de att förvandlas till fanatiker. De förstår inte att religionen är till för att vi tillsammans ska få dela på mysterierna och delta i tillbedjan, men aldrig att förtrycka och omvända andra, skriver Paulo Coelho.

Hur kom det sig att ingen reagerade i Tyskland när Hitler förtalade och förintade judarna och försökte ödelägga och lägga under sig andras länder? Samma sak kan säga om Maos blodiga revolution i Kina och Lenins och Stalins i massaker det forna Sovjetunionen. Deras ord och gärningar förhärligas fortfarande av många, trots det stora onda de gjorde sig skyldig till.

Min uppfattning är densamma som Coelhos, när det gäller vaksamheten mot orden. Hur vi bör agera – när de felaktiga orden uppmanar oss till en kamp som från början är förlorad – är också något som man bör tänka på och reagera i tid på.