När årsberättelsen från Pensers förvaltningsbolag Yggdrasil trycktes 1984 var de häpnadsväckande: Vad som börjat som ett 150 000-kronors bolag fyra år tidigare var nu ett företag med en aktieportfölj värd mer än 2,2 miljarder.

Redan året därpå sålde Penser Carnegie fondkommission till statliga PK-banken för 2,7 miljarder kronor och Penser skulle bli den näst störste ägaren i banken. Sedan brakade helvetet löst. 1985 avskaffades de regleringar som tidigare begränsat utlåningen i svenska banker; de fick snart också öppna utlandsfilialer och valutaregleringen togs bort. Det bäddade för huggsexa inom den svenska finansindustrin.

Bankerna tredubblade sin utlåning till hushållen, sexdubblade den till företagen och drabbades som en följd av kreditförluster. Värst ute var PK-banken, med svenska staten som majoritetsägare, som dyrt köpt på sig förlusttyngda Nordbanken. Där kom kreditförlusterna år 1991 att hamna på 5,2 miljarder kronor. VD:n Rune Barnéus, som anställts som räddande ängel, fick gå jämte resten av ledning och styrelse.

Vilka skulle nu ta hand om den sjunkande skutan? Finansminister Allan Larsson anställde bland annat Björn Wahlström som ny ordförande, fast han saknade all bankerfarenhet. Det första Larsson ville göra var att få bort Penser från PK-banken och lägga beslag på hans tillgångar i Sverige, som förutom hans aktier i banken bara hade fortsatt att öka i värde. Bland annat hade Penser förvärvat Nobelindustrier, där han och närliggande bolag var majoritetsägare.

En utförsäljning av Nobels olika delar skulle inbringa mellan 12,8 och 16,5 miljarder kronor. Penser blev uppkallad till Nordbankens kontor och med hot om personlig konkurs tvingades han skriva över alla sina tillgångar i Sverige till Nordbanken.

Styrelseordförande Björn Wahlström tvingade honom att för en krona per styck förvärva hans bolag Yggdrasil, Gyllenkammer, Universal och Expo Nord. Tillsammans ägde dessa bolag bland annat 70 procent av Nobel. Det stora bankrånet var ett faktum.

Pressade av dåliga lån agerade bankerna allt mer brutalt för att stärka sina egna positioner. Följden blev rena blodbadet bland kunderna. 1991- 1995 gick 83 000 företag i konkurs i Sverige, fler än i Tyskland som har tio gånger så många invånare. Kapitalförstörelsen var mer än 200 miljarder kronor.

Vad som nu händer med bankerna vet ingen, eftersom den globala bankkris som nu härjar i Europa och USA är värre än den hemmagjorda svenska krisen. Erik Penser kom tillbaka, bland annat via satsningar på sitt lantbruk i England, eget bankaktiebolag och investeringar i räntebärande placeringar. Men han tillhör en minoritet. De flesta som drabbades har blivit evighetsgäldenärer. Bankrånen kan fortsätta, eftersom lagstiftaren inte skyddar företagen från att rånas av sin bank.

Mats Lönnerblad