"Brobyggarna" är den första delen och speglar åren 1900-1919 och vad som skedde under första världskriget, samt brobyggande i Norge och kolonialism i Afrika. Boken kretsar kring tre fiskarsöner från Norge, som via välgörenhet kan åka till Tyskland för att utbildas till diplomingenjörer. Meningen var att de alla tre skulle återvända till Norge för att bygga broar och järnvägar.

Men bara Lauritz gör det. Oscar försvinner till tyska Östafrika och Sverre till England. Vad som händer Sverre skildras i seriens andra bok, "Dandyn"; i England upplever han sitt livs kärlekshistoria, umgås med den intellektuella eliten i Bloomsburygruppen och besöker flitigt det tidiga 1900-talets konstnärliga och intellektuella scen i London och Paris.

"Mellan rött och svart" utspelar sig efter första världskriget i Sverige och Tyskland. Bröderna förenas på nytt. Lauritz och Oscar är numera framgångsrika affärsmän och Lauritz har lämnat Norge och flyttat till Saltsjöbaden för att hans son Harald riskerar att bli ihjälslagen för att han är tyskvän. Oscar basar för den tyska filialen i Berlin och Sverre har etablerat sig i Berlin, som framgångsrik reklamman. I deras liv speglas hur Tyskland håller på att repa sig efter Versaillesfreden.

När jag läst böckerna kan jag inte låta bli att tänka på Ken Follets hittills två böcker om första och andra världskriget, "Giganternas fall" (2010) och "Världens vinter" (2011). Bägge författarna skildrar med stor inlevelse och empati förhållandet mellan de fiktiva romanpersonerna och de historiska personer som är ansvariga för den tragiska händelseutvecklingen i världen under denna period.

Men medan Guillou följer brödernas Lauritzens äventyr i England, Frankrike, Norge, Tyskland, Sverige och Östafrika, skriver Ken Follet i sina mycket mer omfångsrika böcker om fem olika familjer och hur deras öden länkas samman under det tidiga 1900-talets omvälvande händelser: första världskriget, ryska revolutionen, kampen för kvinnlig rösträtt och följderna av Hitlers maktövertagande i Tyskland. Follets romaner ger ett vidare och mer dramatiskt perspektiv än Guillous.

Men båda redogör bra för det stora judehatet i Tyskland efter första världskriget, redan före Hitler, och de konsekvenser det får för alla de oskyldiga människor som mördas, tvingas till tvångsarbete eller måste fly.

Guillou skildrar hur alla tre bröderna drabbas efter första världskriget. Oscar fick alla sina tillgångar i Afrika konfiskerade av de segrande engelsmännen. Sverres älskade Albie stupade i kriget i Afrika och själv blev han utkastad från godset där han bott i tjugo år. Lauritz och hans hustru Ingeborg har tvingats att lämna Norge.

Själv har jag följt Jan Guillous författarskap under många år och jag tycker Guillou blivit bättre med åren. Framför allt när han ska skildra historiska händelser: han sätter sig noga in i vad som har hänt och berättar utifrån sina egna värderingar. Det gäller både tempelriddaren Arns öden och nu bröderna Lauritzen.

Jag tycker att Jan Guillous största förtjänst i "Det stora århundradet" är att böckerna är skrivna på ett spännande och underhållande sätt, samtidigt som han lär oss vad som hände. Han täcker också fint och med stor inlevelse kontrasten mellan armod och överflöd som kännetecknar denna epok.