Offentlig upphandling handlar om stora pengar. Stat, kommuner och landsting omsätter minst 600 miljarder per år via cirka 20 000 upphandlingar. I genomsnitt deltar lite mer än 4 företag i varje upphandling.

I Upphandlingsutredningen från i våras föreslog regeringens särskilde utredare Anders Wijkman en rad åtgärder för att stärka den offentliga upphandlingen. När boken nu publicerats hade man vid genomgången också bjudit in Harvardprofessorn Steven Kelman, en av världens ledande experter på offentlig upphandling, för att kommentera.

Knappast någon allvarlig kritik förekom, vilket kanske kan bero på att inga företagare var inbjudna till konferensen, som dominerades av ledande myndighetspersoner från regeringskansliet, kommuner och landsting. Själv håller jag med om boken ger många bra förslag. Men vad jag saknar är en saklig och detaljerad kritik hur offentliga upphandlingar i Sverige genomförs för närvarande och i praktiken.

Frågan om hur den offentliga upphandlingen kan förbättras lyser tyvärr med sin frånvaro, när det gäller själva hanteringen. En strategi för offentlig upphandling måste ju också innehålla direkta direktiv hur både lagstiftning ska följas och vilka konkreta åtgärder som måste vidtagas när den inte följs.

Vid genomgången gav jag själv ett exempel som handlar om Ryan Air och Nyköpings kommun, där kommunen fick fel i tre rättsinstanser för att man skänkte bort ett stort antal miljoner av skattebetalarnas pengar till Ryan Air, utan någon upphandling alls. När förvaltningsdomstolens högsta instans tydliggjort att kommunen agerat felaktigt valde kommunen att strunta i rättens beslut. Och dessutom gör man vid ett senare tillfälle om samma fel på nytt, utan att det blir några som helst straffpåföljder för den ansvarige handläggaren.

Vad boken efterlyser är strategiska helhetsperspektiv med genomtänkta kvalitetskrav, via ersättningsmodeller, vilket är lätt att hålla med om. Men den grundläggande idén, att komma fram till den goda affären, kan bara göras om företag får konkurrera på lika villkor, inte som nu när det bara är ett fåtal utvalda som får delta i statlig upphandling, efter en urvalsprocess som på goda grunder måste ifrågasättas.

Vad som krävs för att den strategi som utredningen visar och boken pekar ut, skall kunna följas är ju att upphandlingsreglerna också följs, vilket inte sker i dag i många fall som jag tagit del av. När man vinner i förvaltningsdomstolen bör ju också den som vinner få igenom sina krav, få delta i en ny upphandling, få ersättning för sina utlägg och myndigheten måste rätta sig efter domen. När en myndighet bryter mot Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) så grovt att man till exempel inte annonserar för att få in anbud) ska man inte kunna få fördelar av detta. Min uppfattning är att alla företag, som innehar F-skatt, borde vara inbjudna att inlämna anbud inom respektive verksamhetsområde.

Min uppfattning av boken är att den ger en bra sammanfattning av hur goda affärer ska kunna uppnås, men vad som fortfarande saknas är hur man ska förmå statliga och kommunala tjänstemän att följa grundläggande juridiska bestämmelser, som redan i dag gäller.