Hur upplever man Hungerspelen efter att ha läst alla böckerna och sett filmerna? Mats Lönnerblad reflekterar över det, efter att ha upplevt Suzanne Collins Hungerspelen, Fatta eld och Revolt.

Suzanne Collins beskriver i sin flerfaldigt prisbelönade trilogi vilka konsekvenser förtryck och våld för med sig.

Ett tv-bolag, styrt av regeringen, utser varje år 12 flickor och 12 pojkar att medverka i Hungerspelen, där det bara finns en regel: att döda eller bli dödad. Den sista som går segrande ur striden har vunnit spelen.

Händelserna i boken utspelas i ett framtida USA där huvudstaden profiterar på sina fattiga provinser. Hungerspelen är ett sätt för makthavarna att sätta sig i respekt och samtidigt hota med vad som kan hända om man opponerar sig.

Staten vill också avleda uppmärksamheten från landets verkliga ekonomiska och sociala problem. Det sker genom att de utsedda ungdomarna tvingas tävla och förgöra varandra i direktsänd TV, som hela folket tvingas följa. Det centralmakten vill påminna om genom spelen är att distrikten är totalt utlämnade åt centralmakten, genom att ta ungdomar från distrikten och tvinga dem att utplåna varandra.

Distriktens enda uppgift är att förse huvudstaden Capitolium med hela sitt eget överflöd, varför distrikten själva har ont om mat och invånarna svälter. Det är lätt att dra liknelsen med hur de forna kolonialväldena i Europa plundrade sina erövrade kolonier.

Mot alla odds vinner Katniss spelen och får vända hem i triumf. Men president Snow, landets diktator, är fortfarande inte nöjd eftersom hon samtidigt även vinner folkets hjärtan genom att rädda livet på en pojke som deltar i spelen. Presidenten blir rasande för att hon trotsat staten och tvingar henne att medverka i spelen på nytt. Men inte heller denna gång går det riktigt som han tänkt sig.

President Snow trodde att Hungerspelen var ett effektivt medel att styra landet. Men vem gagnar det i slutändan? Ingen, menar Suzanne Collins i trilogin. Det är inte bra att leva i en värld där sådant kan hända. Demokratin är känslig, och när den övergår till diktatur är det lätt att förstå att de missgynnade lätt tar till vapen och försöker göra revolt.

Också den bortgångne Nelson Mandela erkände att han ville göra revolt. Mandela var en unik humanist som tvingades avtjäna ett långt fängelsestraff för han ville förändra Sydafrika i grunden. Även Mandela bar på en vrede och hatade sina förtryckare. Skillnaden var att han med en dåres envishet lärde medfångarna, när han satt fängslad, att man kan bli helt fri först när man kan lära sig att kontrollera sin vrede, och undertrycka hatet.

Fortfarande är Sydafrika ett av världens mest klassegregerade och ekonomiskt ojämlika samhällen med en ungdomsarbetslöshet på över 50 procent och en alltigenom korrumperad civilförvaltning i kris. Det gäller att också kunna förändra befrielserörelser som befunnit sig i ständig kamp, men som plötsligt inte har någon fiende att kämpa emot längre. Det har varken Mandelas Sydafrika eller Mugabes Zimbabwe hittills lyckats med.

Suzanne Collins romanfigur Katniss blir genom sitt hjältemodiga uppträdande i Hungerspelen symbolen för det förtryckta folket. Även om det inte är hon som initierar revolten, är det hon som likt Mandela skapar folkets kampvilja. Till slut inser hon att en revolt är det enda som återstår för att kunna förändra tillvaron, för alla förtryckta och utnyttjade och straffade.