Karl-Henrik Pettersson som länge varit verksam inom den svenska banksektorn utkommit sin självbiografi med titeln: En bankdirektör med skägg (Ekerlids förlag 2015) började sin bankbana i Sundsvallsbanken - som under de flesta åren under 1960-talet var Sveriges mest lönsamma affärsbank - under Jan Wallanders ledning.

Det man måste komma ihåg var att banker i mitten av 60-talet var något helt annat än det vi i dag känner som banker, skriver Pettersson. Det var en reglerad tid. Riksbanken bestämde hur mycket som fick lånas ut och till vilken ränta. I praktiken bestämde också Riksbanken hur mycket bankerna kunde betala för inlåningen på sparkonton och checkräkningar.

Det var på den här tiden som den mytomspunne riksbankschefen Per Åsbrink höll räfst- och rättarting med bankerna en gång i månaden. Det fanns på varje kontor på Sundsvallsbanken prislistor på olika tjänster så att bankkunderna från början visste om vad varje tjänst skulle kosta. Ordning och reda var ledorden inom Sundsvallsbanken. Jan Wallander som senare blev VD för Handelsbanken; såg till att regelverket följdes till punkt och pricka.

Den omtalade svenska modellen fick delegation efter delegation från utlandet att åka till Sverige för att studera hur vi gjorde för att både kunna ha en hög relativ BNP-tillväxt och samtidigt en mer utbyggd välfärdsstat än andra länder.

Sundsvallsbanken var i långa stycken en utomordentligt väl fungerande organisation. Det gällde även den högsta ledningen, där Karl-Henrik Petterson hade turen att få blir assistent till verkställande direktören. Framgångarna kunde läsas av när Affärsvärlden, Dagens Nyheter och andra tidningar analyserade banken. Nästan alltid kom Sundsvallsbanken högt i de jämförelser som gjordes.

Karl-Henrik Pettersson minns att Jan Wallander hade en mycket distinkt ledningsfilosofi om vilka principer som måste styra ledningen för en bank för att få den långsiktigt framgångsrikt. Han visste hur en bank skulle generera uthållig lönsamhet, och samtidigt kunna tjäna bra med pengar år ut och år in som Sundsvallsbanken gjorde på 1960-talet. Att bonusar till bankdirektörer är feltänkt är ytterligare ett exempel. Bonusar fanns naturligtvis inte i Sundsvallsbanken under 1960-talet.

Vad Pettersson inte förstod när hans utvecklingsperiod i Sundsvallsbanken var över var av att ha fått arbeta med en person i Jan Wallanders kaliber betydde guld för den egna karriären.Han slutade sitt arbete i banken 1970 för ett nytt arbete på Industridepartementet som rådgivare till "departementledningens förfogande för särkilda uppdrag" där han fick medverka till att hjälpa till att reda upp både den svenska textil - och varskrisen.

Under hela 70-talet var den svenska ekonomins tillväxt krisförföljd och behövde statens hjälp. Näringpoliken under Nils G. Åslings första år kom att domineras av de ständigt pågående strukturkriserna. Varvskrisen hade bytt skepnad till en hel bransch i kris. Den svenska teko- industrins lönekostnader steg under treårsperioden 1975 - 77 med osannolika 70 procent. Många av textilföretagen gick i konkurs eller försvann utomlands.

1977 hade Pettersson fått nog. Han ansökte om att bli VD för Länssparbanken i Göteborg. Ett jobb som han också fick och behöll tills att Sveriges två största sparbanker, den i Stockholm och Göteborg, fusionerades och blev Första Sparbanken 1982. Sveriges fjärde största sparbank hade skapats. 1982 blev Karl- Henrik Pettersson som tidigare gjort bra ifrån sig inom banken, utsågs till VD för Första Sparbanken.

VD-skapet för Karl- Henrik Pettersson varade fram till våren 1991 då han tvingades lämna banken. När kreditregleringen avskaffades 1985 var Petterssons lärdomar från åren i Sundsvallsbanken som bortblåsta. Den nya ledningen i Första Sparbanken redovisade i oktober 1991 att man behövde reservera över 4 miljarder för befarade förluster. Vare sig Pettersson eller övriga i ledningen för i Första Sparbanken och i andra banker, hade förstått hur djup krisen var eller hur snabbt svensk ekonomi var på väg ner i avgrunden.

Det visade sig att den helt dominerande delen av bankkrisen 1987 - 1993 års samlade kreditförluster och reserveringar på 175 miljarder kronor var hänförliga till fastighetskrisen. Den svenska bank- och fastighetskrisen var en av de allvarligaste finansiella kriserna hittills i västvärlden. Nationalekonomen Lars Jonung har i en artikel försökt svara på frågan hur svår bankkrisen var när den jämförs med andra svåra kriser. Den var "exeptionell kostsam" skriver han. Realinkomstutvecklingen var bland de största under de senaste 130 åren.

Vad jag saknar i Karl-Henrik Pettersons version av sin egen karriärs början och slut och den svenska bankkrisen, är därför vilka påföljder detta fick för både allmänheten och företagen. Hur han själv klarade sig, berättar han gärna: Han kunde behålla sin lön på 125.000 kronor i månaden under uppsägningstiden och dessutom få en fallskärm på 7 miljoner kronor.

Min uppfattning är därför efter att ha läst Karl-Henrik Petterssons version av en bankris som han till en del skyller på politikerna i stället borde handla om vilka åtgärder Sverige borde vidtaga för att återställa allmänhetens respekt och förtroende. Varför inte införa bankdelning och frigöra bankerna, på samma sätt och med samma ansvar som hur bankerna fungerade på 60-talet ? Sundsvallsbanken - som fungerade bra under hundra år - innan banken införlivades med Handelsbanken, är ett bra exempel hur en bank skall fungera i praktiken.

Vad vi behöver är också en riksbankschef, som skall se till att bankerna sköter sig. Det har de svenska bankernas kris i Baltikum och den globala bankkrisen som startade 2007 redan visat.