På sockeln på Nils Dardels grav på Ekerö kyrkogård skapade hans vän skulptören Eric Grate en relief med Jon Blund svävande ned över den sovande gossen - efter Dardels freskomålning Jon Blund i Stockholms stadsbibliotek, skriver författaren Erik Näslund i prologen till den magnifika och fint illustrerade boken: Dardel (Bokförlaget Langenskiöld och Frankenstein Studio, 2014)

Är inte den lille sovande gossen densamme som i hans mest berömda målning: Den döende dandyn, frågar sig författaren. Jovisst, svarar han. Det är samme pojke somnar in till slut i drömmens och sagans förtrollade värld, medan hans konst lever vidare.

Nils Dardel (1888- 1943) är en av de mest säregna personligheterna i svensk 1900-talskonst. Dardels konst lever fortfarande. Hans eleganta konst med sin skimrande kolorit, gåtfull, ironisk och bissarr, raffinerad och samtidigt naiv med många svarta och bråda djup, har funnit sig väl tillrätta i vår egen tids kulturmönster och vunnit en ny stor publik.

Nils von Dardel, valde att själv lägga bort "von" i sitt namn. I samband med lanseringen av sitt eget varumärke signerade han sina egna tavlor med enbart Dardel. Detta trots att han var född aristokrat och förblev det livet igenom. Nils Dardel uppträdde alltid artigt och belevat.Han kunde berätta nog så fräcka och ekivoka historier men överträdde aldrig gränsen för det plumpa och fula.

Det är väl få svenska konstnärer som det vävts så många myter och legender omkring. Men det rör sig hela tiden om hans egen person som tidigare skymde hans konst. Myten har inte försvagats efter hans död. Tvärtom. Den har levt vidare och blivit hela svenska folkets egendom, på samma sätt som Bellmanmyten blivit det. Men lika lite som Modigliani blev Modigliani på Rotonde i Paris, blev Dardel Dardel på Rotonde eller Operabaren i Stockholm.

Dardel var livet igenom en idog arbetare. Många som hade mött den charmerande sällskapsmänniskan, blev rejält förvånade när Dardel hade sin stora retrospektiva utställning på Liljevalchs 1939 och kunde konstatera hur flitig han var. Katalogen upptog hela 395 nummer. Minnesutställningen på samma konsthall 1955 omfattade nästan 500 verk, ett imponerande livsverk.

Under sina nästan 30 år i Paris; umgicks Dardel mer med franska eller andra utländska vänner än med svenskar. Dardels första Parissejour omfattade drygt ett halvår. Till den krets hans snabbt kom in i och umgicks med på kaféer och ateljéer hörde en rad då kända målare och författare. Fernand Léger (1881-1955) blev tidigt en nära vän., och de kom att umgås ända fram till Dardels sista år i USA i början av 1940-talet. Av de två andra kubisterna, George Braque (1882-1963) och Pablo Picasso (1881- 1973) som stod Dardel nära.

Den 1 augusti 1914 förklarade Tyskland krig mot Ryssland och den 3 augusti mot Frankrike. Det var första världskriget som satte stopp för Nils Dardels internationella karriär. Det var det som gjorde att Dardels lansering i Tyskland upphörde. Lilla Senlis utanför Paris, där Dardel bodde, var snart indragen i kriget. Det blev nu i stället i Sverige som Dardel under de närmaste åren skulle skapa sig ett stort namn.

Den enda målning av Dardel som är direkt relaterad till första världskriget är I skyttegraven föreställande den svenske konstnären Ivan Lönnberg som gått med som frivillig i den franska armén.

De våldsamma utsvävningarna av alkohol och droger måste man självfallet ha i minnet när man betraktar en del av Dardels målningar och teckningar, som rymmer åtskilliga skräcksyner. Hallucinationerna tog ofta fatt i honom och han var tvungen att måla dem av sig. Konsten var Dardels sätt att finna stabilitet i tillvaron, hans räddning undan alkoholimen och drogberoende, och ångest för ett dödshotande hjärtfel och en konfliktfylld sexualitet.

Känslounderlaget till sina målningar hämtade Dardel inom sig själv. Men det finns en fara att därför tolka hans verk alltför biografiskt. Han kunde med Strindberg ha sagt: "om man talar om sitt arbete förlorar man sin styrka."

Dandyrollen hos Dardel är förenad med fadersrollen. I den mycket Rousseau-inspirerade oljemålningen Fadern hyllar han själva faderskapet , inte utan viss självironi i porträttet av den stolte fadern omgiven av sina fyra barn. Porträttet föreställer dock inte Nils själv. Helt naturligt skulle familjen återkomma som kärt motiv under 1920-talets första hälft.

Hans hustru Thora har han avporträtterat i hennes nästan dockartade söthet och i flera andra verk. Bland annat i en vacker akvarell från 1923 med titeln: Thora Dardel

I akvarellen Min dotter står porträtterar Dardel sig själv med sin dotter Ingrid i famnen. Nils var överlycklig över dotterns ankomst . Han var mycket barnkäroch drogs till det som var rent och oförstört. Han hade också en osedvanlig förståelse för barns psyken. Sin dotter Ingrid har han äver både tecknat av och målat, på flera kända verk. Bland annat i målningen. Ingrid på ponnyn Brita.

Den svenska författaren Gustaf Hellström (1882- 1953) som var bosatt i Senlis, samtidigt med Dardel - och var Dagens Nyheters korrespondent korrespondens i Paris under samma period - ger ett bra bild av Nils Dardel 1940:

Trots sin till synes fjärilsfladdrande existens är Dardel i allra högsta grad vad fransmännen kallar och samtidigt betraktar inbegeppet av persons värdefullaste egenskaper: "un homme trés sérieux". Därmed menar Hellström att Dardel tog sitt liv, sitt arbete, sina förpliktelser och de band som binder honom vid andra människor på djupaste allvar.

Dardels bildvärld berör det djupt allmänmänskliga, livet, kärleken och döden, men också att så många ingredienser i hans konst ligger så rätt i tiden, skriver Erik Näslund. Intresset för Dardel har fått en ny våg på senare år, inte minst tack vare spektakulära auktionsförsäljningar. Det var Moderna Museets Dardel-utställningar 2014, som aktualiserade frågan för Näslund att ge ut den nya stora biografin om Dardel och hans verk.

Erik Näslund har lyckats mycket väl i sitt uppsåt. Han lyckas fånga bilden av konstnären och människan Nils Dardel, hans familj och vänner, bakom de berömda målningarna, illustrationerna och döden som ständigt jagade honom. - "Vem vet om det vi kallar livet är döden och det vi kallar döden är livet ? - Varför inte tvärtom", var Dardels egen gäckande fråga.

Mats Lönnerblad