Frågan som uppkommer när den nordiska avtalslagen fyller 100 år, är om den nordiska avtalslagen ska förbli som den varit under hundra år och hur den prövas i domstol.

Själv anser jag att domstolarna måste kunna tolka avtalslagen som den är och utan några förarbeten blandas in i den nordiska avtalsrätten. Tyvärr anser de svenska domstolarna att avtalsrätten kan tolkas olika trots tydliga avsiktsförklaringar i ingående avtal, som många gånger ostraffat kan brytas av ena parten.

Vad som också händer när att man flyttar över bevisbördan på svaranden när det gäller avtalstvister med banker. Det har jag sett alldelse för många exempel på. Det är uppenbart att det är bankerna som har bevisbördan när bankerna orättfärdigt säger upp ingångna avtal.

Ett tydligt exempel är banktvister som mångdubblas i våra domstolar när det är bankerna som är på obestånd och där regeringen till slut tvingas gripa in genom att allmänheten och företagarna får betala notan.

Självfallet borde regeringen granska bankernas avtal med, så att det tydligt framgår att det är bankerna som har bevisbördan när de själva säger upp löpande avtal för de kunder som sköter sina åttaganden utan några anmärkningar. Vad som skedde under den stora svenska bankkrisen 1987-1993 var att minst 60 000 skötsamma företagare fick alla sin krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna utan att kunna försvara sig i domstolarna.

Innehållet i avtalen reglerar ju hur avtalet ska tolkas. Jag tänker på de många avtalstvister mellan handelsagenter och deras huvudmän, där huvudmannen ofta försöker påskina att det rör sig om vanliga återförsäljaravtal när det i själva verket rör sig om ingångna handelsavtal.

För att komma tillrätta med handelsavtalen, har Sverige numera infört ett EG-direktiv 86/653 EEG, som talar om hur dessa avtal ska följas och vilka förpliktelser huvudmannen har mot sin handelsagent.

Förutom handelsagenter är det framgångsrika entreprenörer och uppfinnare som råkar mest illa ut när det gäller att inte följa ingångna avtal med sina huvudmän, som ofta är större börsbolag. Låt mig därför bara ge ett bra exempel:

GPC & C Systems International AB som drivs av uppfinnaren Håkan Lans, ligger sedan december 2014 i tvist med Saab Transponder Tech AB i Högsta domstolen, och behöver få veta hur stor ersättning han ska ha från Saab för sin uppfinning. I avtalet finns reglerat den informationsplikt som Saab förbundit sig att följa genom tidigare ingånget förlikningsavtal. Men trots detta påstår Saab inför både tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, att denna information är en affärshemlighet.

När det gäller många av dessa ärenden kan det ta år att avgöra dessa ärenden som lätt skulle kunna avgöras på några månader om bara våra domstolar ser till att följa avtalens ordalydelse. I handelsavtalen är det numera ostridigt att käranden har rätt till all den information han begär för att kunna beräkna sin intäkter.

I Håkan Lans fall fick han rätt i tingsrätten medan hovrätten avslog hans begäran. Högsta domstolen som fick in ett överklagande från Lans i mål nr Ö 5775 i december 2014 har fortfarande inte avgjort om han ska få prövningstillstånd.

Rättsutlåtanden har ingvits till HD av professor Bengt Lindell där han konstaterar att det i licensavtalet avtalad rätt om insyn för GP & C. Redan detta borde räcka för att HD skulle kunna fatta ett snabbt beslut.

Som skribent i finansrätt undrar jag vad det är för mening med licensavtal och licenstagaren skulle få lagligt stöd för att inte redovisa eller snarare kunna ersätta redovisningen med ett påstående som inte går att kontrollera? Är inte detta att undergräva hela avtalsrätten?

Med hänsyn till att påståenden om företagshemligheter till stor del brukar bestå i svepande och intetsägande påståenden när entreprenörer, handelsagenter och uppfinnare begär att få betalt i enlighet med träffade, skriftliga avtal bör dessa argument betraktas som svaga.

Och pågår en rättegång och att begärda handlingar behövs som bevis för att kunna slutföra talan borde således § 38:2 och § 38:3 i rättegångsbalken räcka för att få ut begärda handlingar, för att kunna bevisa grova avtalsbrott.

Min uppfattning är därför den hundraåriga principen som hittlills gällt för avtalslagen är att i tydliga skriftliga avtal måste ordalydelsen i avtalen vara gällande och borde inte få ifrågasättas av svaranden på de sätt som alltför ofta sker i dag.

Mats Lönnerblad
Författare, recensent och skribent i finansrätt