Bara ett kvartssekel efter den största bankkrisen i Sveriges historia (1987 - 1993) var hela det finansiella systemet på nytt en hårsmån från total kollaps (2008) och räddades på nytt av allmänheten och företagen.

Om hur detta kunde ske hölls ett samtal mellan ekonomijournalisterna Andreas Cervenka och Joel Dahlberg, som bägge skriver för SvD Näringsliv. Cervenka kom dessutom nyss ut med boken "Vad gör en bank?" (Natur & Kultur 2017 )

Samtalet handlade om varför världsekonomin på nytt är så sårbar - och hur en ny bankkris kan drabba Sverige. Cervenka skriver: "den ekonomiska dröm som västvärldens medborgare vant sig vid under hela efterkrigstiden framstår i dag som en nostalgisk dröm". I länder som USA och Storbritannien uppskattas BNP i dag vara 15 procent lägre än om utvecklingen fortsatt följa samma kurva som fram till 2007.

I vårt land har Riksbanken räknat fram att utan de effekterna och att politikerna valde bort företagen till förmån för bankerna (som under den hemmagjorda bankkrisen 1987 - 1993) hade svensk BNP varit 1000 miljarder högre än i dag. Eller runt 100.000 kronor per svensk.

Den höga utlåningen till bostäder har gjort Sverige till Europas tredje mest banktunga land. Både bankerna och deras kunder är högt belånade, nya pengar föds ur luften och i slutänden äter det upp folks framtida pensioner.

Vad detta beror på har jag själv svarat på i flera av mina böcker, som handlar om följderna för allmänheten och företagen när finansminister Kjell-Olof Feldt avreglerade hela den svenska kreditmarknaden. Det skrev om hela Sveriges ekonomiska historia - och fick hela vårt land på obestånd . Det var då man räddade bankerna genom att välja bort många av de medelstora och mindre framtidsföretagen, som fick se sina krediter uppsagda och värdefulla tillgångar beslagtagna av de svenska krisbankerna, med Securum i spetsen.

När den socialdemokratiska regeringen 1985 dessutom slopade finansbolagens utlåningstak började dessa tillsammans med bankerna expandera i det närmaste okontrollerbart. Den svenska banksektorn växte från 130 procent av BNP till 193 procent 1990. Bara sedan 2002 har svenska banker växt vidare från 200 till över 400 procent av BNP.

"Good is bad´ lyder det nya mantrat på Wall street", skriver Cervenka i en av de bästa av svenska ekonomiböcker jag någonsin läst, som handlar om vad som händer när ingenting görs och vad som borde göras för att bättre kunna övervaka banksystemen både i Sverige och internationellt.

I klartext betyder detta, att vi i liksom under bankkrisen struntar i vad som händer med arbetslösheten eller vår ekonomi (som enligt Cervenka harvar på i ett halvapatiskt tillstånd) för att vi nu kan få låna hur mycket som helst nästan gratis. Bankerna å sin sida satsar på säkra kort, vilket gör att svenska utvecklingsföretag blir lidande medan utlåningen till bostäder på 15 år har ökat från 700 miljarder till över 2.800 miljarder.

Sverige har nu blivit Europas mest banktunga land efter Schweiz och Nederländerna, medan bankerna gärna expanderar globalt, men dör lokalt. Valutafonden IMF konstaterade i oktober 2016 att världen aldrig varit lika skuldsatt som nu, vilket gör att centralbankerna befinner sig i en fälla: höjs räntorna riskerar det att utlösa en kris. Höjs den inte kan krisen bli ännu värre.

Varje bubbla har bara ersatts med en ny och större. Varje gång är centralbankerna där och sopar bort problemen genom att tillåta bankerna skapa nya pengar ut tomma intet. Att noll och minusräntor äter upp framtidens pensioner glöms bort.

Vi lever sedan åtminstone fyra decennier i ett helt kreditbaserat, fritt flytande finansiellt system, skriver Cervenka, som innebär att bankerna skapar pengar som föds genom lån. Ekvationen enligt honom ser ut så här: bankerna sänker ekonomin. För att rädda ekonomin (och bankerna) öser centralbankerna på med allt de har. Vilket till sist sänker bankerna på nytt i en ny kris som blir ännu värre.

I dag har de största bankerna i världen 2014 tillgångar på totalt 42 000 miljarder dollar eller mer än hela världens BNP. Samtidigt tömmer de låga räntorna effektivt vanliga människors framtida pensionskuvert. i 20 länder inom OECD är pensionssystemen underfinansierade med 78 000 miljarder dollar enligt en analys från Citigroup 2016. Samtidigt finns inga företag som är lika högt belånade som bankerna. För varje krona har de i genomsnitt 25 kronor i lån.

Ekvationen går inte ihop. Vad gör då den nuvarande svenska regeringen för att reparera denna skada? Ingenting alls verkar det som. Den fråga som jag själv ställer mig är hur länge detta skall få fortgå innan allmänheten och den svenska regeringen reagerar?