Sverige närmar sig snabbt den punkt där paniken kommer att avgöra landets ekonomiska politik för en lång tid framåt. Utan en återinförd bankdelning får riksdag och regering det svårt att begränsa storleken på de räddningspaket som bankerna kommer att begära i en ny bankkris.

"Politikerna borde sluta ignorera Ingves varningar för en härdsmälta", skriver Birgitta Forsberg, ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, den 5/8. Om Stefan Ingves roll 1990–94 skriver hon: "Han var med när Sverige beslutade att lägga hela sin ekonomi i potten genom att utfärda en generell bankgaranti." Men "politikerna verkar inte längre ta varningarna från Riksbanken, OECD och Internationella Valutafonden på allvar."

En annan röst är Ulf Dahlsten, Visiting professor vid London School of Economics, i DI den 10/8. "Det är typiskt för hur det brukar se ut just innan bubblor spricker", skriver han apropå bolånetillväxten och den övertunga svenska banksektorn. Men de möts av döva öron.

Det går att ta beslut mitt i bankkriser, för att begränsa statens skyldighet att täcka bankernas förluster. Det visade den isländska regeringen i bankkrisen 2008. Men bankernas och utländska regeringars påtryckningar kan också resultera i en kapitulation som Irland gjorde den 31 mars 2011.

I dag vill Nordea slippa betala mer till en bankresolutionsfond för att stanna i Sverige, och kräver dessutom att Sverige går med i EU:s bankunion, som skulle överlämna all konkurshantering av svenska banker (och deras företagskunder) till utlandet. Regeringen har backat i fråga om resolutionsavgiften och signalerat intresse för bankunionen redan innan krisen blivit akut. Precis som i Irland har stora delar av långivningen finansierats utomlands. Oddsen är inte särskilt höga att regeringen skall stå emot bankernas påtryckningar, svenska och utländska, när den riktiga paniken sätter in i en bankkris.

Flera stora svenska fackföreningar försöker nu pressa Nordea att på gå med på regeringens ursprungliga betalningsplan för resolutionsfonden för bankkrishantering. De hotar att dra bort sina medlemmar från Nordea.

Men en sådan bankräddningsfond på i dag sammanlagt 23 miljarder kronor är inte särskilt mycket när risken som staten garanterar utgörs av 6 002 miljarder svenska kronor, totalsumman för Nordeas skulder och eget kapital vid årsskiftet. För alla fyra storbankerna är summan 12 600 miljarder kronor, att jämföra med Sveriges BNP på cirka 4 400 miljarder kronor. Då har inte riskerna med Nordeas derivataffärer i tagits med i kalkylen, de som är bankernas mest riskfyllda affärer och som i nominella världen uppgick till svindlande 74 000 miljarder kronor. Derivaten tillsammans med balansräkningens tillgångar gör att Nordeas affärer uppgår till över 79 000 miljarder kronor, nästan 18 gånger Sveriges BNP.

Det borde stå klart för alla att Nordeas och de andra bankernas affärer är för stora för att riskhanteras med några finansiella beredskapsreserver, och inte blir det bättre om man ska dela på EU:s bankunions proportionsvis ännu mindre reserver. Riskerna måste i stället begränsas genom bankdelning. De delar av bankerna som staten garanterar kan då radikalt reduceras. Men skall regering och riksdag krypa ur den redan existerande garantin för storbankerna och införa bankdelning, är det inte läge att vänta på paniken i den kommande bankkraschen.

Varför är det bara Vänsterpartiet som vill rädda allmänheten och företagarna? Varför vill inte något av de andra riksdagspartierna införa bankdelning, och därmed undvika att Sverige i panik ännu än gång skall offra tusenstals företag och belasta kommande generationer med en orimlig skuldbörda?

Mats Lönnerblad, Författare och skribent i finansrätt
Ulf Sandmark, Civilekonom och journalist