Frågan om storleken på avgiften till bankräddningsfonden har överdrivits. Det visar bland annat omfånget på Nordeas derivataffärer, skriver Mats Lönnerblad och Ulf Sandmark.

Bakom Nordeas flytt till Finland ligger frågan om den enorma storleken på bankernas derivataffärer, och de risker som de medför vid nästa kris för bankerna och det finansiella systemet. Jämfört med dessa är den svenska bankräddningsfonden och dess avgifter försumbara. Nu måste diskussionen om en uppdelning av bankerna upp på bordet, skriver Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt, och Ulf Sandmark, civilekonom och journalist.

Sverige närmar sig den punkt där finansiell panik kan komma att avgöra landets ekonomiska politik för lång tid framåt. I avsaknad av en återinförd bankdelning kommer riksdag och regering ha svårt att begränsa storleken på de räddningspaket som bankerna kommer att begära vid en ny bankkris.

Döva öron möter varningarna om en ny svensk bankkris."Politikerna borde sluta ignorera Ingves varningar för en härdsmälta", skriver Birgitta Forsberg ekonomijournalisten vid Svenska Dagbladet, tidigare DN, den 5.8 2017. "Politikerna verkar inte längre ta varningarna från Riksbanken, OECD och Internationella Valutafonden på allvar."

"Det är typiskt för hur det brukar se ut just innan bubblor spricker", skriver Ulf Dahlsten, PhD i nationalekonomi, visiting professor vid London School of Economics i DI den 10.8 2017 apropå bolånetillväxten och den övertunga svenska banksektorn.

Det går att ta beslut mitt under pågående bankkriser för att begränsa statens skyldighet att täcka bankernas förluster. Det visade den isländska regeringen i bankkrisen 2008. Men bankernas och utländska regeringars påtryckningar kan också resultera i en kapitulation likt den som Irland tvingades till i mars 2011.

Birgitta Forsberg rapporterar om riksbankchefen Stefan Ingves erfarenhet från bankkrisen 1990-94. "Han var med när Sverige beslutade att lägga hela sin ekonomi i potten genom att utfärda en generell bankgaranti." I paketet för att lösa svenska bankkrisen fanns också ansökan om svenskt medlemskap i EU.

Nordea ville slippa betala mer till en bankresolutionsfond för att stanna i Sverige och kräver dessutom att Sverige går med i EU:s bankunion, som skulle överlämna all konkurshantering av svenska banker (och deras företagskunder) till utlandet.

Regeringen har redan backat ifråga om resolutionsavgiften och signalerat intresse för bankunionen, redan innan nästa kris blivit akut. Precis som i fallet Irland har stora delar av långivningen finansierats utomlands. Vad är sannolikheten att regeringen skall orka stå emot bankernas påtryckningar, både svenska och utländska, när den riktiga paniken sätter in vid en kommande bankkris?

Flera stora svenska fackföreningar har försökt pressa Nordea att gå med på regeringens ursprungliga betalningsplan för resolutionsfonden för bankkrishantering. De varnade för att de skulle sluta använda Nordea som bank, om flytten skulle komma till stånd.

Men frågan om resolutionsavgiftens storlek och betydelse har överdrivits. Det visar bland annat omfånget på Nordeas affärer.

En bankräddningsfond på idag sammanlagt 23 miljarder kronor är inte särskilt mycket att komma med när risken som staten garanterar utgörs av totalsumman för Nordeas skulder och eget kapital, som vid årsskiftet låg på 6 002 miljarder svenska kronor. För alla fyra storbankerna är summan 12 600 miljarder kronor, vilket kan jämföras med Sveriges BNP på cirka 4 400 miljarder kronor.

Då har ändå inte riskerna med Nordeas derivataffärer i tagits med i kalkylen. Vid årsskiftet (enligt Nordeas årsredovisning för år 2016, not G18, sidan 119-120) uppgick de i nominella värden till svindlande 74 000 miljarder kronor. Derivaten deklareras i balansräkningen endast till 0,009 procent av detta värde, det vill säga 682 miljarder kronor.

Derivaten är dessutom bankernas mest riskfyllda affärer och betraktas av många erfarna bankmän som ett kasinospel. Bankernas värderingar av i synnerhet derivat av typen nivå 3 ifrågasätts starkt av många experter, eftersom sådana derivat inte har något marknadsvärde.

Ändå är alla derivaten prioriterade enligt den redan EU-styrda svenska bankkrishanteringslagen, eftersom de med sina stora inbyggda hävstångseffekter på räntor, valutor och råvaror betraktas som systemviktiga, även om de är tecknade i knappt reglerade skatteparadis i Karibien eller annorstädes.

Derivaten, tillsammans med balansräkningens tillgångar, gör att Nordeas affärer sammanlagt uppgår till över 79 000 miljarder kronor, nästan 18 gånger Sveriges BNP.

Det borde stå klart för alla att Nordeas och de andra bankernas affärer är för stora för att riskhanteras med några finansiella beredskapsreserver. Och inte blir det bättre av att dela på bankunionens proportionellt sett ännu mindre reserver.

Riskerna måste istället begränsas genom bankdelning. De delar av bankerna som staten garanterar kan då radikalt reduceras. Men skall regering och riksdag krypa ur den redan existerande garantin för storbankerna och införa bankdelning är det inte läge att vänta på den panik som skulle uppstå i en kommande bankkrasch.

Mats Lönnerblad, Författare och skribent i finansrätt
Ulf Sandmark, Civilekonom och journalist