Efter Nordeas beslut att flytta huvudkontoret till Helsingfors för att komma in under EU:s bankunion ökar nu pressen på den svenska regeringen att även ansluta Sverige. Nyss besökte EU-kommissionären Pierre Moscovici bland annat finansminister Magdalena Andersson för att tala om saken. Men att gå med i EU:s bankunion är att sätta sig i de mycket hungriga stora hajarnas gap.

Krishantering av banker är inget att leka med. Den innebär en total genomgång av bankens alla värdepapper för att lägga fast bankens ställning av tillgångar och skulder. Det ligger till grund för beslut om banken skall stängas, omstruktureras eller räddas. Men genomgången påverkar långt mer än bankens ställning.

Varje värdepapper i banken är i sin tur kopplat till andra företag som är aktiva på finansmarknaden eller till bankens kunder. En värdering av bankens ställning blir därför också en värdering av kundernas tillgångar och säkerheter. En av SRM beslutad nedvärdering av en fastighet, kan tvinga fram en omedelbar återbetalningsskyldighet för ett företagslån, vilket kan dra undan mattan för ett företag så att det måste säljas för en spottstyver.

För att förstå vilket elände som kan hända i Sverige vill vi påminna om vad som hände under den svenska bankkrisen 1987–1993 – när krediterna för 60 000 skötsamma företagare sades upp. 400 000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Företagare och många bostadsrättsinnehavare blev av med sina bostadsrätter när räntan höjdes till 500 procent. De svenska krisbankerna klarade sig tack vare det stora stödet från allmänheten och genom att de beskyllde sina kunder för sina egna tillkortakommanden och vårdslösa kreditgivning. En bankkrishantering är därför mycket vittomfattande och handlar om liv eller död, inte bara för banken utan för stora delar av svenska företagsamheten. Medlemskapet i bankunionen innebär att svensk bankkrishantering överlämnas till utländska intressen.

Med de svenska myndigheterna och ministrarna ställda på bankunionens åskådarbänkar bör det inte vara särskilt svårt för hajarna att ta för sig bland de svenska godbitarna.

En ny svensk bankkris riskerar att sammanfalla med den nu hotande internationella bankkrisen, där dessa internationella storbanker själva är i kris och kommer att befinna sig i ett läge av att antingen äta eller ätas. Med de svenska myndigheterna och ministrarna ställda på bankunionens åskådarbänkar bör det inte vara särskilt svårt för hajarna att ta för sig bland de svenska godbitarna.

De svenska storbankerna kanske tror att de har tillräckligt bra internationella förbindelser för att kunna ta för sig i den internationella huggsexan om olika länders tillgångar. Men även de kan hamna i onåd och bli villebråd. Inte hjälper det som Nordea tror, att få ta del av bankunionens "större finansiella resurser".

För att skydda landet och landets näringsliv från ett hajstim av internationella storbanker, behöver regeringen tillsammans med alla aktörer i svenska näringslivet återinföra bankdelningen. Bara om bankerna är delade så att spekulationen separeras bort, kan kostnaden för en bankkris begränsas så att den reala ekonomin kan överleva. I EU:s bankunion kommer svenskarna att bli av med både smöret och pengarna.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt
Ulf Sandmark
Civilekonom och journalist