Det är inte bara i samband med flera allvarliga brottsmål som den svenska rättvisan inte längre fungerar som den skall. Långt vanligare är att domstolarna inte bryr sig om att tillhandahålla rättvisa rättegångar i samband med ekonomiska tvistemål, för att sedan underlåta att rätta till dessa allvarliga fel i högre rättsinstans.

Efter andra världskriget avslutats bildades Europarådet för att förebygga och förhindra de rättsövergrepp i framtiden, som efter politiska beslut och de stora övergrepp som skedde i stor skala – som sedan sanktionerades av domstolarna i Tyskland – efter Hitlers makttillträde. Den Europeiska konventionen angående skydd för de grundläggande friheterna som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades den 4 november 1950, trädde i kraft den 3 september 1953.

Alla Europarådets 21 medlemsstater har ratificerat Konventionen – Sverige den 11 januari 1952 (SÖF 1952 s 399). Men det skulle dröja enda fram till 1995 innan Europakonventionen blev svensk lag – men som fortfarande i följs i många rättegångar som jag tagit del av och skrivit om – utan att man brytt sig om att rätta till uppenbara felaktigheter som förekommer i domsluten.

Rätten till en rättvis rättegång fastställs numera i 2 kapitlet 11 i Regeringsformen. (RF). Det var först år 2010 lagändringen av RF tillkom i Sverige med meningen “En rättegång ska genomföras rättvist och inom skäligt tid” som skrevs in i RF. Att svenska domstolar inte fungerar som de skall i bankmål – och i de många brottsmål och tvistemål jag skrivit om – är jag nog den svensk i egenskap av både författare och skribent i finansrätt som skrivit det flesta artiklar om i både riks- och lokalpress och redogjort för i flera av mina böcker.

De svenska domstolarnas handläggning av bankmål – visade sig tydligast i samband med domstolarnas hantering av alla ekonomiska tvistemål i samband med den svenska bankkrisen 1987 – 1993. (2 000 mål mot gamla Nordbanken som bytte namn till Nordea bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst) I de flesta mål som jag tagit del av sedan dess visar tydligt att domstolarna fortfarande inte bryr sig om att pröva bankmål i sin helhet och på ett uppenbart sätt diskriminerar både entreprenörer, uppfinnare och handelsagenter i flera av de många tvistemål jag skrivit om.

I dessa mål hoppar man över väsentliga fakta – vad som står i skriftliga avtal – och glömmer ofta bort vem som är rätt part och bryr sig inte om att pröva den skriftliga bevisningen som man borde eller förhöra vittnen som åberopas.

Ibland försvinner hela akten innan den hunnit prövats i rätten. Det är heller inte ovanligt att väsentliga fakta är försvunna eller bortplockade ur akten innan målet hunnit prövats i någon instans. Det händer också att Lagmannen i domstolen på bankens begäran, strax innan huvudförhandling, helt sonika byter ut den domare som förberett hela målet och är väl insatt i hela processen.

Hur illa det är ställt fick makarna Allan och Eva Wållberg erfara när deras mål (Mål nr T 849-97) efter 10 (!) långa år skulle prövas i rätten. Det visade sig då att inte bara vissa delar i akten, utan hela akten hade försvunnit i Stockholms tingsrätt.

Makarna Wållberg är inte de enda som drabbats av domstolarnas hänsynslösa hantering av bankmål. Under ett stort antal år har det visat sig att svenska domstolar på ett otillbörligt sätt gynnat bankerna på bankkundernas bekostnad, utan att vare sig Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) agerat för att skydda bankkunderna mot alla allvarliga rättsövergrepp i våra domstolar eller att Högsta domstolen brytt sig om att pröva fallen.

Artikel 6, 1 § i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna som stipulerar att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid (min kursivering) och inför en oavhängig och opartisk domstol.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle där Europakonventionen (EKMR) fastställer att rättegången ska vara rättvis och offentlig, opartisk och oavhängig samt att rättegången ska ske inom skälig tid. Syftet med artikel 6 (som fortfarande inte uppfylls i Sverige) är att den skall vara en minimirättighet som Sverige som numera är bundet av EKMR, har förpliktat sig att leva upp till.

Ytterligare en princip som gäller under artikel 6 är principen om ett kontradiktoriskt förfarande. Ett kontradiktoriskt förfarande innebär att båda parterna i processen är medvetna om- och har fått kännedom om, allt material och att parterna har möjlighet att kommentera materialet, samt båda parter har möjlighet att föra sin talan i processen.

I flera fall som jag tagit del av där domstolen velat avsluta målet till en partens nackdel utan att parterna först fått möjlighet att kommentera uppgifterna i målet och erhålla den bevisning som den en parten har rätt att ta del och som skall finnas tillgänglig enligt avtal.

Varför dröjde det enda fram till 1996 innan Sverige överhuvudtaget erkände Europadomstolens jurisdiktion och därigenom gav möjlighet att pröva svenska rättsregler förenlighet med Europakonventionen? Detta borde ju ha skett redan 1995 när Sverige inträdde som medlem i EU och införlivade EKMR med svensk rätt

Om en domstol inte uppfyller nämnda krav måste ju felet rättas till genom omprövning i en oavhängig och opartisk högra domstolsinstans. Men det förutsätter naturligtvis att den högre rättsinstansen har möjlighet att göra en fullständig omprövning av fallen och inte att enbart prövar om till exempel rättstillämpningen varit korrekt.

Detta förpliktande har Sverige försökt att undanröja genom införandet av “En modernare rättegång. (EMR-reformen) som gör att det numera krävs prövningstillstånd i överklagandet till högre rättsinstans i både hovrätt och Högsta domstolen (HD). Vare sig hovrätt eller HD ger sedan en ordentlig motivering varför målen inte skall prövas trots att både jäv och rättegångsfel förekommit och rättsregler åsidosatts.

När det gäller misstanke om brott bör polis och åklagare reagera omgående, vilket inte längre sker. Det framgår av fallet NJA 2005 s 462. I detta fall gick det sju år mellan att företaget delgavs misstanke om brott, tills att fallet avgjordes i domstol. Numera hinner vare sig polis eller åklagare ens att utreda alla brottsmisstankar, även när skriftliga bevis föreligger och det är klargjort på vilket sätt brotten har begåtts och vem som begått brotten. I fallet NJA 2005 avgjorde HD att rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i EKMR hade kränkts.

Men om vare sig brottsmål eller tvistemål prövas i högre rättsinstans har Sverige, enligt min uppfattning, utmanas både EU-rätten och Europakonventionen genom att inte längre ge de parter som har rätt till en rättvis rättegång någon möjlighet att driva sin talan vidare trots att vare sig rättsregler följts och uppenbara jäv föreligger.

Enligt praxis, NJA 2005 s 462, NJA 2007 s 584, NJA 2007 s 295 då det ansetts att en enskildes rätt till en rättvis rättegång kränkts enligt artikel 6 i EKMR. Skadestånd har delats ut då Sverige inte uppfyllt sina skyldigheter enligt EKMR.

Även i NJA 2010 s 363 prövade HD, som första instans, om staten brutit mot den enskildes rätt till rättegång inom en skälig tid vid en långsam handläggning av mål. HD har således infört principen om att en överträdelse av artikel 6 EKMR utgör en självständig grund för att en nationell domstol ska kunna dela ut skadestånd.

Min fråga är därför om svenska domstolar numera, med hjälp av EMRA-reformen vill avsluta mål i förtid, utan att ta någon hänsyn till de allvarliga rättegångsfel som numera begås redan i första rättsinstans, bara för att slippa betala skadestånd för långsam handläggning i domstol.

I så fall begår domstolen, med regeringens goda minne självmål, när rättssäkerheten setts ur spel och ytterligare försämras, så att mål inte längre prövas till alla delar, enligt både EU-rätten och Europakonventionens bestämmelser.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt