Debatten kring flytten av Nordeas huvudkontor till Finland har mest handlat om förlusterna för Sverige. Mats Lönnerblad och Ulf Sandmark ser det som att ett stort ansvar nu lyfts från de svenska skattebetalarna – men menar också att risken måste begränsas på annat sätt än att bankerna flyr landet.

Riksbanken skrev om Nordeas flytt i sin stabilitetsrapport: "Om detta sker kommer det svenska banksystemets tillgångar minska från omkring 400 procent till knappt 300 procent av BNP, men kommer även fortsättningsvis vara betydande i relation till Sveriges ekonomi. För Finland kommer motsvarande siffra att öka från omkring 200 procent till drygt 400 procent av BNP."

Men den svenska bankgarantin omfattar mycket större affärer än så, eftersom derivaten (riskabla värdepapper) inte är medräknade i dessa siffror. Enligt Nordeas årsredovisning för år 2017 uppgick derivaten i nominella värden till svindlande 7 495 miljarder euro, motsvarande 74 000 miljarder kronor. Men derivaten deklareras i denna balansräkning endast till 46 miljarder euro, alltså 0,6 procent av detta värde, vilket nästintill är försumbart.

Även om den delen lyfts bort kan Sverige inte fortsätta att skydda sig på detta sätt. Då skulle även de andra bankerna behöva skickas iväg utomlands.Derivaten är dessutom bankernas mest riskfyllda affärer och betraktas av många erfarna bankmän som ett kasinospel.

Ändå är alla derivaten prioriterade enligt den EU-styrda svenska bankkrishanteringslagen, eftersom de med sina stora inbyggda hävstångseffekter på räntor, valutor och råvaror betraktas som systemviktiga, även om de är tecknade i knappt reglerade skatteparadis i Karibien eller annorstädes.

Balansräkningens tillgångar tillsammans med derivaten gör att Nordeas affärer sammanlagt uppgår till över 80 000 miljarder kronor, nästan 18 gånger Sveriges BNP. Den summan lyfts nu äntligen av från de svenska skattebetalarnas garanti till storbankerna.

Men även om den delen lyfts bort kan Sverige inte fortsätta att skydda sig på detta sätt. Då skulle även de andra bankerna behöva skickas iväg utomlands. Vad som krävs är att skattebetalarnas risk begränsas på annat sätt.

Även långivning till bostäder bör stoppas i en separat säck för att skydda bostadsägarna från att behöva betala förluster på bankernas spekulation i värdepapper.

Det går att göra genom att staten minskar de typer av bankaffärer som garanteras. Staten behöver bara skydda betalningar, konton, företagskrediter och handelskrediter, det vill säga det som är affärsbanksverksamheten så att den reala ekonomin kan fungera.

Den gigantiska värdepappershandeln med derivat, fondhandel och bankernas egenhandel kan skötas av bankerna på egen risk. Även långivning till bostäder bör stoppas i en separat säck för att skydda bostadsägarna från att behöva betala förluster på bankernas spekulation i värdepapper.

En delning av bankerna innebär en återgång till den uppdelning av finansmarknaden i banker, finansbolag och bostadshypotek som gällde tidigare och tjänade oss väl genom att skapa stabilitet i bankerna.

Kan EU:s bankunion vara ett alternativ och en framkomlig väg till en bankdelning? Riksbanken varnar försiktigt men i otvetydiga ordalag för denna väg när de i stabilitetsrapporten skriver:

"Vid en flytt kommer huvudansvaret för Nordeas tillsyn, resolution och insättningsgaranti att flytta från svenska myndigheter till Finland och den så kallade bankunionen, med ett minskat inflytande för svenska resolutions- och tillsynsmyndigheter. Det kan konstateras att den europeiska bankunionen ännu inte är helt färdigställd.

Den gemensamma resolutionsfonden kommer emellertid att byggas upp över tid och ansvaret för att täcka resolutionskostnader ligger fortfarande i hög grad på det enskilda landet. De deltagande länderna har inte heller enats om vem som ska utgöra slutlig garant för fonden. Slutligen är det gemensamma europeiska insättningsgarantisystemet inte på plats. Det innebär att Finland tills vidare blir den yttersta garanten för Nordeas alla inlåningskunder."

EU:s bankunion är inte något reellt och verksamt alternativ till den säkerhet som en bankdelning skulle ge.

Problemet är att den fond som skall finnas till hand inom bankunionen för att rädda banker är minimal i förhållande till de europeiska storbankernas verksamheter, så det blir i alla fall ländernas skattebetalare som får fylla på för att täcka upp krispaket för de obegränsade garantierna för de systemviktiga bankerna. Dessutom föreslår EU-kommissionen att samma bankräddningsfond skall omvandlas till en europeisk valutafond och användas för allehanda andra stora utgifter i EU.

Således är inte heller EU:s bankunion något reellt och verksamt alternativ till den säkerhet som en bankdelning skulle ge som resultat.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Ulf Sandmark
Civilekonom och journalist