Det skriver författaren Wilhelm Schmid i sin intressanta och tankeväckande bok: "Konsten att bli gammal" i översättning av Peter Hamberg (Lind & Co) Men detta, hävdar Tysklands kanske mest populära filosof, är en olycklig missuppfattning som måste bekämpas. "Konsten att bli gammal" har sålt i över 17 upplagor och översatts till en mängd språk..

Schmid menar att åldrandet har en mening. Tiden har kommit när tankarna kan få ta tid. Vi måste lära oss att leva med åldrandeprocessen. "Art of ageing" i stället för "anti-ageing". En aspekt av åldrandets sanning är att själva processen mer än något annat gör att man konfronteras med förgängligheten. Så har det alltid varit.

Det bästa är inte att förändra ett åldrande liv i den sista fjärdedelen utan att på ort och ställe låta det vara som det alltid har varit, anser Schmid.

Efter sjuttiofem eller åttio år, eller ännu mer, börjar åldrandet på allvar. En stor klyfta öppnar sig mellan den som nu tvingas komma till rätta med stora svårigheter och dem som först nu uppnår sin största lyskraft. Ingen kan välja hur åldrandet kommer att förlöpa, allra minst i den sista fjärdedelen av livet.

Det bästa är inte att förändra ett åldrande liv i den sista fjärdedelen utan att på ort och ställe låta det vara som det alltid har varit, anser Schmid. Också tidigare i livet kan det vara svårt att vänja sig vid något nytt, menar han. Att fortsätta uppsöka ungdomens och medelålderns glädjekällor är ett bra recept för ålderdomen.

Stor betydelse när vi åldras får glädjen att minnas saker och ting, vilket spelade mindre roll så länge blicken var riktad framåt. Men i denna livsfas då uppmärksamheten gäller det förflutna, blir det möjligt att njuta av det man upplevt och uppnått i livet.

När Theodor Kallifatides känner av åldrandet får han skrivkramp, och det är svårt.

För författare och konstnärer som känner krafterna sina och bestämmer sig för att sluta skriva och måla kan det också vara svårt. I sin bok: "Ännu ett liv" tar författaren Theodor Kallifatides upp detta problem. Han är född i Grekland och upplever emigrationen till Sverige som ett partiellt självmord. Man dör inte, skriver Kallifatides, men det är mycket som dör inom en. Inte minst språket. Därför yvs han mer över att inte ha glömt grekiskan än över ha lärt sig svenskan. Det senare ser han som ett verk av nöden, det förra är en kärleksgärning. Det är en seger över glömskan och likgiltigheten.

Theodor Kallifatides är en av de författare som skrivit om konsten att åldras med värdighet. För honom öppnade sig språkets värld på nytt när han återknöt till grekiskan.

När Theodor Kallifatides känner av åldrandet får han skrivkramp, och det är svårt. Hans roman "Mina läppars svalka" hade tagit alla krafter i anspråk. Han var utmattad och övervägde att sätta stopp för skrivandet: att överge det, innan det övergav honom. Han hade levt i 77 år och tyckte att tiden vägde tyngre än vattnet. Hur skulle han bära sig åt för att kunna skriva igen?

Ålderdomen är tiden för att inte göra något särskilt, bara finnas till.

Det som till slut förlöser honom är att han återvänder till Grekland och börjar skriva på sitt eget språk, som han sedan översätter till svenska. Boken "Ännu ett liv", som växer fram när han hittar tillbaka till skrivandet, är en lätt och filosofisk skrift om minnet och språket, Sverige och Grekland, kärleken och tidens gång; väl värd att läsa.

Han visar hur ålderdomen är rätta tiden att begrunda livet, något som under det hittillsvarande livet möjligen fått stå tillbaka. Den är tiden för att inte göra något särskilt, bara finnas till.

Att kunna hänga med i de mentala och tekniska förändringarna tillsammans med barnen besparar föräldrarna ödet att inte längre förstå en värld som avlägsnar sig alltmer.

Tidigare i historien var det föräldrarna som gjorde barnen förtrogna med livet. I vår tid är det barnen som gör föräldrarna förtrogna med livet, skriver Wilhelm Schmid. När det handlar om handhavandet av ny teknik är de alltid steget före. Att kunna hänga med i de mentala och tekniska förändringarna tillsammans med barnen besparar föräldrarna ödet att inte längre förstå en värld som avlägsnar sig alltmer.

Min uppfattning är att man måste fortsätta att följa med den tid man lever i, så länge man lever. Som författare skall man inte vänta med armarna i kors tills ägget är kokt, skriver Kallifatides.

Läsa och skriva, fortsätta att arbeta och hålla kropp och själ i gång - det hör till ett värdigt åldrande.

Man ska fortsätta att arbeta så länge man kan, läsa och skriva, lära sig uppskatta andra författare, vilket de flesta av oss inte har någon större fallenhet för. Det gäller även andra yrken, som kan ge utrymme för olika nya verksamheter som man gärna velat syssla med, men inte haft tid eller möjlighet att utöva eller förkovra sig i. Relationer med människor och djur - inte mindre viktigt på ålderns höst än tidigare i livet.

Begreppet levnadskonst härstammar ju från antikens filosofi, grekiskans "techne tou biou, techne peri bion", latinets "ars vitae, ars vivendi", "livets konst" i betydelsen ett liv som levs medvetet. Eller som ett gammalt skotskt ordspråk uttrycker samma sak, "Lev väl medan du lever. Död skall du vara länge".

När vår utmätta tid tar slut är det ingen som vet; vi vet bara att den tar slut. Levnadskonst i betydelsen ett medvetet liv, också i åldrandets fas, är att på bästa sätt försöka ge livet en fortsatt mening.

Mats Lönnerblad

Läs mer av Mats Lönnerblad i Sundsvalls tidning: Hotet mot rättsstaten Sverige och Jan Guillou i rättvisans casinovärld