Richard Dowden har bott i Afrika sedan 1971 och har bevakat kontinenten för The Times, Independent och The Economist. Han har besökt så gott som varje afrikansk stat och engagerat sig i Afrikas utveckling, både som lärare, journalist och verkställande chef för Royal Africa Society i London.

Afrika har genomlidit en smärtsam historia och plågas alltjämt av politisk instabilitet och religiösa, sociala, rasmässiga och etniska motsättningar. Richard Dowden väljer modigt att tackla Afrikas problem utan fruktan, sentimentalitet eller nedlåtenhet. Boken berikas av hans djupa kunskaper om afrikansk historia och får särskild kraft när han tar itu med kampen mot korruption, dåligt ledarskap, fattigdom och sjukdomar.

Robert Mugabe var Rhodesias, senare Zimbabwes, första ledare och ledde kampen för självständighet. Sedan 1980 ledde han landet tills han tvingades avgå 2017. År 2000 lade han extra paragrafer till författningen som lät staten konfiskera mark utan kompensation. Han körde ut de vita ur landet och vad som först såg ut som social rättvisa blev en katastrof. När de skötsamma jordägarna hade fördrivits föll stora delar av marken i träda och de egendomslösa fattiga fick praktiskt taget inget av marken.

En elit av Mugabes parti fick stå över lagen. De levde på samma sätt som världens rikaste. De beviljade sig själva enorma löner och groteska rättigheter och utnyttjade sin politiska ställning till att skaffa sig entreprenadkontrakt och ta över företag. De lade lika stort avstånd mellan sig och sina svarta zimbabwiska bröder som vilken vit rhodesier som helst. Mugabe såg Zimbabwe som sin egendom: exakt samma inställning som hos de brutala vita kolonister som lade beslag på landet för mer än 100 år sedan.

Det andra exemplet handlar om Afrikas oljestater. Det är inte förvånande att Afrikas oljeproducenter, Nigeria, Angola, Ekvatorialguinea, Gabon och Kamerun hör till Afrikas värsta regimer, trots alla sina rikedomar. Eller kanske på grund av dem. Att få petrodollar direkt inpumpade i systemet på högsta nivå, tycks utlösa den allra värsta formen av storhetsvansinne, som resulterat i våld och utrensningar av oliktänkande. En rapport från Valutafonden uppger att oljerika afrikanska länder inte gjort mer för att lyfta sina befolkningar ur fattigdom än länder utan olja gjort.

Finns det några tecken på att saker och ting börjar gå bättre i Afrika? Ja, antalet konflikter har minskat. I början av 1990-talet låg 26 afrikanska länder i antingen krig eller under våldsamma omvälvningar. Nu är det bara ett mindre antal länder som är i konflikt.

Plötsligt slank dessutom kineserna in genom köksdörren och kom med generösa erbjudanden för att skapa Den nya Sidenvägen och en hållbar infrastruktur i Afrika. Vad som nu händer beror mycket på Kinas effekt. Tidigare trodde man att västs ekonomiska herravälde skulle etableras i Afrika och driva globaliseringen.

Det stämmer inte längre. Kina har förvandlat sig till världens verkstad, producerat varor som säljs billigare än Europas och Amerikas. Något liknande har inte hänt sedan USA slog sig fram under decennierna kring 1900.

Nu skulle Kina kunna sänka dollarn och köra USA:s ekonomi i botten i en handvändning, skriver Richard Dowden. Kina har blivit Afrikas största handelspartner. Mer än en miljon kineser har flyttat till Afrika.

Kinas president Hu Jintao and Zambias president Levy Mwanawas välkomnas till Lusaka. Besöket handlar om ekonomiskt samarbete. Bild: AP Photo/Joseph J. Schatz

Det som Richard Dowden skönjer är ett nytt Afrika som börjar bli integrerat med sitt förflutna och förenar afrikansk kultur med västerländsk, afrikansk andlighet och kristen ritual. Afrikanerna själva börjar äntligen – med hjälp av Kinas och andra länders satsningar på Sidenvägen och på infrastruktur – bli lika hemmastadda i båda världarna. Det sår som skilde Afrika från dess själ är på väg att läkas. Dess schizofreni ebbar ut. Afrika är på väg att finna sig självt.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt