En företagsbesiktning innebär i första hand att ta fram ett objektivt beslutsunderlag som måste framföras till ledningen i både de säljande och köpande företaget och tjänar i andra hand som ett förhandlingsstöd i avtalsförhandlingen mellan parterna.

Bland de företagsförvärv som jag skrivit om i mina böcker figurerar både stora och små företag. De har kunnat nedvärderas utan att man tagit någon hänsyn till värdet av de immateriella tillgångarna som ofta utgör 80 % av ett företags marknadsvärde.

De värsta exemplen skedde under den självförvållade svenska bankkrisen när krisbankerna, under den största bankkrisen i Sveriges historia, försökte och även lyckades förvärva Nobelindustrier och andra både större och mindre företag till bara en bråkdel av företagens verkliga värde.

Samma sak gäller flera stora fastighetsbolag som slumpades bort och bara några år senare såldes vidare med mycket stor förtjänst genom statliga Securum och andra statliga och privata så kallade “skräpkreditbolag” som växte upp som svampar under slutet av bankkrisen i början av 1990-talet.

Låt mig därför ta ett exempel som handlar om två bolag och en statlig stiftelse som i strid mot ett förvaltningsavtalet och förordning blivit delägare i en framgångsrik industrikoncern. Ledamoten i denna statliga stiftelse, tillika kansliråd inom näringsdepartementet hade avsiktlig strukit paragrafer i förvaltningsavtalet för att dölja ett olovligt förfogande av aktier i en koncern; allt för att stiftelsen skulle kunna lägga beslag på en tredjedel av företagets alla aktier och tillgångar. De beslutar sig alltså för att överta alla aktier i ett igång varande industriföretag som arbetar på en global marknad. Den statliga stiftelsen har ej kunnat visa något som helst förvärvsavtal som gäller förvärvet av 30 000 aktier i det välskötta företaget. Den statliga stiftelsen blev part i ett hemligt affärsupplägg genom vilket samtliga immateriella rättigheter och immateriella tillgångar (marknadsvärde ca 100 miljoner kronor) skulle överföras. Upplägget var att aktierna skulle förvärvas för 1 krona vilket skedde genom en fejkad företagsbesiktning (inte direkt due diligence!) Koncernen blev således kapad på grund av utpräglad vänskapskorruption, särintressen och bristande respekt och förståelse för grundaren och entreprenörens rätt till sin egendom enligt Europakonventionens artikel 1.

De två företagsbankerna som varit inblandade i denna process, har efter skadeståndstalan tagit sitt ansvar och ingått förlikningar, vilket resulterade i viss ersättning och upprättelse på grund av deras medverkan i denna suspekta affär. De 3 “bovarna” som lade beslag på hela företaget har dock tillsammans inte erlagt en enda krona trots att industrikoncernens marknadsvärde var cirka 175 miljoner kronor och de kunde snart sälja det vidare med en mycket högre vinst.

Till saken hör att den statliga stiftelsen finns till för att främja den industriella tillväxten i Sverige – som lyder under näringsdepartementet – och fick vid tidpunkten inte förvärva företag eller äga aktier i företag, varför den tredjedel av industrikoncernens värde som tillföll stiftelsen skedde helt olagligt. När det gäller de övriga två tredjedelarna har grundaren till företaget anmält att vad som avgjorde målet i domstol var att advokaterna använt sig av brukande av falsk urkund i bevishänseende och förfalskning av urkund, vilket vare sig advokatsamfundet, polis åklagare, Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) såg som någon grund för att vidta åtgärder.

Advokaten som företrädde stiftelsen hade som bevisning åberopat som en så kallade “värdering av bolaget” och att det var grundaren själv som upprättat denna i avsikt att hävda företaget helt saknade värde, vilket inte heller var sant och kunde motbevisas. Av domskälen som jag tagit del av var det dessa falska påståenden som kunde motbevisas, men som aldrig gick att överklaga enär hovrätten avvisade hela målet och inte beviljade omprövning, utan att ange några skäl, så att målet följaktligen inte kunde överklagas till Högsta domstolen (HD). “Köparna” behövde inte betala en krona för koncernen eftersom de medvetet lurade de två bankerna att koncernen inte var värt ett öre, vilket snart visade sig var helt osant.

Vad som saknas i detta mål är att domstolen, där jag hade tillfälle att följa förhandlingen på plats, är en ordentlig analys av de enskilda bevisen i samband med bevisprövningen, vilket aldrig skedde i tingsrätten. Mot den bakgrunden borde målet ha prövats i sin helhet i hovrätten vilket tyvärr aldrig skedde.

Principen om hur bevisprövningen skall gå till återfinns ju i 35:1, 1 stycket i Rättegångsbalken (RB). Där sägs att rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit, ska avgöra vad i målet som är bevisat. Beträffande det första kriteriet sägs i motiven till 35:1 i RB att domaren inte får grunda sitt avgörande på rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens värde. Domarens övertygelse måste vara objektivt grundad och stödjas på skäl som kan godtas av andra förståndiga personer, vilket jag vågar påstå inte har skett i denna process.

Med hänsyn till hur betydelsefull domskrivningen är som kontrollstation, och hur ofta det brister i domstolens redovisning hur bevis värderas menar jag att både hovrätten och kammarrätten inte har rätt att avvisa en överprövning i andra rättsinstans, utan några som helst genomtänkta domskäl, vilket strider både mot Europakonventionen och EU-s direktiv.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Dags för sanningen - Dags för sunda värderingar - Nu får det vara nog!