"När det gäller Europadomstolens status menar jag att Europadomstolen på ett mycket bättre sätt tillvaratar den enskildes rätt än högsta svenska rättsinstans. Därför borde, enligt mig, Europadomstolens domslut även betraktas – och respekteras – som en slutlig prejudikatinstans i denna typ av ärenden i Sverige", skriver Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt.

Europakonventionen (EKMR) innefattar en kollektiv garanti, upprättad på europeisk nivå, för respekterandet av ett antal principer som upptagits i FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna. Garantin är byggd på ett internationellt domstolsväsende, vars avgöranden måste respekteras av de fördragsanslutna staterna.

Varför inte dessa garantier följs fullt ut i vårt land, är en gåta som måste besvaras. Låt mig därför bara ge två exempel där Sverige inte följer EKMR:s bestämmelser i den svenska lagstiftningen.

Det första fallet gäller Allard mot Sverige. Dom i detta mål avgjordes i Europadomstolen 24 juni 2003. Vinnare i målet är en kvinna i Stockholm, med efternamnet Allard, som efter 13 år processande i domstol fått fel i alla rättsinstanser men först långt senare får fullständig upprättelse i Europadomstolen.

Vad fallet handlar om är den olagliga rivningen av en fastighet. Allard ville att domstolen skulle inställa rivningen. Hon förlorar i tingsrätt och hovrätt. HD beviljade inte prövningstillstånd. Kronofogden beviljade rivningen av hennes fastighet trots att parterna uttryckt sin vilja att vänta. Efter 13 års kamp får sedan Allard ett miljonskadestånd genom ett enhälligt beslut från Europadomstolen i Strasbourg.

Ett liknande fall som jag nyligen tagit del av som inlämnats till Justitiekanslern med begäran om skadestånd så sent som i juli i år handlar om vad som hände före och efter att en överlåtelsehandling träffades i Mora den 13 augusti år 2000.

Det rör en överlåtelsehandling där B.N, som var enda delägare i dödsboet efter E.E.E, överlät den egendom och de tillgångar som dödsboet lämnade efter sig. Vad som hände efter detta datum var att M.N och J.N, från och med detta datum ensamma ägde att teckna dödsboet.

Detta fall har påfallande likheter med fallet Allard. Och likheten består bland annat av att kronofogden tillät rivningen av M.N och J.N:s husgrund och förrådsbyggnad, fast det fortfarande pågick flera processer.

I detta mål träffades också en förlikning mellan parterna som kronofogden inte tog hänsyn till innan rivningarna. I deras fall framgår det också att kronofogden gick in på dödsboets arrendetomt och rev den nyanlagda husgrunden, inklusive nyanlagda vatten- och avloppsledningar och nyanlagda elinstallationer. Förråd med dödsboets tillhörigheter bortforslades. Detta trots att två regeringsbeslut beviljat bygglov på arrendetomten redan 1993 och 1989!

M.N och J.N tvingades svara i Falu tingsrätts fastighetsdomstol och senare i Svea hovrätt trots att rätten borde insett att M.N inte kunde vara rätt svarande i detta mål. Domstolarna har därför på ett uppenbart sätt brustit i sin skyldighet att samvetsgrant pröva vilka parter som skulle ha svarat i detta mål, menar jag.

Sammantaget menar jag att det är lätt att konstatera – efter att ha läst igenom det processmaterial jag tagit del av – att hela denna process även strider mot EKMR:s artikel 6 om för skydd av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Jag anser heller inte att proportionalitetsprincipen har följts i något av målen.

Beslutet att riva den nylagda husgrunden och uthuset i det senare fallet var felaktigt. Därför led M.N och J.N stor ekonomisk skada. Det måste finnas en rimlig proportion mellan det mål som skall uppnås och de medel som används. I bägge fallen finns det ingen anledning att förstöra stora värden innan hela ärendet har hunnit avgöras på ett korrekt sätt.

Europadomstolens utslag i fallet Allard mot svenska staten måste därför ses som en tillrättavisning av hur svenska domstolar tillämpar EU-rätten.

När det gäller Europadomstolens status menar jag att Europadomstolen på ett mycket bättre sätt tillvaratar den enskildes rätt än högsta svenska rättsinstans. Därför borde, enligt mig, Europadomstolens domslut även betraktas – och respekteras – som en slutlig prejudikatinstans i denna typ av ärenden i Sverige.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Mina böcker:

Från bankkris till börskris, 2003
Från folkhem till fattigstuga, 2004
Nollkoll, 2005
Härdsmälta, 2005
Falskspel i affärer och politik, 2006
Pengarna eller livet, 2007
Finansfrossa, 2008
Pyramidspel, 2009

Dags för sanningen - Dags för sunda värderingar - Nu får det vara nog!