Stater och politiker måste ta tillbaka makten över penningutgivningen från bankerna och inte tillåta dem att skapa "luftpengar". Annars kommer kriser och bubblor att fortsätta drabba vanliga låntagare och skötsamma företag, skriver Mats Lönnerblad

Debatt Peter Sundborg, som arbetar med en licentiatavhandling om arbetarrörelsens historia, har skrivit en mycket bra debattartikel i ST 6/5 om att det är låntagarna som drabbas när bostadsbubblan på nytt riskerar att spricka på grund av Corona-pandemin.

Men problemen är mycket större än han anar, eftersom EU i dag håller på att raseras av att de nya medlemsländerna inte följer de grundläggande regler som en gång byggde upp EU. Även de skötsamma företagen i Europa riskerar att drabbas, ännu mer nu genom att högerextrema krafter motarbetar EU på alla plan.

Det är fortfarande inte många politiker och sakkunniga som känner till att när en bank lämnar ett lån, lägger den bara till lånebeloppet till låntagarens inlåningskonto i banken. Pengarna tas inte från någon annans insatta pengar; de betalades inte dessförinnan in till banken av någon. Det är nya pengar som många gånger används enbart för spekulation av låntagaren.

Samtidigt som detta händer saknar EU förmåga att straffa medlemsstater som bryter mot de principer som unionen bygger på. Vad vi behöver är ett EU som arbetar för medborgarna och inte för storbanker och kartellföretag. Dublinförordningen lägger en orimligt stor börda på länder som Italien, dit migranter först anländer till EU.

Det dominerande landet i EU är Tyskland, och den dominerande politiska alliansen i Tyskland – mellan det kristdemokratiska partiet (CDU) och de bayerska kristdemokraterna (CSU) – fungerade så länge det inte fanns något betydande parti till höger om CSU i Bayern, skriver finansmannen George Soros i boken "Till försvar för det öppna samhället" (översättning Peter Staffansson, Natur & Kultur).

Detta förändrades med framväxten av det högerextrema Alternativ för Tyskland (AFD). I delstatsvalet i september 2018 gjorde CSU sitt sämsta valresultat på över 60 år, och AFD kom in i det bayerska parlamentet. Även i Storbritannien hindrar en förlegad partistruktur folkviljan från att komma till sitt rätta uttryck.

Italien befinner sig i en liknande belägenhet. EU begick ett fatalt misstag 2017 när man valde att strikt tillämpa Dublinförordningen, som lägger en orimligt stor börda på länder som Italien, dit migranter först anländer till EU. Detta drev Italiens i huvudsak Europavänliga och immigrationsvänliga väljare i armarna på antieuropeiska Lega Nord och Femstjärnerörelsen 2018.

Tyvärr styrs de mellanstatliga samarbetena ofta av partiledarnas egenintressen, och man agerar motståndare till allt vad EU står för. Europeiska folkpartiet (EPP) är enligt George Soros den största syndaren, vilket bevisas av att man fortsätter låta den ungerske premiärministern Viktor Orbáns parti Fidesz ingå i gruppen för att kunna behålla sin majoritet och kontrollera fördelningen av toppjobb inom EU.

Det första steget, enligt Soros, för att skydda Europa är att erkänna vilket allvarligt hot dessa utgör. Det andra är att väcka den sovande Europavänliga majoriteten och mobilisera den för att försvara EU:s grundläggande värderingar. Annars kan drömmen om ett enat Europa bli tjugoförsta århundradets mardröm.

Soros beskriver helt riktigt de ödesdigra problemen med EU. I stället för att vara ett förbund av jämlikar har eurosamarbetet delats upp i två klasser, långivare och låntagare, vilket nu gör att hela EU riskerar att falla samman eftersom länderna inte följer de ursprungliga idéerna bakom den inre marknaden.

Medlemsstaternas största misstag är att överlåta rätten att skapa pengar åt bankerna. Min uppfattning är att EU också måste erkänna sina misstag. När Euron introducerades slog myndigheterna rentav fast att statsobligationer var riskfria. Kommersiella banker behövde inte sätta av något buffertkapital för att täcka sina innehav av statsobligationer. Europeiska Centralbanken (ECB) accepterade alla statsobligationer på lika villkor. Detta skapade ett osunt incitament för kommersiella banker att köpa upp de svagare regeringarnas skulder för att kunna tjäna vad som i slutändan bara blev några få baspunkter, eftersom räntorna på statsobligationer konvergerades till praktiskt taget noll.

I ett utvecklat land som Sverige, med egen valuta, finns ingen konkursrisk om Sverige inte går med i en bankunion där de ingående länderna tvingas dela på alla risker. Men genom att ge upp och överlåta till bankerna att ge ut pengar, som ingen medlemsstat faktiskt kontrollerar, satte medlemsstaterna inom EU sig själva i samma sits som länder i tredje världen som lånar i främmande valuta.

President Abraham Lincoln återvände under det amerikanska inbördeskriget till det koloniala systemet med pengar som ges ut av staten till fromma för allmänheten och de seriösa företagen. Men han blev mördad, och bankirerna återvann kontrollen över penningmaskinen, skriver Ellen Hodson Brown i sin bok "Bankerna och skuldnätet" )översättning Peter Pettersson, Anachos förlag)

Vad både EU och svenska staten borde göra är att återta makten över penningutgivningen från bankerna. Då skulle vi inte ha några allvarliga bankkriser längre, där allmänheten och de skötsamma företagen får betala notan varje gång bankerna missköter sig, både i Sverige och globalt.

Mats Lönnerblad,
Författare och skribent i finansrätt