Alfred Nobel var motsägelsernas person; mannen som kunde drömma om en "rosaskimrande fred" samtidigt som han ägnade all sin kraft åt att få fram mer effektiv ammunition till världens arméer,　skriver Ingrid Carlberg　i boken: Nobel.　Den gåtfulle　Alfred. Hans värld och hans pris.　Norsteds förlag.

Recension　"Nobel. Den gåtfulle Alfred. Hans värld och hans pris" är skriven av Ingrid Carlberg, författare och journalist som 2012 Augustbelönades för sin bok om den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I sin väldokumenterade och läsvärda bok om Alfred Nobel tar hon upp vad som hände familjen under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet och deras kamp för att utveckla och befästa de uppfinningar kring dynamiten, som i dag används för både fredliga och militära ändamål.

Alfred Nobel föddes i Stockholm den 21 oktober 1833. Men under större delen av sitt liv var han bosatt utomlands. 20 år av sin barn- och ungdomstid bodde han i Sankt Petersburg. Fadern Immanuel var själv en uppfinnare med storstilade planer och flydde till Ryssland när han jagades av sina fordringsägare efter en konkurs. Det Sverige som format honom var ett fattigt land som en gång varit stormakt men nu sökte en ny identitet, och 1830-talets första år var tuffa för fler än byggmästaren och mekanikern Nobel.

Själv drömde Alfred　om att bli författare och skrev poesi redan i tonåren, men det var utvecklingen av sprängämnen, som både fadern och sönerna ägnade sig åt, som fyllde största delen av deras liv. Den förde senare också Alfred på resor och till egna bostäder i Paris, San Remo och Bofors i Sverige.

Alfred skulle just fylla 30 år när han fick patent på en krutblandning med nitroglycerin i oktober 1863. Det var hans första svenska patent. Hösten 1866 uppfann han en säkrare dynamit i Krümmel utanför Hamburg. I slutet av 1860-talet lärde han känna den franske ingenjören Paul Barbe, vars frenesi och sluga affärssinne skulle betyda mycket för dynamitens genombrott.

Alfreds yngre bror Emil omkom vid en sprängolycka 1864 i samband med Alfreds uppfinningar, bara tjugo år gammal. De andra bröderna, Emanuel och Ludvig, ägnade sig åt affärer med sprängmedel och olja, och med dem hade Alfred god kontakt.

Alfreds vacklande hållning var nästan patologisk, skriver Ingrid Carlberg. Han bespottade kyrkan och dess "olyckskraxande" präster, men gav en stordonation till Svensk-Norska Sofiaförsamlingen i Paris. Han kunde fördöma sin bror Ludvigs lånekaruseller och vägra honom finansiellt stöd, bara för att strax därpå ge betydligt mer än brodern hade frågat efter. Vredgad förbjöd han sin älskarinna Sofie Hess att använda hans namn, men fortsatte själv gladeligen att skriva "Madame Sofie Nobel" på breven han skickade. Alfred Nobel var mannen som strävade efter att göra nytta för mänskligheten, men sällan missade ett tillfälle att odugligförklara sig själv, skriver Ingrid Carlberg.

"Var har ni tänkt er att jag skall få avsättning för mitt krut i en värld av universell fred" skrev Alfred Nobel till sin vän Bertha von Suttner när hon skickade honom ett exemplar av sin roman "Ned med vapnen!" Samma namn hade hennes tidskrift i fredsfrågan, som hon löpande skickade till Alfred Nobel.

Själv hade Alfred Nobel, efter många motgångar, köpt det förlusttyngda bruket i Bofors, med både kanonverkstad, stålgjuteri, valsverk och svedja. Det gamla fosterlandet Sverige lockade mer än han trott.

Men vad skulle han　göra med alla sina pengar? Han var ogift och hade inga barn. I sitt testamente avdelade han större delen av sin förmögenhet till ett nytt internationellt pris. Han ville att alla aktier och fastigheter skulle säljas och intäkterna placeras i säkra värdepapper. Räntan skulle varje år delas ut som pris till dem som under året hade gjort mänskligheten störst nytta.

Därutöver ville han skapa ett litteraturpris för den som producerat "det utmärktaste i idealisk riktning" och han hade heller inte glömt fredsarbetet. Alfred Nobel hade gjort framtidens pristagare till sina huvudarvingar. Han lyfte särskilt fram kvinnorna, men det är svårt att tro att han inte hade Bertha von Suttner i tankarna, som han själv varit förtjust i, när han skrev sin fredsprisinstruktion.

Den 10 december 1896 avled den 63-årige Nobel i sin villa i San Remo. Hans testamente förblir ett praktfullt minnesmärke, som släktingarna försöker bestrida utan att lyckas. Alfreds Nobels respekterade namn och hans kärlek till mänskligheten faller inte i glömska när Nobelpriset fortfarande delas ut varje år.