Vad som skiljer politiska rättegångar i såväl anklagelser om mord som i tvistemål är att domstolarna, i många fall som jag tagit del av och skrivit om, inte följer gängse regler som EU stipulerar i den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inom EU respektive USA. Det skriver Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt

Vad som gäller i Sverige är: Artikel 6 punkt 1 i den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna:

"Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag."

Samma förhållande råder i USA enligt den amerikanska rättighetsförklaringen (Bill of Rights), fast med ett annat system, där målen presenteras inför ett jurysystem följs för att den som anklagas för allvarliga brott och i tvistemål skall kunna försvara sig själv och erhålla en "rättvis rättegång".

I Sverige blev alkoholisten och missbrukaren Christer Pettersson anklagad för mordet på Olof Palme och blev först dömd i Stockholms tingsrätt, för ett mord han aldrig hade begått, för att sedan bli helt frikänd i Svea Hovrätt.

Tingsrätten uppfattade att det skulle räcka att Olof Palmes fru Lisbeth skulle sett Christer Petterson i samband med mordet, trots att Olof Palme skjutits bakifrån paret. Och den identifiering av honom som gjordes i samband med förhör och granskning var dessutom både partisk och regelvidrig.

I Thomas Petterssons bok: Den osannolika mördaren. Skandiamannen och mordet på Olof Palme framgår att detta mord skulle ha kunnat lösas inom ett år – om själva brottsutredningen inte varit av politisk karaktär redan från början. Avgörande upplysningar om ett mord kan ligga i ljusan dag redan från början, med utgångspunkt från vad som hänt på själva brottsplatsen, vilket aldrig utreddes på ett korrekt sätt när det gäller Palmemordet.

Låt mig därför bara ta upp ett mål i USA som avser flera politiker, med stort politiskt inflytande både i USA och Sverige där de anklagade var på väg att frikännas av juryn i ett mål då domaren avbröt målet, vilket gjorde det möjligt att helt mot reglerna att ta upp samma ärende i en annan delstat. Det var så det gick till när Lyndon LaRouche och flera av hans medarbetare blev politiskt dömda till många års fängelse för brott de aldrig hade begått.

Den bok jag utgått från heter: U.S.A. vs. Lyndon LaRouche et al. Railroad! Boken tar upp anklagelser som innefattar både Sverige och USA och är författad av en kommission för att undersöka hur mänskliga rättigheterna behandlades i detta mål i amerikanska domstolar.

Målet gjordes möjligt bland annat genom att Lyndon LaRouche och hans medarbetare anklagades i en mediastorm för att vara skyldiga till planeringen och utförandet av mordet på Olof Palme, vilket den svenska utredningen av mordet först vid sin sista presskonferens den 10 juni först 2020 visade vara utan grund

I den amerikanska rättighetsförklaringen (Bill och Rights) framgår bland annat: Den anklagade skall har rätten till en skyndsam och publik prövning av en opartisk jury. Bli konfronterad med vittnena emot honom; att ha en obligatorisk process för att skaffa vittnen till sin favör, och att ha biträde av advokat för sitt försvar.

Vad som visar sig i undersökningskommissionens utredning är att Lyndon LaRouche och hans medarbetare aldrig fick någon "rättvis rättegång". Det fanns inga brott utom de som skapades av myndighetsingripanden med stöd av en mångårig "arbetsgrupp för att sätta dit LaRouche" bestående av myndighetspersoner från bland annat FBI och CIA tillsammans med journalister från till exempel NBC TV och Wall Street Journal.

Detta drev fram en första rättegång i Boston ett bötesstraff som utdömdes för varje dag som dokument inte lämnades in. Dokumenten lämnades in, men domstolen vägrade ta emot dem, så böterna tickade på.

Bötesbeloppet som till slut uppgick till på sammanlagt 20 miljoner dollar användes som grund för en konkursförklaring av La Roucherörelsens publikationsverksamheter, vilket stoppade den pågående betalningen till långivare. På detta sätt skruvades ett åtal för olagligt åtal, att lånen togs med avsikt att inte betala tillbaka dem och att de var olaglig värdepappershandel.

Konkursförklaringen fastslogs av en annan domstol som olaglig, men rättegången fortsatte. När det var dags för beslut av juryn avbröt domaren målet. Det framkom i tidningsintervjuer att juryn var på väg att fria La Rouche och hans medarbetare. Innan ett nytt mål hunnit starta, bestämde en annan domstol i en annan delstat att ta upp samma mål, fastän det är förbjudet att flytta rättegångar

Den nya domstolen i Alexandria nära Washington och i den före detta sydstaten Virginia gjorde processen kort med samma metoder som använts i årtionden i förföljelsen av svarta amerikaner, som på en räls, varför sådana rättegångar kallas "RailRoad", vilket är förklaringen till bokens titel.

Domaren genomförde målet med expressfart, bland annat genom att inte tillåta någon kontroll av juryn från försvarssidan. Juryn var jävig, betående av uttalade politiska motståndare och leddes av en person som skötte sin myndighets samarbete  med underrättelsetjänsterna. I den långa listan på oegentligheter i rättegångsförfarandet ingick att försvaret förbjöds att nämna konkursförklaringen inför juryn under rättegången.

Det blev långa fängelsestraff. Lyndon LaRouche fick 15 års fängelse. Hans politiska medarbetare fick också långa fängelsestraff, en del så långa som 2, 5, 8, 15, 25 respektive 75 år för anklagelser som, om de varit sanna, normalt endast skulle givit bötesstraff. I andra processer dömdes ytterligare tretton medarbetare.

För att få igång denna rättsliga process genomförde FBI och andra politiskt jäviga myndigheter en razzia med 400 tjänstemän inklusive pansarbilar och prickskyttar mot Lyndon LaRouches bostad. Samtidigt genomsöktes hans politiska rörelses kontor och redaktioner i olika delstater, där man beslagtog två miljoner sidor dokument. Ett halvår senare gjordes den olagliga konkursförklaringen som stängde både en politisk veckotidning och en vetenskapstidskrift med en månatlig upplaga på 100 000 exemplar.

Lyndon LaRouche blev efter fem år i fängelse villkorligt fri efter en omfattande internationell mobilisering där tiotusentals amerikanska valda politiker, medborgarrättsadvokater, fackföreningsledare, religiösa ledare, musiker, konstnärer och andra i ett upprop krävde hans frigivning. (1) En av dem som ställde upp till hans försvar, och även talade på möten i USA, var den nu framlidne svenske advokaten Lennart Hane som i årtionden var aktiv i Sverige för medborgerliga rättigheter. Lyndon LaRouche avled den 12 februari 2019.

Railroad-bokens tydliga dokumentation av de rättsliga övergreppen mot Lyndon LaRouche har sammanfattats av den förre amerikanske justitieministern Ramsey Clark, som trots att han inte alls var sympatisör, ställde upp som LaRouches försvarsadvokat och skrev ett brev till den sittande justitieministern:

"Jag tar upp detta ärende direkt till dig eftersom jag anser att det omfattar en större omfattning av uppsåtligt och systematiskt myndighetsmissbruk över en längre tidsperiod i ett försök att krossa en politisk rörelse och ledare, än i något annat federalt åtal under min tid och som jag känner till." Kan det sägas tydligare ?

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt