Nästan ingen talar om den stora omstarten som krävs efter den finanskris som håller på att utlösas av coronakrisen. Det skriver Ulf Sandmark, ordförande i Schillerinstitutet i Sverige och Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt.

Nästan ingen talar om att de statliga stödåtgärderna till näringslivet är småpotatis, jämfört med Riksbankens stödåtgärder till finansmarknaderna, stödåtgärder som inte har gått till den reala ekonomin, utan mest synts i form av börsuppgången. Den enorma ökningen av centralbankernas balansräkningar innebär att man skapar den likviditet som man anser krävs genom vad som är de moderna motsvarigheterna till sedeltryckning. USA:s centralbank Fed gav i år ut 3 biljoner dollar bara under perioden mitten av mars till slutet av maj. Nästan alla kan förstå att detta är ohållbart och att uppgiften är därför att göra en omstart för en betydligt större ekonomisk kris – en ny finanskris.

Det är dags att prioritera satsningar som kan höja produktiviteten i den fysiska ekonomin eftersom de finansiella satsningarna mest fungerar som pyramidspel med krav på allt större likviditetsstöd. Det är således inte pengar som saknas, utan sådant ger värde och säkerhet åt valutan. Sverige behöver därför nu inriktas på att kunna öka investeringarna i F&U, infrastruktur och bostäder med ca 700 miljarder kronor per år, för att komma upp till en andel av ekonomin som investeringarna hade innan Sverige, liksom Västvärlden, slutade byggas på 1970-talet i spåren av upplösningen av finanssystemet från Bretton Woods.

För ett land, precis som för en entreprenör, är det visioner genomförda med beslutsamhet och hårt arbete som skapar värden. Visionerna är ännu viktigare i en kris, när det inte går att fortsätta som förut. För att vara intressanta och meningsfulla behöver de höra samman med mänsklighetens gemensamma stora visioner. Just nu samlas mänskligheten i en global mobilisering att ta fram vaccin och botemedel för covid-19 med den mest enastående forskningssatsning, som lyfter mänsklighetens kunskaper att bota många fler sjukdomar och skapa en modern hälsovård i hela världen – den så kallade Hälsosidenvägen.

Mänskligheten samlas också från öst till väst för att lösa fusionskraftens gåta med slutmonteringen av forskningsreaktorn ITER i södra Frankrike. Men högst spänns visionerna i mänsklighetens gemensamma rymdprojekt att bygga industrier på månen och även komma till mars. Och höga visioner betyder förverkligande av spetsteknologier som radikalt kan förbättra situationen på jorden och öka produktiviteten genom applicering av de vetenskapliga genombrotten i effektivare maskiner och arbetsmetoder. Högre produktivitet gör samhället renare och människovänligare om finansiella överskott styrs till att byta ut gamla maskiner och inte till finansbubblor.

Omstarten behöver ta till vara möjligheten att arbeta på denna högre produktivitetsnivå genom att skapa vad man kan kalla en nationell infrastrukturplattform på en mer avancerad teknisk nivå ifråga om hastigheter och precision. Svenska satsningar på mänsklighetens stora forskningsprojekt behöver kopplas med utbyggnad av de industrikluster och branscher som arbetar med biovetenskaper, högre energitäthet, rymdteknik och annan spetsteknologi. Högre energitäthet och kostnadssänkande ny teknik motverkar inflation och skapar ökad säkerhet för nationens skuldsättning även om dessa satsningar blir mycket stora.

Sverige har redan förutsättningar för en stor rymdindustri inte bara genom Rymdbolaget och raketuppskjutningsbasen Esrange, utan även genom Volvo, Saab, Ericsson, Telia och tusentals andra företag. Sverige har också en lösning på frågan om ersättningen av de gamla kärnkraftverken och en potentiell ny jätteindustri med professor Janne Wallenius genialiska minireaktor Blykalla, som i serieproduktion kan byggas på två år och köras på plats med en trailer.

Om visionerna prioriteras bli storleken på investeringar inte en tyngande skuld utan ett mått på samhällets kapitalstock och framtidssatsningar. Det är anledningen till att staten bör placeras statens infrastrukturinvesteringar i en särskild kapitalbudget, och inte jämföra dem med statens kostnader för driften. Det är nödvändigt eftersom stora infrastrukturinvesteringar i en gemensam budget riskerar att tränga ut andra nödvändiga statsutgifter som inte får minska när samhället byggs ut.

För att få till en omstart krävs en stor volym på investeringar så hela samhället och särskilt ungdomen mobiliseras. Produktiviteten kan då höjas drastiskt eftersom projekten snabbare bli färdiga och stötta varandras effektivitet. Vad som sätter gränserna för antalet projekt och investeringarnas storlek blir då landets byggkapacitet och tillgång till utbildad arbetskraft - inte budgetutrymmet.

Det var så New Deal genomfördes av amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt för att ta USA ur depressionen. Principerna att börja från statens visioner och näringslivets kapacitet och kompetens att utvecklas går tillbaka till USA:s första finansminister Alexander Hamilton som också skapade USA:s första Nationalbank, en utvecklingsbank, för att ge ut statliga krediter för att finansiera den ekonomiska återuppbyggnaden efter befrielsekriget mot Storbritannien. Viktiga nationella infrastrukturprojekt igångsattes. Det första var fyrsystemet för sjöfarten. Industrier startades, valutan stabiliserades och hela krigsskulden kunde snart återbetalas.

Sverige kan i dag bäst tillämpa det hamiltonska kreditsystemet genom att använda Riksgälden som utvecklingsbank. Riksgäldslån som redan använts för finansiering av projekt som, Arlandabanan, Öresundsbron, Botniabanan, broarna i Motala och Sundsvall, och föreslås av Energimyndigheten kunna användas till 100 procent för att finansiera vissa nya kraftledningar.

Enligt budgetlagen har ”Riksgäldskontoret som uppdrag att agera som statens internbank, att ta upp lån och förvalta statsskulden samt att ge statliga garantier och krediter. När Riksgäldskontoret lånar upp pengar för den svenska statens räkning görs det genom försäljning av statspapper, huvudsakligen obligationer. Riksgäldskontoret erbjuder även lån till statliga myndigheter på marknadsmässiga villkor baserat på Riksgäldskontorets upplåningskostnader på kapitalmarknaden. Efter beslut hos regeringen och bemyndigande av riksdagen har myndigheter, statliga bolag och även andra aktörer möjlighet att låna i Riksgäldskontoret.” … Lånen kan sedan ”betalas tillbaka inom ramen för befintliga skatter och avgifter.”

Enligt infrastrukturpropositionen från 2012 kan ”lån i Riksgäldskontoret utgöra finansiering av investeringsutgifter under förutsättning att de slutliga kostnaderna inte beräknas komma att belasta statsbudgeten eller den offentliga sektorns finansiella sparande. Detta innebär att lånen ska återbetalas med intäkter som uppstår som en direkt följd av att investeringen görs.

Riksdagen kan göra avsteg från denna princip och fatta beslut om finansiering med lån eller någon annan finansieringsmetod för de delar som behöver finansieras med anslag. Anledningen kan vara att minska risken för att projektens framdrift hindras på grund av finansieringsproblem ett visst år, eller för att minska belastningen på infrastrukturanslaget de år då kostnaderna är som störst. (Sverigeförhandlingen, SOU 2016_03, sid. 133-138)

Den kris som Sverige nu har att lösa med de stora summor som krävs, är just en sådan situation där ett sådant avsteg kan göras ”för att minska risken för att projektens framdrift kan hindras” och ”minska belastningen på infrastrukturanslagen”. Riksgäldens obligationer kan köpas av Riksbanken via marknaden eller direkt. Det innebär att Sverige, vid sidan av den helt otillräckliga kapitalmarknaden, har en mekanism till hands för att omedelbart, även om det är finanskris, börja öka finansieringen av infrastruktur och bostadsbyggande med 700 miljarder kr per år. Riksbankens likviditetsutgivning till bankerna visar att det inte är i beloppen gränsen ligger. Gränsen utgörs av den faktiska byggkapaciteten som idag är helt otillräcklig för att klara en sådan ökning, men allt som finns kan sättas i fullt arbete och med en massiv mobilisering av yrkesutbildning och kapacitetsutbyggnad kan nationsbygget ta ytterligare fart.

En avgörande del av New Deal var lagen Glass-Steagall om bankdelning som Roosevelt lät införa. Den gjorde det möjligt att skilja bort statens ansvar för bankernas spekulationsverksamheter, så att statens kreditutrymme kunde inriktas på de fysiska projekten och att sätta landet i arbete. I alla upprop idag för ett New Deal är det nästan ingen som talar om den oundgängliga bankdelningen som kan göra bankerna till affärsbanker igen.

Om bankerna återinriktas från värdepappershandel till företagslån, kan även bankväsendet användas av Riksbanken för att ge lån till mindre och medelstora företag så att de enorma affärsmöjligheterna som skapas av infrastrukturutbyggnaden kan fångas upp och hela landet sättas i arbete - på sikt med en miljon nya produktiva jobb. Riksgäldslån kan understöda detta genom direkta lån till Almi, Svensk Exportkredit och speciallåneinstitut för olika branscher, liksom till särskilda projektbolag för större projekt.

Med hjälp av Riksgäldslån har Sverige en chans att bygga framtidens moderna infrastruktur som radikalt kan förbättra produktionsmöjligheterna och säkra välfärden. Det skulle göra det möjligt för Sverige att knyta samman landet inte bara med bredband utan med ett verkligt höghastighetstågsnät med magnetdrivning och även med grannländerna genom de nya tunnlar som behövs under Öresund och en fast förbindelse till Finland via Åland.

Hela Norden skulle kunna integreras med det Transeuropeiska transportnätverket och det globala BeltandRoad. Med Riksgäldslån och kapitalbudgetering hindrar inte dessa stora projekt annan nödvändig infrastrukturutbyggnad för lokala persontransporter, näringslivets godstransporter, med mera.

De gamla flaskhalsarna kan åtgärdas snabbare och en ny infrastrukturplattform kan snabbare komma på plats. Det stora svenska nationsbygget från rekordåren, fast vackrare och i hela landet, kan komma igång igen med en visionärt inriktad omstart finansierad genom Riksgäldslån.

Ulf Sandmark
Civilekonom och ordförande i Schillerinstitutet i Sverige

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt