Albert Bonnier var den första moderna förläggaren i Sverige, skriver författaren Per T Ohlsson i sin intressanta och genomarbetade biografi om en av Sveriges genom tidernas främsta bokförläggare. Det är bara att instämma, och boken ger även en bra översikt över vilka förhållanden som styrde den litterära och ekonomiska utvecklingen i Sverige under denna dramatiska epok.

2020 är det 200 år sedan Albert Bonnier föddes. När den tonårige judiske bokhandlarsonen 1835 steg i land på svensk mark, med åtta skilling banco i fickan, satte han också foten på tröskeln till en ny tid i ett av Europas mest efterblivna och fattiga länder, en stukad före detta stormakt som genom olycksaliga krig utomlands och inre vanstyre, hade förlorat både territorium och status, skriver Per T Ohlsson.

Alberts första arbetsuppgifter var att lära sig yrket från grunden som assistent i familjens bokhandel på Storkyrkobrinken i Stockholm. Men han hade större ambitioner. På hösten 1837 tog han sina första stapplande steg som förläggare med boken "Bevis att Napoleon aldrig existerat". Albert finansierade projektet med pengar som han själv hade sparat ihop under två års arbete i boklådan. Han visade på hur försiktig man måste vara när man ger ut böcker, en princip som skulle fortsätta att vägleda honom genom hela livet.

Det vilar något sturskt och brådmoget över den unge Albert Bonniers inträde på den svenska förläggarbranschen: en nyanländ jude från Köpenhamn som nästan omedelbart gjorde gemensam sak med kritikerna av Karl XIV Johans auktoritära styre. De radikala tendenserna hos Albert skulle dämpas med åren, men redan från början markerade han var han hörde hemma. Men karaktäristisk var Alberts sociala smidighet. Många av de författare som han gav ut blev också hans personliga vänner och genom dem höll han också en högst informell och otvungen ton, vilket förebådade den närhet som han skulle utveckla med storheter som Zacharias Topelius och Viktor Rydberg.

Han förstod ju också att förläggarkontakt med August Strindberg. Resultatet blev "Dikter på vers och prosa", följda av "Sömngångarnätter och vakna dagar". Men både Albert Bonnier och Strindberg riskerade att hamna i fängelse när Strindberg i sin bok "Giftas" anklagades för att häda. Det var en passage om Jesus som "folkuppviglare" som orsakade stämningen. Men Strindberg tog på sig skulden och hävdade att passagen var baserad på vad som står i Matteusevangeliet. Därmed lyckades han klara både sig och sin förläggare från att dömas för förtal av Jesus, vilket påminner om de hädelser mot Mohammed som profet som i nutid orsakat både terroristmord i både Frankrike och andra länder.

Albert Bonniers nästa problem gällde Gustaf Fröding, som i sin dikt "En morgondröm" ansågs för osedlig fast den i dag måste anses som en hel oskyldigt och vackert skriven skildring av en fysisk kärleksakt. Därmed riskerade både Albert Bonnier och Gustaf Fröding att hamna i fängelse. Fröding tog också på sig skulden och blev frikänd av en tryckfrihetsjury. Men han återhämtade sig aldrig från de groteska anklagelserna.

Den för förlagets framtid viktigaste kontakt som knöts på 1890-talet var med Selma Lagerlöf, då lärarinna vid Elementärskolan för flickor i Landskrona. Förbindelsen mellan Bonniers och Lagerlöf skulle blomstra på allvar först efter Alberts död genom sonen Karl-Ottos försorg - med verk av Selma Lagerlöf som "Jerusalem", "Herr Arnes penningar", "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige", "Körkarlen" och "Kejsaren av Portugallien".

Det var Albert som tog det första initiativet. Som i så ofta skedde det genom att han bad Selma Lagerlöf om ett bidrag till "Svea", hans litterära folkkalender. Redan i 1846 års utgåva pläderade han för järnvägsbyggen i Sverige, vilket också visar att han var politiskt intresserad av att bidra till Sveriges utveckling inom både litteraturen och den industriella vidareutvecklingen.

Om senare tiders massmediala omvälvningar – radion, televisionen – visste förstås Albert Bonnier ingenting. Men han påbörjade bygget av ett stort öppet mediehus där den bärande bjälken är en publicistisk princip som han mot stundtals svåra odds introducerade i sitt nya hemland: "sprida icke döma" som jag tycker att hans många efterföljare inom förläggarbranschen borde vara stolta över att ta efter.

Mats Lönnerblad