Recension - Litteratur
Martin Hägglund: Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet
Översättning: Andreas Vesterlund
Volante förlag

Boken handlar om hur vi kan förvalta vår ändliga tid tillsammans, och hur andliga frågor om frihet inte kan skiljas från ekonomiska och materiella villkor. Hägglund argumenterar för att vi bör utveckla en sekulär tro i stället för kristendomen; en tro som är hängiven vårt enda, ändliga liv – bortom såväl religion som kapitalism.

Han tar avstamp hos filosofer som Aristoteles och Marx, skönlitterära författare som Dante och Knausgård, ekonomer som Mill och Keynes och religiösa tänkare som Augustinus, Kierkegaard och Martin Luther King Jr.

I mitten av 1970-talet talet ägnade jag själv en stor del av min fritid åt vad sekulär tro och religion handlar om. Jag regisserade och producerade två filmer. "Livets Mening" innehåller bland annat intervjuer med ärkebiskop Olof Sundby och professor Ingemar Hedenius (Svensk filmindustri.Skolfilmavdelningen).

I "Helhetsbegreppet" intervjuade jag Stefan Hlatky, ungerskfödd jurist som arbetat med det filosofiska begreppet helhetsperspektiv, och har gett ut den uppskattade boken "Understanding Reality" (med Philip Booth; förlag Jon Carpentier Publishing). Boken klargör samma frågor om religionen som Martin Hägglund tar upp i sin bok, men Hlatky menar att vi som mänskliga sinnen ingår i verklighetens, helhetens eller Guds bestående existens.

Att vara fri är inte att vara oberoende eller befriad från krav och plikter, hävdar Martin Hägglund. Snarare är vi fria för att vi kan ta oss an den normativa frågan om vad vi borde göra med vår tid. Han menar att alla former av frihet – exempelvis friheten att tala, friheten att älska – förutsätter att vi är fria att ställa frågan vad vi borde göra med vår tid. Det är lätt att hålla med om. Andlig frihet – att vi själva kan styra vår historia och inte vara styrda av den – är ju själva kärnan i frigörelse.

Målet med den sekulära tron är ju inte att övervinna ändligheten, utan att kvalitativt förändra vår förmåga att leva fria liv. Även i sin högsta form kommer våra liv att vara utsatta för ändlighetens risker – risken att förlora det vi älskar och förmågan att göra det vi älskar – eftersom dessa risker är inneboende i själva friheten, anser Martin Hägglund.

Sambandet mellan att hysa omsorg och att tro har en lång filosofisk härstamning. Aristoteles menar att varje form av omsorg är en form av tro. I en vidareutveckling av det menar de grekiska och romerska stoikerna att alla våra passioner är en form av tro. Trosuppfattningarna behöver inte vara medvetna, utan är former av praktiska åtaganden som visar sig genom själva passionerna, skriver Hägglund.

Filosofen Spinoza är förvisso djupt kritisk mot religiös vidskeplighet och from underkastelse, men likväl använder han sin egen filosofiska metod för att uppfylla vad han själv beskriver som religionens främsta mål – att erbjuda en väg till frälsning som består av den största sinnesfrid. Frälsning uppstår inte genom en personlig, odödlig själ eller övergången till ett transcendent liv efter detta, utan när man släpper taget om sina passioner och ser sig själv som en del av det han kallar Gud eller naturen.

Den sekulära tron består i att livet måste vara värt att leva, vilket är grundformen för alla former av omsorg. Men att vi som bekänner oss till kristendomen skulle ha en annan uppfattning stämmer inte. En stor mängd religiösa människor betraktar inte sin egen tro i motsatsställning till varken kunskap eller vetenskap.

Enligt Augustinus bör man därför omvandla kärleken till ändliga varelser till kärlek till Guds eviga närvaro – den som de som förespråkar den sekulära tron bortser ifrån. Augustinus vill övertyga oss om att det är bättre att njuta av evighetens stillhet än att lida av dramatiken i att leva vidare som tidslig varelse, sliten mellan förflutenhet och framtid. Hos den danske filosofen Kirkegaard är det meningen att den religiösa tron skall upphäva risken för förtvivlan. Om du hyser en religiös tro (enligt Kirkegaard) måste du tro att du kan förlora allting och ändå kan räddas, eftersom allt är möjligt för Gud.

Den stora skillnaden mellan den sekulära tron, som Martin Hägglund ivrigt argumenterar för, och den kristna tron som jag själv engagerat mig i, är att han vare sig vill kännas vid Gudsbegreppet eller Jesus betydelse för kristendomen. Enligt den beror ju vårt oändliga värde som individer på antagandet att vi har odödliga själar och är föremål för Guds kärlek. Men som jag själv upplever saken finns det inget större motsatsförhållande mellan den sekulära tron, den kristna religionen och vetenskapen, vilket var och en som läser Martin Hägglunds mycket intressanta bok själva kan skaffa sig en uppfattning om.

Mats Lönnerblad