Sverige har sedan 1995 förbundit sig att anpassa sin lagstiftning till EU-rätten och följa Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande skyldigheterna (EKMR) och inte ha lagar som strider mot EU:s direktiv och regler, som vare sig domstolarna, Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) tyvärr i många fall fortfarande inte följer i vårt land.

Ibland händer det att en svensk lag och en EU-lag står emot varandra. Då är det EU-lagen som gäller, vilket framgår av RF 2 kap, 19 §. Det innebär att EU-rätten har företräde framför svensk lagstiftning.

Den som betytt mest i Sverige för att vi skall följa Europakonventionen i Sverige är Professor em. Jacob W.F. Sundberg. Jag intervjuade honom för första gången torsdagen den 2016-06-19 efter Sveriges inträde i Europeiska unionen (EU) 1995. Det blev en helsida i Sundsvalls tidning 2016-08-26 med rubriken: “Ett starkare skydd för mänskliga rättigheter.”

Jag träffar honom på nytt den 2021-06-05 för att vi tala om vad som hänt i Sverige sedan Sverige gick med i EU. Följer svenska domstolar EU:s lagar och regler? Möte sker några veckor innan Sundberg skall fylla 94 år en 29 maj 2021. Han verkar lika pigg och intellektuellt mångsidig som förra gången vi träffades. Vad gäller frågan om Sveriges följsamhet mot Europakonventionen slår han fast att Sverige i många fall fortfarande, trots vårt medlemsskap i EU och grundlagens skrivning, inte följer EU:s regelverk, vilket han förstås beklagar.

EU:s fördrag kan jämföras med grundlagar i ett land. Alla EU-länder har godkänt fördragen och ska följa dem. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att EU-länderna bara ska ta beslut på EU-nivå i de frågor som finns med i fördragen. Där anges också vem som har rätt att fatta beslut och hur beslutet ska gå till. EU-domstolen hjälper till med att tolka EU:s lagar och regler. Sverige som medlemsland kan hamna hamna i EU-domstolen om vi inte följer EU:s lagar och regler.

När Sverige och de andra EU-länderna samt EU:s institutioner tillämpar gemensamma EU-lagar ska de ta hänsyn till individens fri- och rättigheter med utgångspunkt från mänskliga rättigheter. Dessa rättigheter samlas i EU:s stadga om de grundläggande fri- och rättigheterna, även kallad rättighetsstadgan.

Stadgan är uppdelad i sju avdelningar och spänner över en mängd olika frågor: Från förbud mot dödsstraff och tortyr till skydd av personuppgifter och rätten till utbildning. Den som anser sig ha blivit behandlad på ett sätt som strider mot rättighetsstadgan kan vända sig till domstol i det egna landet.

Sundbergs tillträde till professuren i Allmän rättslära i Stockholm skedde mitt under den värsta epoken präglad av studentupproret i Paris. Karakteristiskt för den tidens socialistiska studentmentalitet var en allmän nedvärdering av advokater och domare. Resultatet blev att Sundberg på eget initiativ inrättade en ny juridikkurs som innefattade övningen: ”Sporrong–Lönnroth” där Sverige fälldes för brott mot EKMR. Han ledde personligen kursen om hur denna konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna skall tolkas, under 20 år.

Kursen var inriktad på att stärka advokater och domares roll genom att de få dem inse vikten av att följa Europakonventionen när den svenska rättvisan brister. Han bidrog så småningom till att i sin kurs inkludera deltagare från alla de fem nordiska länderna. Han bidrog också till att Sverige gick med i EU och tvingades skriva in Europarätten och Europakonventionen i den svenska grundlagen.

Den pedagogiska metoden i Sporrong Lönnroth-kurserna som Jacob Sundberg inledde kunde t.o.m. åstadkomma en avgörande förändring av det svenska rättssystemet , nämligen skadeståndsrätten. År 2000 stämde Pehr Lundgren svenska staten med yrkande och skadestånd för dröjsmål med prövningen, eftersom Europakonventionen numera är svensk lag och det därmed, jämlikt med artikel 6, förelåg laglig grund för svensk domstol att utdöma idéellt skadestånd för konventionsbrott. I HD tillerkändes slutligen Lundgren skadestånd med 800.000 kronor jämte ränta, i ett mål som pågått i mer än fem år och som rörde ett konkursärende.

I ett annat pågående mål DNR 2021- 1117 – som handlar om ett tvistemål som skulle kunna avgöras på tre månader men pågått i sex år – har käranden överklagat målet till Högsta domstolen och även anmält målet till Justitiekanslern för att få frågan prövad om det rimliga i att en domare i ett mål inte brytt sig om att i förberedelsen av målet att följa avtalslagen, EU:s direktiv, Europakonventionen EU:rätten. Käranden har därför begärt idéellt skadestånd av staten genom JK och bett att målet måste tas om från början. Men där försvarar sig den nuvarande JK med att denna typ av mål inte kan handläggas av JK utan det måste ske genom enskilt åtal. JK:s beslut går heller inte att överklaga.

Justitiekanslerns bedömning är att så länge målet är under rättslig prövning kan det inte fastställas om det förekommit några brister, trots att bristerna tydligt framgår i en mellandom som redan vunnit laga kraft, och som tydligt visar hur stora bristerna är; brister som gör att käranden kommer att bli rättslös inför huvudförhandlingen. Därför borde hela målet tas om från början.

I detta fall verkar det som att inte Justitiekanslern tagit del av NJA 2003, s 217 där Högsta domstolen tog ett viktigt steg – som även Jacob Sundberg tidigare skrivit om. I nämnda dom menade HD att i vissa fall är det nödvändigt att frågan om ekonomisk ersättning prövas här i Sverige för att Europakonventionens krav på ett effektivt rättsmedel skall bli uppfyllt. I detta avgörande (alltså NJA 2003 s 217), så gjorde man ett viktigt vägledande uttalande: nämligen att enligt traktatsrättsliga principer måste skadeståndsrättsliga principer här i Sverige tolkas fördragskonformt.

Europadomstolen slår ju fast: svensk domstol ska utdöma skadestånd vid konventionsbrott. Ersättning skall ju utgå för sådan ekonomisk och idéell skada som härrör sig från kränkningar av konventionen. Men svenska domstolar synes generellt inte tagit till sig denna slutsats vare sig i överklaganden eller i prövning i HD! Därför är Grand Chambers avgörandet i T.R och K.M mot Storbritannien (dom 10.5. 2001) mycket välkommet, en dom som JK borde ta till sig i stället för att avvisa de många mål som man hittar på olika orsaker till för att inte pröva.

Vad Jacob Sundberg visat är ju att Sverige, sedan vi blivit medlemmar i EU, måste lära sig att stå för sin egen rättsordning och när den brister måste det kunna ske rättelser, vilket tyvärr inte skett i många ärenden som jag själv tagit del av när jag agerat som vice ordförande för Medborgarrättsrörelsen i Sverige – sedan ett kvarts sekel – och sedan jag avgick från styrelsen fortfarande skriver artiklar i MRRS medlemstidning, i mina böcker och i både svensk fackpress och dagspress om.

Mats Lönnerblad
Författare och och skribent i finansrätt