Omedelbarhetsprincipen måste tillämpas korrekt i svenska domstolar, vilket tyvärr inte skett i många mål jag tagit del av och redan skrivit om i mina böcker och i flera artiklar i både dagspress och fackpress.

Rättens dom får ju bara grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen enligt 17 kap 2 § i rättegångsbalken för tvistemål och 30 kap 2 § för brottsmål, vilket förutsätter att undanhållande av bevisfakta från domstolens sida eller någon av parterna – som är avgörande för målens utgång – inte får förekomma.

Detta förutsätter också att bägge parterna tillåts ta del av alla sakförhållande mellan parterna och den bevisning som finns tillgänglig i målen som därför måste få användas i samband med huvudförhandling, om de bevis som avvisats är avgörande för målets utgång.

Får bevisen inte användas bara för att domstolen inte tillåtit framtagning av de bevis inför en huvudförhandling – som finns tillgängliga – måste som regel hela målet tas om från början. Det är således domstolens skyldighet att vidarebefordra inskickade aktbilagor till motparten för yttrande- som har betydelse för målens utgång – och inte försöka undanhålla bevis eller avbryta förberedelsen av målet innan alla fakta kommit fram.

Rätten får enligt omedelbarhetsprincipen endast fästa avseende vid bevisfakta som direkt iakttagits av rätten under huvudförhandlingen eller bevisfakta som man kan sluta sig till från vad som direkt iakttagits. Om en part framför något under förberedelsen får alltså inte rätten ta hänsyn till detta om det inte upprepas under huvudförhandlingen. Principen syftar till att rätten ska ha bra förutsättningar att få överblick och kunna värdera hela bevismaterialet i ett sammanhang.

Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den som skall höras finns tillgänglig enligt kap 3 i rättegångsbalken .

Ett par konsekvenser av omedelbarhetsprincipen är att rätten inte får grunda dom på vad som antecknats i protokollet från huvudförhandlingen – domen måste grundas på vad som direkt iakttagits – och inte heller på vad den enskilda domaren har för privat kunskap från utanför sin yrkesutövning (med undantag för s.k. notoriska fakta)

Fri bevisföring och bevisvärdering.

I svensk rätt har vi något som kallas för fri bevisföring, vilket är en princip som kommer till uttryck i 35 kap 1 § Rättegångsbalken. Fri bevisföring innebär att det i princip inte finns några begränsningar för vilka källor som får användas som bevis. I en rättegång kan parterna därför åberopa i princip allt, som tillåter parterna att ta del av de fakta som enligt avtal går att åberopa som bevis.

Även om vi har fri bevisföring i svensk rätt så innebär det så klart inte att alla bevis anses lika starka. Ofta talar man om lågt eller högt bevisvärde för att beskriva hur starkt ett bevis är. I slutändan är det upp till domstolen att fritt avgöra vilket bevisvärde ett åberopat bevis har i en rättegång. Även denna princip kommer till uttryck i 35 kap 1 § Rättegångsbalken och kallas för fri bevisvärdering.

I flera mål som jag tagit del av undanhåller svenska domstolar bevisfakta som är avgörande för utgången i både brottsmål och tvistemål, vilket inte borde få förekomma.

Låt mig därför ge några exempel: Ett företag som blev kapat fick aldrig sitt mål prövat i hovrätten, trots att kaparna inte förvärvat några aktier i moderbolaget vilket är avgörande för vem som är ägare till koncernen. När bolagskaparna sedan sålde företaget vidare för mer än 300 miljoner, fick den verklige ägaren 1 krona, som han skickade tillbaka. I detta mål som jag följt i rätten, förlorade ägaren sitt företag i tingsrätten, eftersom både försvarsadvokaterna och vittnen vittnat falskt, vilket borde ha prövats i hovrätten.

När målet sedan skulle prövas i hovrätten blev det nobben eftersom en av hovrättens beslutsfattare tidigare i sitt tidigare arbete varit ordförande i den advokatbyrå där bägge försvarsadvokaterna arbetade och samarbetade med bägge advokaterna i den skiljedomstol som drivs av Stockholms Handelskammare. Ett tydligt fall av jäv som domstolen aldrig brydde sig om att ta hänsyn till har jag aldrig tidigare upplevt!

I ett annat mål som fortfarande inte prövats i huvudförhandling i tingsrätten, försöker den fd lagmannen undanhålla alla bevisfakta som är inlämnade redan i förberedelsen av målet, men som inte får användas i kommande huvudförhandling. Trots att den fd lagmannen frånträtt ärendet på uppmaning av kärandena, har den nya referenten tvingats ta över målet i stället för att återförvisa målet för förnyad prövning i en annan domstol eftersom flera inlagor som skickats in till domstolen aldrig tagit upp till prövning i en mellandom som skett.

Min uppfattning är att undanhållande av bevisfakta från någon av parterna eller domstolen i en huvudförhandling inte bör tillåtas om de kan antas vara avgörande för utfallet i målet och inte heller kan vägras att tas upp i vare sig tingsrätt eller hovrätt om klagande dessförinnan redan i förberedelsen av målet påpekat det orimliga i att undanhålla både förhör med bägge parter och den bevisning som borde funnits tillgänglig i målet vilket framgår i detta fall i avtalen mellan parterna som godkänts och bevittnats av bägge parter.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt