Det som håller ihop EU-länderna är EU:s lagar som är tvingande för människor, företag och myndigheter i medlemsstaterna. Det innebär ett långtgående övernationellt samarbete  för länder som fortfarande är självständiga, skriver Annika Ström Melin i en ledarartikel i Dagens Nyheter (DN 2021-08-09)  

Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter – Hon skriver inte vad som händer i Sverige – utan bara, i likhet med flertalet av sina journalistkollegor, om vad som händer i andra  länder som när regeringen i Budapest struntar i EU-domstolens beslut som innebär att en del av Ungerns flyktingpolitik bryter mot unionens regler. 

Eller det senast fallet som hon nämner i sin artikel i DN är diciplinära kammaren i Polens högsta domstolen, sedan EU-domstolen i somras beordrat Polen att lägga ner den kritiserade kammaren. Men jag,  som är författare och skribent i finansrätt under ett kvarts sekel, är förvånad när hon inte nämner med ett ord om vad som händer med alla brott mot EU:s lagar och regler som sker i Sverige och det stora behovet av att Europakonventionens följs i den svenska avtalsrätten, EU:s direktiv och skadeståndslagen.  

Det är  Europarätten som avgör hur den svenska skadeståndslagen skall tolkas – och det är unionens gemensamt beslutande regler som gäller, om det uppstår en krock med den nationella lagstiftningen. För att ett skadeståndsanspråk ska kunnas göra gällande mot en skadevållare krävs att en ansvarsgrund föreligger, att en skada uppkommit och att det föreligger adekvat kausalitet mellan de den ansvarsgrundande handlingen och skadan vilket måste beaktas redan under av domstolen redan förberedelsen av målen redan i  tingsrätten, där domstolen är att ta fasta på alla kränkningar i strid mot skadeståndslagen och sakfrågor, även vad som sker under förberedelsen under pågående process och i huvudförhandlingen. 

Ur ett skadeståndsrättsligt perspektiv kan det därför framstå som naturligt att skadeståndsfordringen anses tillkommen först vid den tidpunkten då fordringen kan göras gällande mot skadevållaren, men så är inte fallet. I stället är det alla de skadegörande handlingarna,  som utgör startpunkten för beräkning av preskriptionstiden som i Sverige är 10 år. Skadestånd och Europakonventionen (EKMR) innebär att den vars rättigheter har rätt till ersättning för den skada och de skadeståndsanspråk  som uppstått  genom både skadevållaren och svenska staten agerande att inte följa Europarätten i våra domstolar. 

I takt med att Europadomstolens arbetsbörda blivit allt tyngre har principen som subsidiaritet blivit allt viktigare. Av artikel 1 i Europakonventionen fram att det primärt  är konventionsstaterna själva som ska tillse i åtnjutande av de fri -och rättigheter som skyddas genom Europakonventionen. Vidare kommer detta till uttryck, dels i artikel 13, som stadgar rätten till effektiva rättsmedel, som tyvärr inte följs i Sverige i många mål som jag redan skrivit om, trots att Europadomstolen understryker  vikten av att konventionsstaterna säkerställer att effektiva rättsmedel tillhandahålls samt att dess är effektiva på så sätt att de ska kunna  resultera  i adekvat gottgörelse för de kränkningar som sker i våra domstolar. 

Kravet på effektiva rättsmedel uppfylls inte i Sverige i många mål jag redan skrivit om. Artikel 13 i Europakonventionen har följande betydelse: 

 ”Var och en, vars i denna konvention fri och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövningen av offentlig myndighet.”  

Enligt artikel 13 ska Sverige tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel för att pröva kränkningar av konventionsrättigheterna. Tillsammans med artikel 35 är denna artikel central för att föstå förhållandet mellan Europakonventionen och de nationella rättssystemen. Om Sveriges rättsmedel var mer omfattande skulle färre klagomål anhängiggöras vid Europadomstolen vilket skulle leda till att trycket på Europadomstolen skulle minska. Såväl Justitiekanslern (JK) som Justitieombudsmannen (JO) skulle kunna medverka till att domstolen fullföljer sina uppgifter som sig bör, vilket tyvärr fortfarande inte sker trots alla anmälningar som sker mot svenska domstolar som inte följer Europakonventionens bestämmelser. 

Min uppfattning är att Sverige snarast och på nytt borde införa tjänstemannaansvaret för både domare och statliga tjänstemän. Något som fortfarande inte har skett trots alla anmälningar mot domares och statliga tjänstemäns tillkortakommande till både JK och JO som i de flesta fall jag tagit del av inte  rättats till. 

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt