I USA vill professorer avskaffa latin och grekiska för att det sprider "vit suprematism". På andra håll tillåts studenter slippa befatta sig med allt som kan väcka obehag. 
Men precis som pådyvlade litteraturförbud går självcensuren ut över värdefull litteratur och vår samlade kunskap, menar Per Wästberg i sin senaste bok "Hyllningar. Essäer och krönikor". 

Bokens titel: Hyllningar. Essäer och krönikor 
Författare: Per Wästberg 
Förlag: Wahlström & Widstrand 

Akademiledamoten och författaren Per Wästberg skildrar detta på ett insiktsfullt och kraftfullt sätt via de olika politiker och kulturpersonligheter han berättar om i sin bok. 

Bland annat påtalar han att i USA vill ett antal professorer avskaffa både latin och grekiska, därför att det sprider "vit suprematism" och speglar ett slavsamhälle (det gör ju även viss indisk, afrikansk och muslimsk litteratur). Dessa professorer anser att Homeros och Cicero måste stiga ner från sin piedestal av vithet. Men som Per Wästberg så riktigt påpekar så såg aldrig de antika grekerna sig själva som vita. Deras statyer var målade i alla färger. De klassiska språken är inte reserverade för en elit, utan hör hemma i hela världen, vilken miljö man än kommer ifrån. 

Enligt min mening var Cicero en av de första verkliga demokratikämparna som alltid tog de svagare i försvar. Hans öde, som han aldrig förtjänade, blev förskräckligt och tragiskt eftersom den envåldshärskare som tillskansade sig makten orsakade hans frånfälle. Vi har Ciceros dödsmask hemma i bostaden för att varje dag påminna oss om hans storhet, inspirerade av min svärfar som ursprungligen kom från Italien och flydde till Frankrike efter Hitlers angrepp på Italien. Innan dess kämpade han mot både Hitler och Mussolini. 

Studenterna vill, enligt Wästberg, vistas i en silkeskokong, vilket går ut över värdefull litteratur. 

Enligt Per Wästberg kan människan inte inringas och etiketteras. Hon är outtömlig. Varje försök att sätta upp stängsel lämnar en bit av henne utanför. Till det absurda i vår samtid hör den moraliska puritanism och rädsla för det obehagliga som invaderat amerikanska universitet och nått andra länder, som Sverige. Studenterna vill, enligt Wästberg, vistas i en silkeskokong, vilket går ut över värdefull litteratur. 

Döden, rasismen, homofobin, diskussionen om sexuella karaktärer hör med ens till det som en student inte ska utsättas för. Och vid universitet i Oxford, där jag själv har studerat, har professorer i juridik tillåtit sina studenter att avlägsna sig när man behandlar lagar kring våldtäkt och grova brott. 

I Glasgow 2017 fick studenterna tillstånd att lämna klassen med bibelstudier och de tog illa upp av att möta bilder av Jesu lidande på korset, skriver Per Wästberg. I USA:s högstadier har på flera håll J.D. Salingers bok "Räddaren i nöden" plockats bort, ty Holden Caulfield betraktas numera som en privilegierad vit yngling och man vill skona minoritetsstudenterna (!)

Självcensuren, rädslan att möta något obehagligt i litteraturen, är en stor fara för litteraturen och för våra möjligheter att se olika perspektiv, menar Per Wästberg. Bild: Anders Wiklund/TT 

På universitet i land efter land börjar man sätta gränser för litteraturen genom självvald censur. Collettes "Tidig blomning", Marguerites Duras "Älskaren". André Gides "Den omoraliske, Nabokos "Lolita" – handlar de inte om sex med minderåriga som borde förbjudas? 

Frågor jag också ställer mig är: skulle föga riskbenägna förläggare i våra dagar ge ut dem i dagens klimat, trots att de är fiktion och inte dokumentärer? Bör mästerverk som Lolita undanhållas biblioteken och bara vara tillgängliga för privat konsumtion? I fjärran skymtar Per Wästberg indignationens bokbål. Han anser att diktarens uppgift är att hålla öppet hus, så att alla tillvarons skepnader kan bosätta sig i honom eller henne. Det finns alltid en annan människa bredvid den som beskrivs. 

Joseph Brodsky sade i sitt Nobeltal att vi må fördöma bokbål, censur, förföljelser av författare (en som jag själv har skrivit om är Klaus Mann, vars böcker brändes på bål och både han själv och hans far, Nobelpristagaren Thomas Mann, tvingades fly från Tyskland när Hitler kom till makten). Men vi står fortfarande maktlösa inför det värsta brottet mot litteraturen, att inte läsa böcker. 

Böcker är farliga för dem som tycker att det räcker med en enda bok, som Bibeln, Koranen eller Mein Kampf. Påvar och mullor, Stalin, Hitler och Goebbels har handlat därefter. Men det finns inga heliga texter, inget sista ord; samtalen får inte stanna. Den inre osäkerhet som kräver yttre fiender för att maskera sig måste bekämpas, anser Per Wästberg. Författare styrs ju av begär att åstadkomma något som inte bara upprepar det som redan finns, menar han. Begäret upphör ju i den minut det nått sitt mål. En glimt av frihet, öppna dörrar, dimmor som lyfter – och så hörs klicken från låskolven. 

Perspektiven är ju många. Storstaden som den skildras hos Dickens och Balzac är en labyrint, en själens vilsegång utan återvändo. Den berikar och desinformerar, skyddar och skrämmer. Romantikern Ruskin ställde i stället den medeltida stadens idyll mot industriorternas sotiga inferno. Och från sin pub vid Fleet Street förkunnade Samuel Johnson "När en människa tröttnar på London, har hon tröttnat på livet, ty i London finns allt som livet kan ge" Och Anatole France, tidig Nobelpristagare, fyllde i från sitt håll: "Paris är världens vackraste landskap format av människohand." 

Jag kan bara hålla med. Dessutom fylls jag av beundran för det arbete som Per Wästberg själv utfört under många år, både som medarbetare i Svenska Akademin, som författare och som långvarig ordförande för svenska Amnesty och vice ordförande i svenska Pen. 

Mats Lönnerblad