Bok: Själens historia – en resa i vårt gåtfulla inre 
Föfattare: Ole Martin Høystad  
Översättning: Ingrid Viktoria Kampås.  
Förlag Bokförlaget Langenskiöld

Dö ska vi alla – men lever våra själar vidare? Ole Martin Høystad skriver om hur olika tidsepoker sett på den kanske största gåtan av alla. Ole Martin Høystad är professor emeritus i kulturstudier och har tidigare gett ut den bästsäljande ”Hjertet – en kulturhistorie”, om hjärtats symboliska betydelse genom tiderna. Nu tar han sig an själen. 

Under medeltiden var individens namn också ett namn på själen. Det var viktigt att inte bli fråntagen sitt namn och därmed viktigt att döpa det nyfödda barnet så fort som möjligt, särskilt om det var sjukt och kanske skulle dö. Annars var barnet förtappat eftersom det inte hade något namn som frälsningen kunde riktas mot. Därför var det också viktigt för Dante Alighieri, när han i Den gudomliga komedin vandrar genom Inferno, att veta namnet på själarna han mötte. 

Det kom också att anses allvarligt om den personliga identiteten inte blev bekräftad innan man dog. Det var det som hände judarna som blev förintade i anonymitet i nazisternas gaskamrar och dumpade i massgravar. Likaså var det illa att bli glömd, för då blir själen utan identitet, en icke-själ. 

Sokrates hämtar filosofi från det himmelska kosmos och tar ned på jorden, för att främja det goda livet och tvinga folk till självkännedom. På så sätt blir reflektion en omsorg om själen, och som sådan filosofins främsta uppgift fram till det 20:e århundradet. 

Platon anser att kroppen går under i och med döden, medan själen lever vidare. Detta kom att bli gängse synsätt genom hela medeltiden fram till filosofen Descartes. Sokrates och Platon menar båda att själens suveränitet bottnar i dess förmåga att frigöra sig från kroppen. Det är därför Sokrates förkunnar, innan han tömmer giftbägaren, att han inte kommer att ligga i graven utan fortsätta leva vidare oberoende av kroppen, som odödlig själ. Själen är både odödlig och oförgänglig. 

Aristoteles är den förste filosof som skriver ett eget verk om själen, ”De Anima” (Om själen). Det har värderats högt genom tiderna. Bland annat menade Hegel, som dominerade 1800-talets filosofi, att Aristoteles bok var den enda om själen som fortfarande var värd att läsa. Det centrala i Aristoteles lära är att det är själen som ger människorna, djuren och naturen liv. 

Idén om själens odödlighet och vad som sker med kropp och själ under och efter döden, är den mest problematiska och omstridda frågan inom kristendomen. Några tror att också själen dör när kroppen gör det, och på så vis "förvaras" till uppståndelsen. I det första Korinthierbrevet slår aposteln Paulus fast att människan blir odödlig först när Jesus återkommer (på domens dag, då de döda uppstår). 

Att det är Jesus Kristus som ger själen liv är grunden för den kristna läran och det var vad aposteln Paulus svarade när han tillfrågades om hur de döda uppstår, och vilken slags kropp de har. Han gör upp med föreställningen att vi ska återuppstå i den kropp vi hade under jordelivet; den tanken ser han som naiv och omogen. 

Enligt filosofen och kyrkofadern Augustinus är det själen allting handlar om. Den är centrum för den inre människan och våra själar är utsatta för en rad olika impulser och böjelser, goda och onda, rationella och irrationella. Jämte en ny förståelse av det inre själslivet var viljan Augustinus bidrag till läran om människans natur. Med den fria viljan ville Augustinus lösa det som senare kom att kallas teodicé-problemet (varför det finns ondska om Gud är god) och göra människan moraliskt ansvarig för sitt eget öde och sin själs frälsning. I en av sina skrifter nämner Augustinus att det bara är två saker han önskar veta något om: Gud och själen. 

För den som vill veta mer om hur filosofer och präster förr och nu betraktar Gudsbegreppet och själens öden är denna bok ett måste. Den borde även passa in i ämnena filosofi och religion på gymnasie- och universitetsnivå. Boken väcker nyfikenhet både kring vad vår protestantiska trosuppfattning och andra religioner hade och har att förmedla om själen i forntid, nutid och framtid. 

Mats Lönnerblad