Till exempel pratar man inte om hur självmordet gick till. Det viktiga, som framgår av boken, är heller inte de enskildheter som omgav Tims sista timmar, utan vad som ledde fram till dem och vad vi möjligen kan lära av hans bortgång. 

Måns Mosessons berättelse bygger på hundratals intervjuer och många timmar av samtal med de som kände Tim Bergling. Genom familjen fick författaren tillgång till mobilanteckningar, chattkonversationer, teckningar, foton och läsplattor fulla av de böcker som Tim Bergling plöjde. 

Tim Berglings karriär inleddes när han mötte Arash Pournouri, Ash kallad, som ville hjälpa honom i karriären och agera som hans manager, Precis som Stickan Anderson gjorde när han ledde Abba till den internationella framgångssaga som fortfarande inte är avslutad. 

På samma entusiastiska sätt visade Ash sin artist hur musikindustrin såg ut och lovade att på ett år göra honom större än de flesta. De slöt ett managementavtal och Tim var lycklig; det var coolt att ha en manager vid 18 års ålder. Arash menade att de framväxande sociala medierna var perfekta för att bygga ett nytt varumärke; Avicii skulle byggas upp till en stjärna men ändå inte kännas ouppnåelig. Och Tim tyckte att det var tur att Ash hade koll på hur varumärkesbyggande skulle gå till, för själv var han inte gjord för det. 

Hans förebild var förstås Abba; gruppen som många först sett som töntig men vilkas melodiösa kompositioner historien gett rätt. Tim var mycket självkritisk; ingenting spelade egentligen någon roll om inte publiken gillade vad han gjorde. Han förberedde sina spelningar in i det sista. Och publiken älskade hans musik. 2013 flyttade han till Los Angeles för att spela in sitt debutalbum. De svenska låtskrivarna Salem Al Fakir och Vincent Pontare blev bärande för att vidareutveckla hans banbrytande sound, och med influenser från amerikansk folkmusik och bluegrass skrev de ihop med Tim bland annat ”Hey Brother”, som blev en världshit. 

Under tiden före debutalbumet hade Tim gjort över trehundra framträdanden per år. Hösten 2013 spelades låtarna av både popradion och countrystationerna i USA, och skivan cementerade Aviciis namn bland världens största artister. 

Men stressen av alla flygresor och konserter blev till sist för mycket för Tim. Han ville sluta turnera, sedan han drabbats av en inflammerad bukspottskörtel som gjort honom beroende av smärtstillande opioder. Han ville växa som låtskrivare och kompositör och kämpade resten av sin karriär för att göra ett album som gjorde ännu större avtryck i musikhistorien. 

Tim Berglings bortgång chockade den moderna musikvärlden. Hans musikaliska mod och lekfulla sätt att föra samman olika stilar och uttryck hyllades i pressen, och miljontals fans vittnade om den betydelse Tims musik haft i deras liv. Texter och melodier präglades av ljus och hoppfullhet och var en stärkande kraft för många, skriver Måns Mosesson. 

Biografin om Tim ger en bra och heltäckande bild av vad framgång kan kosta för den som vill uppnå alla sina musikaliska mål; vad följden blev för Tim som tvingas in i ett ekorrhjul. Det förstod redan Abba, som slutade turnera fast de erbjöds miljardbelopp. Men de var mätta på framgång och ville gå vidare med sina liv. I deras fall lyckades Björn och Benny fortsätta sitt kreativa samarbete i en annan form. 

Det hann aldrig Tim Bergling uppleva. Pressen blev för hård. Min uppfattning, efter att ha läst Måns Mosessons insiktsfulla bok, visar att Tim Bergling också var en introvert och skör ung man. Min uppfattning är att han var en musikalisk visionär som genom sin känsla för musikskapandet krossades av det höga tempo han tvingade delta i, utan någon förmåga att försvara sig. 

Mats Lönnerblad