För att principerna ska tillgodoses måste båda parter få skälig tid att fullgöra något inför rätten, såsom att framställa bevisning eller motbevisning. Rätten till tillgång till den bevisning som redan finns borde därför regleras i skriftliga avtal som är bevittnade och som bägge parter har godkänt – redan innan processen inleds – så att ingen av parterna kan hävda att den bevisning som åberopas skulle vara hemligstämplad eller bestå av företagshemligheter. Den tillgång på bevis som erfordras regleras i både Europarätten, Europakonventionen(EKMR), och i avtalslagen och i 32 kap 1 § Rättegångsbalken (RB) 1942:740.

Den som innehar skriftlig bevisning är skyldig att dela med sig av den skriftliga handlingen (38 kap 2 § RB) . Det är således inte tillåtet att att undanhålla bevisning från motparten. Utgångspunkten i en tvistemålsprocess är att det råder fri bevisprövning för parterna. Det betyder att parterna själva bestämmer vad de vill åberopa som bevisning i målet. Det fordras också att man kan uppvisa de handlingar man har tillgång till, vilket, vilket regleras i lagen om det gäller hur länge en part skall behålla sin bokföring, om det gäller handlingar som åberopas för att kontrollera att motpartens bokföring visar att svaranden begått avtalsbrott.

Svenska domstolar är således skyldiga att bevilja ett editionsföreläggande om den bevisning som åberopas redan reglerats i en upplysningsplikt som parterna har förbundit sig att följa – under pågående avtal, vilket även stipuleras att genom de EU-direktiv som ingår i den svenska grundlagen. Detta kallas för editionsplikt. En förutsättning flr en editionsplikt skall kunna beviljas är att handlingarna måste kunna komma ha betydelse som bevisning i den aktuella tvisten, vilket det har i de mål som jag skrivit om. Om en part ändå inte beviljas edition och vägrar att lämna ut handlingar kan den som vägrar bli ålagd och betala betydande vite om målet blir föremål för huvudförhandling redan i första rättsinstans utan att editionsförläggande beviljats och målet tas om i de fall där prövningstillstånd inte beviljas.

När det gäller förvärv av fastigheter och företag gäller editionsplikten som parterna måste få beviljats redan i första rättsinstans kunna uppvisa är den bevisning som måste godkännas, rom den som förvärvat fastigheter eller företag har ett giltigt köpeavtal. Om vare sig säljare eller köpare kan uppvisa ordentliga förvärvsavtal – och även vilken tidpunkt förvärvet har skett – måste ju ”köpet” ogiltigförklaras. I några av de fall jag skrivit om har domstolen inte beviljats editionsföreläggande i tid, eller inte alls – eftersom prövningstillstånd inte har beviljats i andra rättsinstans, vilket måst e betraktas som grova tjänstefel. Bevisförvanskning är ju ett brott mot svensk lag – som förekommer i ofta i de fall jag redan skrivit om – där den den part som har rätten att få sin edition beviljad men ändå inte beviljats editionsföreläggande, riskerar ju de parter fängelse om någon av parterna inlämnat falska bevis eller vittnesmål i domstol.

”I brottsbalkens 15 kap 8 § framgår: Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva fälld till ansvar eller åberopar någon med sådant uppsåt falskt bevis dömes för bevisförvanskning till fängelse i högst två år, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst fem månader. Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.”

Min egen uppfattning är att både käranden och svaranden , skall få tillgång till de bevis som finns tillgängliga för att man skall få rätt i sak, när man också skall få rätt. Alla skall behandlas lika i domstol och inom rimlig tid, under pågående rättsprocesser. Men inget av dessa mål som jag redan skrivit om har så skett, vilket kan beskrivas som en tydlig brist i det svenska rättsväsendet som omgående måste rättas till. Därför bör editionsföreläggande som inte beviljats i första rättsinstans – som har betydelse för utgången av målet – i stället beviljas i andra eller tredje rättsinstans för att de parter som förlorat orättvist i underinstanserna skall kunna erhålla en ”rättvis rättegång” i slutlig rättsinstans.

Den som undanhåller bevisning i domstol brukar ofta påstå att svaranden har en motfordran mot käranden, för att slippa få sin editionsplikt beviljad redan i första rättsinstans, och därigenom ändå försöka vinna målet. Men om svarande redan lagt ner samma fordringsanspråk mot käranden – i en annan domstol – och sedan valt att inte överklaga i samma fordran i denna domstol, äger svaranden inte någon rätt att ta upp samma fordran på nytt i en annan domstol eftersom då är tidigare målet är avslutat. När det gäller för de som stjäl fastigheter och företag och käranden kunnat bevisa att han ägt fastigheten eller företaget vid brottstillfället – kan inte svaranden vinna målet – om käranden dessutom kunnat bevisa att det aldrig skett något giltigt köp som bägge parter har undertecknat och godkänt.

DAGENS JURIDIK
red@dagensjuridik.se