Genom beslut den 1 juli 1999 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Freivalds att tillkalla en särskild utredare för att undersöka hur rättegången i tvistemål och brottsmål kan förbättras. Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 26 augusti 1999 numera före detta lagmannen i Norrtälje tingsrätt K-G Ekberg till särskild utredare som genomfört grundlig utredning som förtjänas att tillämpas som den borde i våra domstolar. 

För att processen ska uppfylla sin funktion menade processkommissionen som i övrigt genomfört ett mycket bra arbete att tre grundläggande krav måste uppfyllas – som enligt min mening – fortfarande inte har skett i tillräcklig utsträckning i de fall jag redan har skrivit om – säkerhet, snabbhet och billighet.  

En del av moderniseringsarbetet i utredningen för införandet av ”En modernare rättegång” (SOU 2001:103) var införandet av en utökad möjlighet att hänvisa till handlingar under huvudförhandling i tingsrätt och överrätt som fortfarande inte tillämpas i någon högre grad. Regleringen återfinns i 43 kap 7 och 8 §§ RB respektive 50 kap 18 §§ och 19§§, RB, och innebär att det under huvudförhandlingen är möjligt  att hänvisa till handlingar upprättade under förberedelsen som tyvärr inte tillämpas som det skall redan i första rättsinstans. Detta trots att hänvisningsinstrumentet därmed berör två av rättegångsbalkens grundläggande principer – principerna om muntlighet och omedelbarhet, och sin tur gränsen mellan förberedelse och huvudförhandling. 

Fri bevisföring och fri bevisprövning skall ju införas, vilket innebär att allt bevismaterial  får åberopas och beaktas. Tidigare begränsades processmaterialet genom att dom endast fick meddelas över sådant som anförts muntligen. Genom införandet av ”En modernare rättegång – reformeringen av processen som ägt rum i allmän domstol (EMR) infördes en möjlighet att ersätta muntliga framställningar med hänvisningar till handlingar, vilket innebär att domstolen kan döma även över material som inte har föredragits muntligen under huvudförhandling, vilket fortfarande inte respekteras i många underrätter. 

Genom EMR kan hänvisning göras till alla typer av handlingar även om de inte utgör skriftlig bevisning i RB:s mening, exempelvis får sakkunnighetsutlåtanden från till exempel både käranden och svarande åberopas för att kunna fastställa vem som har rätt i ett tvistemål, och inte undanhållas från någon av parterna.  I förarbetena poängteras möjligheten att ersätta den muntliga presentationen med hänvisningar till handlingar förberedelsen  ges en så generell utformning från början.   

I SOU:n ”En modernare rättegång” betonas vikten av att möjligheten att hänvisa till handlingarna används så att det inte blir svårt för parter och domstolen att förstå vad som skall läggas till grund för avgörandet. Finns det avtal som reglerar vad målet handlar om får inte detta ligga till grund för en dom om inte avtalets villkor har uppfyllts. Att få kalla vittnen inför en huvudförhandling som är avgörande för att kunna styrka vem som skall vinna ett mål får ju inte förekomma i vare sig brottsmål eller tvistemål. 

Editionsplikt innebär i svensk processrätt betyder skyldigheten att i en rättegång lämna in en skriftlig handling till domstolen som kan antas ha betydelse i tvistemål. Reglerna om processuell editionsplikt finns i 38 kapitel 2 § rättegångsbalken och om den materiella i 38 ja 3 § samma balk. Processuell editionsplikt får inte nekas om handlingen har betydelse som bevis i en pågående rättegång, medan den materiella gäller oberoende av en process gäller eller ej. Finns förpliktelsen – vad en edition skall innehålla – både i skriftliga avtal mellan parterna och EU:s direktiv får inte någon svensk domstol neka till att bevilja edition. 

Efter minutiösa förberedelser trädde reformen ”En Modernare rättegång” i laga kraft den 1 november 2008, Reformen, som fortfarande inte följs till alla delar – redan i första rättsinstans – innebär en teknisk modernisering av rättegångsförfarandet och ett nytänkande då det gäller de principer som ligger till grund för rättegångsbalken, som jag själv ställer mig mycket positiv till, eftersom att den fortfarande på samma sätt som Europarätten numera ingår i den svenska grundlagen. 

Min förhoppning är därför att den nytillsatte justitieministern Gunnar Strömmer snarast ser till att all krav på ”En modernare rättegång” och ”EU-stadgan om grundläggande rättigheter”, som Sverige förbundit sig att följa redan 1995, nu uppfylls till alla delar redan i första rättsinstans så att vi kan vara stolta över det svenska rättsväsendet och att arbetet med att införa ”En modernare rättegång” och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) även i vårt land därmed inte varit förgäves. 

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt