Genom grundlagsändringen  fördes rekvisitet ”rättvis” in i bestämmelsen om rätten till en rättegång i Regeringsformen. (RF), som Sverige förbundit sig att följa. Men fortfarande inte följer i många mål jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker. Före 2010 fanns inte rekvisitet ”rättvis” med i den svenska bestämmelsen som fastställde rätten till rättegång utan skyddet gäller endast en försäkran om att var och en som stod åtalad eller önskade pröva sin sak i tvistemål hade rätt till en rättegång. Det fanns dock krav på en rättvis rättegång uppfylldes även före år 2010 i svensk rätt till följd av inkorporeringen av EKMR. Bestämmelsen om en rättvis rättegång kompletterar andra bestämmelser i RF vars syfte är att säkerställa en rättssäker domstolsprocess i vårt land. 

För att uppfylla rekvisitet rättvis krävs att domstolen är opartisk och oavhängig, att rätten att bli hörd i rätten i domstol uppfylls samt att parterna är likställda i ett kontradiktoriskt förfarande. Med kontradiktoriskt förfarande – som fortfarande inte uppfylls i vårt land i många mål – som jag redan skrivit om i mina artiklar och böcker – betyder att rätten för både parter att få tillgång till allt material i form av skriftlig bevisning och vittnesförhör, som har stor betydelse för utgången av målen. samt möjligheten att kommentera materialet under både förberedelsen och huvudförhandling. Ges inte denna möjlighet att rättegången inte varit rättvis och måste i värsta fall tas om från början. 

Rättegången skall ske inom skälig tid. Rekvisitet inom skälig tid tillfördes, precis som rättvis till bestämmelsen i RF genom grundlagsförändringen 2010. Även här var lagstiftarens syfte att grundlagsfästa en princip som redan gällde till följd av inkorporeringen av EKMR i svensk rätt. För att fastställa vad lagstiftaren menade inom skälig tid var praxis från Europadomstolen vägledande. Rättigheten att en rättegång genomförs inom skälig tid är en rättighet som ska vara berättigade till både den tilltalade och målsägande i både brottsmål och tvistemål. Båda parterna i ett mål ska vara garanterade denna rättighet, vilket alltför sällan fortfarande inte sker. Högsta domstolen (HD) har direkt uttalat att kränkningen även gäller både i fall då åtalet  gillas men också i fall där åtalet ogillas. Kravet på att en rättegång sker inom skälig tid finns till för att säkerställa rättssäkerheten för båda parterna i både brottsmål och tvistemål. 

EKMR skall utgöra en minimistandard för skydd för de mänskliga rättigheterna, vilket innebär att ingen stat får underskrida den miniminivån. Regeringen i den anslutna staten är skyldig att se till att den i konventionen upptagna fri – och rättigheterna följs och respekteras. Detta betyder att staternas nationella lagstiftning rättstillämpning måste överensstämma med konventionens ställda krav. Redan i lagen (1994:1219) om införlivande av EKMR, som trädde i kraft den  1 januari 1995, anges det att konventionen tillsammans med de ändringar och tillägg som har gjorts i vissa där angivna tilläggsprotokoll skall gälla som svensk lag. Genom att underteckna och godkänna ett internationellt avtal blir den ratificerande staten bunden av avtalet. 

Domstolarnas och myndigheternas del betyder att den enskilde i olika mål exempelvis skall kunna göra gällande  att det föreligger jäv när man inte följer artikel 6 i EKMR. Att den som drabbas skall har rätt till att visa upp alla bevis och få tillåtelse att  förhöra de vittnen han önska åberopa i målet. I samtliga dessa fall kan den enskilde åberopa EKMR, vilket betyder att målet då återförvisas till lägre instans för förnyad prövning och konventionens krav på rättssäkerhet inte har uppfyllts enligt artikel 6. Rätten till en rättvis rättegång som tyvärr inte alltid uppfylls i våra domstolar, är grundläggande element i EKMR artikel 6:1. Där den i konventionstexten förekommer som ”fair trial”. Begreppet innebär att den som är part måste få möjlighet att på ett utförligt sätt anföra sin sak inför domstolen, och förfarandet måste uppfyllt högt ställda krav på rättssäkerhet och rättvisa. Att en part skall kunna framlägga sina bevis i en huvudförhandling är ett måste som inte alltid uppfylls i våra domstolar. Att domstolarna i vårt land anser sig vara strängt upptagna är inte ett godtagbart skäl till alla de dröjsmål som numer förekommer i våra domstolar. 

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt