Hur ska vi förhålla oss till döden? I ”Dödens idéhistoria” undersöker flera författare hur filosofer från antiken fram till nu sett på vad döden innebär, hur vi ska hantera den och vad som eventuellt väntar efteråt. Klart är att även döden förändras – i alla fall sedd från de levandes horisont. 

Bokens titel: Dödens idéhistoria
Författare:Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Viklund (red)
Appell förlag

Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund är idéhistoriker och litteraturvetare knutna till Stockholms universitet, och i boken bjuder de in ytterligare sex skribenter. Alla ska vi en gång dö, men olika kulturer och tider har haft olika föreställningar om vad döden innebär och vilka konsekvenser detta medför. Människors sätt att förhålla sig till döden är således ett historiskt fenomen som skiftar över tid, och även perspektiven i forskningen har förändrats.

I antikens Grekland tänkte man att människans liv styrdes av ett öde eller av naturen. Filosofer, författare, präster och överhet hanterade sedan frågan om vilken syn som var den rätta. Epikuréerna betonade att bristen på kunskap om döden borde lugna människan: Om döden bara är slutet på livet finns inget att göra åt och inget att oroa sig för; är den början på något nytt får man hantera det då den drabbar. Här fanns ingen idé om att människans liv före döden skulle påverka vad som skedde efter den. Denna fatalistiska tanke rubbades förmodligen ganska tidigt, men grekernas Hades torde ändå länge ha varit en ganska odramatisk skuggtillvaro. 

Stoikernas övertygelse om naturens förnuftiga och lagbundna ordning, som människan måste anpassa sig till, gjorde döden mer problematisk. Här kunde döden i vissa fall också vara en nödvändig förnuftig utväg ur irrationella livsomständigheter. Filosofen Seneca konstaterade att förmågan att själv välja döden var en manifestation av den rationella och fria människan; en syn som även Platon understryker i ”Faidon” där han också argumenterar för själens odödlighet. Om människan dör enbart med sin kropp blir döden på ett sätt mindre viktig. Men samtidigt: vad händer med hennes andra sida, hennes själ? 

”Dödens engel” skrev av Johan Olof Wallin, den kände psalmförfattaren, med dramatiska illustrationer av Carl Larsson. Den utgavs i samband med koleraepidemin 1834. 

Inom judendomen ville man under lång tid inte ta upp frågan huruvida människan har en odödlig själ. Den omnämns första gången i en apokryfisk skrift, Vishetens bok, från hundratalet före Kristus. Det förblev ändå oklart vad som menades med att överleva döden, om kroppen skulle återuppstå eller om det var någonting annat som överbryggade döden.　 

De kristna menade att vad som hände efter döden låg helt i den allsmäktige Gudens händer; han som också visste väl hur varje ,människa hade levt. Hos evangelisten Matteus sägs tydligt att det kommer en räkenskapens dag då fåren ska skiljas från getterna och de goda få del av Guds rike. Den yttersta domen blev på så vis lika hotfull som löftesrik, då människornas gärningar, särskilt mot varandra, skulle ligga till grund för utslaget. De medeltida kyrkofäderna utgick i stort sett från detta synsätt. 

Berättelser om livet efter detta har blivit ett återkommande motiv i litteraturen och poesin. Där kan underjordens geografi beskrivas både förskräckande och fascinerande, sida vid sida med att Guds kärlek kan vinnas genom både Gudsfruktan och människokärlek. Döden skildras även genom tröstande ord, och inte minst i musik som tolkar tankar och känslor. En katolsk dödsmässa, ett rekviem, utgörs av böner för de döda och inleds med de latinska orden för "Herre, ge dem evig vila och låt det eviga ljuset lysa över dem." Den mest kända musikaliska tolkningen är Wolfgang Amadeus Mozarts, särskilt som han själv dog ung medan han komponerade verket. 

Storslagna begravningar har brukats inom många religioner och gjort döden synlig i det samhälleliga livet. Men de likpredikningar som hölls inom kristendomen från 1600-talet har inte haft så mycket att säga om helvetets alla plågor som skildras av till exempel Dante. Även den lutherska inriktningen nöjde sig med att flyktigt redogöra för det nödvändiga i ett evigt straff för de oförbätterliga. 

Av uppfattningen om döden som människans stora prövning följde att hon ständigt måste vara beredd och ha en tro som kunde leda till salighet. Den fråga som splittrar världen i dag är vilken religion som är den rätta och vilka konsekvenser det medför. En konsekvens av övertygelsen att ha den rätta tron är ju att man även får redskap att hantera sorgen efter någon. 

Författarna lyfter fram banden mellan religion, vetenskap, politik, moral och estetik på ett klargörande och logiskt sätt. Men de låter oss själva avgöra vad vi vill ta till oss av denna intressanta och omfattande redogörelse. 

Mats Lönnerblad