Den 1 juni 2023 träffade jag den nyblivne justitieministern Gunnar Strömmer, bland annat för att överlämna några artiklar som jag skrivit i den dagliga juristtidningen Dagens juridik som handlar om ”tjänstemannaansvaret”. En sak som han i samband med hans påbörjade arbete som Sveriges nya justitieminister fått i uppdrag att förstärka.

En annan anledning till att jag ville tala med Gunnar Strömmer var att jag skrivit flera debattartiklar i Dagens juridik, som handlade om: ”Undanhållande av skriftlig bevisning i domstol” från (2022–11-09) ”Vad händer när tjänstemannaansvaret införs i Sverige” (från 2022-12-12). Och ”Om fri bevisprövning i huvudförhandling” (2023-05-24) Olagliga företeelser som fortfarande inte beivras som det borde i Sverige, och som jag i min egenskap av författare och skribent i finansrätt påpekat, utan att någon myndighet velat lyssna.

Gunnar Strömmer fick mina artiklar och kunde berätta att Riksdagen redan har beslutat om att ett tjänstemannaansvar på nytt skall införas i Sverige. Det var statsministern Olof Palme som tog bort tjänstemannaansvaret 1976. Konsekvensen har varit och är fortfarande att felaktigheter kan ske utan några som helst straffpåföljder i regeringskansliet, övriga myndigheter, domare slipper straffansvar – för att inte följa befintlig lagstiftning och EU:s direktiv och Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) – vilket jag skrivit om i många artiklar och i flera av mina böcker, utan att någon riksdagsledamot hittills reagerat.

Jag har full förståelse för att Strömmer har mycket att göra eftersom gängkriminaliteten ökar i vårt land och att vi har rekord i Norden, när det gäller antalet mord och sprängningar. Men det största problemet är att utredningar som har påbörjats aldrig blir färdiga i tid och att domstolarna drar ut på sina interna utredningar, som kan pågå hur länge som helst, trots att de strider mot både Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv som Sverige fortfarande inte följer i många mål som jag redan skrivit om. I rapporten ”Den anmälda korruptionen i Sverige” har Brottsförebyggande rådet (Brå) gått igenom närmare 700 korruptionsärenden som anmälts till Riksenheten mot korruption. Syftet med rapporten är att öka kunskapen hos kommuner, statliga myndigheter och privata företag var riskerna för korruptionen finns.

Korruption är ett samlingsbegrepp för att ge och ta emot muta, trolöshet mot huvudman och att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans räkning. Ett pågående ärende handlar om korruption (Fi2023/01692) – Brev om brott mot regelverken, som hör hemma på ”Avdelningen för bolag med statligt ägande” inom Finansdepartementet. Jag har nyligen fått i uppdrag att hjälpa min huvudman med att lösa detta. Han har skapat ett eget globalt företag, grundat på egna uppfinningar, tillverkade i egna fabriker på svensk mark. Genom kapning och korruption i olika former tvingades han bort från sitt livsverk utan en (1) kronas ersättning.

Detta ärende gäller ett dåvarande kansliråd från Regeringskanslier och tillika ledamot i Stiftelsen Industrifondens styrelse, som jag tagit del av. I min egenskap av författare och skribent i finansrätt, har jag förstått att han gjorde sig skyldig till brott mot avtal, lagar förordning och stadgar för att skydda Industrifonden i samband med den olagliga affären, i vilket Industrifonden varit delaktig. Staten är ensam bildare av stiftelsen Industrifonden 1979, med ändamålet att finansiera små och medelstora företag genom lån och krediter enligt dåvarande Förordning (1993:31).

Några hinder för Regeringskansliet att vidta nödvändiga åtgärder för att ställa allt till rätta enligt RiR 2008:7 Om statlig bildande stiftelser – regeringens insyn och uppföljning och RiR 2013:2 Statliga myndigheters skydd mot korruption, finns inte varför jag ifrågasätter Regeringskansliets ansvar att inte ta itu med detta ärende som har drabbat en helt oskyldig entreprenör, uppfinnare och företagare. De potentiella delägarna som vardera erbjudits en tredjedel av företaget det handlar om svek överenskommelsen och inledde i stället förhandlingen med bankerna för att kunna lägga beslag på hela företaget och dess patent och varumärken.

Det företag som drabbades var ett globalt och lönsamt företag som stod inför expansion efter flera års investeringar i nya patent, produkter, system och koncept. Företaget stod väl rustat för framtida expansion. Företagaren hade träffat överenskommelse med en investerare att bli en tredjedels delägare i hans bolag, men valde att tillsammans med sina söner i stället att stjäla hela bolaget med både dess patent och varumärken.

Kortfattat kan sägas att företaget kapades, vilket jag kan konstatera styrks av att det varken finns några köpeavtal eller aktieöverlåtelseavtal från de delägare som inbjudits till vardera en tredjedel av företaget. Regeringskansliet blev direkt inblandat genom den egna styrelseledamoten för Stiftelsen Industrifonden. Eftersom Industrifonden, utan att öre beslagtagit en del av företaget förekommer inte som någon part i några avtal med ägaren.

Detta ärende är nu intern angelägenhet för Regeringskansliet och inte en fråga för någon domstol. Regeringskansliet har att följa de lagar och förordningar som gäller för att ägaren skall få ersättning för sitt företag och sina patent och varumärken. Men någon sådan har fortfarande inte skett eftersom Regeringskansliet vägrar att hjälpa till enligt de regler som internt gäller inom Regeringskansliet. När min huvudman via advokat kontaktade Industrifonden försökte först deras ombud hävda att förlikning hade träffats, men en mellandom visar att så inte är fallet.

Min förhoppning är därför att Industrifonden vill göra upp i godo, eftersom man lovar regeringskansliet att göra detta, vilket entreprenören ifråga har samlat ihop alla bevis för att så har skett. Industrifonden är därför skyldig att hålla sig till vad den förbundit sig till och som dåvarande regering har bekräftat.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt