I Resningsmål Ö 431-25 avseendet överklagandet till Högsta domstolen: handlar denna gång i min tredje komplettering om : ”Betydelsen av undanhållna bevis ”i tvistemål som framgår i mina inskickade avtal och inlagor, som aldrig beaktas i vare sig Mål T 391-15 i Uddevalla tingsrätt, i samband med överklaganden till högre rättsinstanser, eller i Mål Ö 8259-24 i Högsta domstolen, eller i talan mot Svenska staten.

Svenska staten och Högsta domstolen i Mål Ö 8259- 24 och i tidigare domstolsprövningar och anmälningar till myndigheterna Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) i samma mål, att det måste betraktas - som mycket grova rättegångsfel - att ingen tidigare har velat pröva betydelsen av de bevis som undanhållits i samband vid varje domstolsprövning. För att principerna ska tillgodoses måste bägge parter få skälig tid att fullgöra sin talan inför rätten och lämna in all bevisning som har betydelse i målet som framställning av både bevisning och motbevisning vilket aldrig har skett redan i första rättsinstans i detta fall men aldrig fått någon ordentlig prövning, vare sig under själva förberedelsen eller i slutförhandling i första rättsinstans eller i alla överklaganden till högre rättsinstanser.

Kärandens skriftliga bevisning har därför aldrig kunnat prövats i vare sig förberedelsen av målet redan i första rättsinstans, i huvudförhandling eller i samband med överklaganden – i så fall skulle målet haft en helt annan utgång - eftersom käranden i sina skriftliga bevis och uteblivna förhör har stöd i lagar och förordningar, som inte får ifrågasättas av någon domstol inom EU eftersom det i så fall strider både mot EU-rätten och svensk lagstiftning. Den som innehar skriftlig bevisning som skulle avgöra målet är skyldig att på begäran dela med sig av den skriftliga handlingen, framför allt om det redan finns styrkt i både EU:s direktiv och avtalen mellan parterna går det inte att neka till att överlämna dessa handlingar. Det är således inte tillåtet att i dessa fall undanhålla bevisning från motparten, vilket betyder att hela målet måste omprövas från början vilket fortfarande inte har skett efter 13 års processande i domstol i ett mål som skulle kunna ha avgjorts på 3 månader.

Svenska domstolar är således skyldiga att bevilja editionsföreläggande om den bevisning åberopats, redan reglerats i avtalen mellan parterna, som parterna förbundit sig att följa. – under pågående och godkända avtal som bägge parterna godkänt och som finns bevittnade., vilket också i detta fall finns reglerat genom EU:s direktiv som ingår i den svenska grundlagen. En förutsättning för editionsplikten som parterna måste beviljas, men som inte skett i detta fall, är att de handlingar måste kunna ha betydelse som bevisning i den aktuella tvisten, vilket det har i detta fall. Dessa bestämmelser gäller också i brottsmål. I brottsbalkens 15 kapitel framgår: Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva fälld till ansvar, som har skett i detta fall eller åberopar någon med sådant uppsåt falska bevis dömes vederbörande för bevisförvanskning i högst två år, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst fem månader. Är brottet ringa dömes den skyldige till fängelse, lägst sex månader och högts fyra år.

Min egen uppfattning är att både käranden och svarande skall få tillgång till alla bevis tillgängliga som har betydelse för utgången av målet för att få rätt i sak. Alla skall behandlar lika i domstol som skall avgöras inom rimlig tid under pågående rättsprocesser. Men i detta mål har det fortfarande inte skett vilket måste betyda en tydlig brist i det svenska rättsväsendet som snarast måste åtgärdas.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt