Den urgamla regeln på latin klargör att  ”Avtal skall hållas”, fastslår att  regeln att de avtal som parterna kommit överens om  -  är juridiskt bindande – och får därför inte ifrågasättas av någon domstol. Sker inte detta och domstolen felaktigt skulle påstå, som i detta fall  att bägge avtalen skulle vara preskriberade  i både mellandom och slutförhandling redan i första rättsinstans att avtalen är det ju nästan  omöjligt att överklaga målet till nästa rättsinstans.

”Att avtal skall hållas” är ju en grundläggande regel som måste följas, även om den inte direkt går att utläsa ur någon specifik paragraf i avtalslagen . För att kunna vinna en process där avtalslagen aldrig har följts av svaranden, i ett pågående mål där käranden har kunnat bevisa att det finns  godkända och bevittnade avtal – som svaranden aldrig har följt –   fordras att käranden kan visa upp att så är fallet, vilket också är gjort redan i första rättsinstans.

I förlängningsavtalet som svarande godkänt framgår att käranden beslutat sig för att överta all  fakturering från den 1  mars 2013 för att kunna erhålla utlovade 30 procent i provision som svaranden utlovat redan i det första avtalet, men aldrig tillämpat. En rättsprocess är ju inte någon gissningslek utan fordrar att den domare som dömer i dessa mål läser igenom avtalen ordentlig för att kunna utröna om svaranden inte har följt avtalen och de juridiska konsekvenserna av detta för käranden på grund av detta. För att kunna döma och gör inte anställda statliga tjänstemän och domare, måste målet i så fall tas upp på nytt en annan domstol. Av de bägge avtalen framgår tydligt att svaranden aldrig brytt sig om att tillåta käranden att granska svarandens bokföring trots att svaranden i  ursprungsavtalet godkänt att detta skulle kunna ske. Svaranden har heller aldrig utbetalat 30 procent i provision på varje nytt uppdrag som käranden tillför sin huvudman, varför käranden bara kunnat erhålla halva beloppet i provision i det första avtalet.

När svaranden inser betydelsen att käranden själv fått tillåtelse att se till att utbetalningen av 30 procent i provision blir möjlig först, när käranden själv får ett skriftligt godkännande att ta hand om all fakturering, vilket han tidigare ansvarat för i sin roll, som VD för en annonsbyrå under flera decennier, reagerar  svaranden  genom att inte heller tillåta att detta sker i strid med det bevittnade första avtalet och förlängningsavtalet svaranden själv har godkänt tillsammans med en av sina anställda. Att så har skett har svaranden redan bevisat genom att en faktura från Ur och pennspecialisten från 2014-06-10 och en orderbekräftelse från Tiger och Sweden från 2014-04-15 debiterats från svaranden, i strid med överenskommelsen att käranden själv äger rätten att debitera alla sina kunder i förlängningen av tidigare avtal som inskickats som skriftlig bevisning att svarande aldrig haft någon avsikt att följa förlängningen av det första avtalet mellan parterna.

De anställda hos svaranden som hävdar att käranden aldrig skulle ha framfört begäran om ekonomisk redovisning stämmer således inte. Anställda i det aktuella bolaget  har ju bevittnat både det första och förpliktelserna i det andra förlängningsavtalet som företaget  godkänt och signerat. Det är ju det alla inlagorna med begäran om att få granska svarandens bokföring handlar om vilket också framgår av min begäran om edition handlar om där jag redan efter att ha förlorat Hennes och Mauritz redan i deras förfrågan om samarbete uttryckte begär om att få granska svarandens  bokföring, enligt det gemensamma avtal som de anställda i bolaget bevittnat. vilket jag nekades till genom att detta skulle vara hemligstämplad information. Jag var ju medveten om att denna begäran bara kunde godkännas efter det första årets av  samarbetet, mellan parterna vilket kärandens  ändå då nekades att till att gå igenom ännu en gång.

När det gäller vittnesförhöret med svarandens revisor  angående svarandens affärsmässiga förhållanden med de kunder käranden har haft kontakt med kan hon ju inte veta vilka kunder som haft direktkontakt med mig om förfrågningar, vilket jag vilket jag redan har  bevisat att det är kunder som jag haft ett affärsmässig förhållande med sedan tidigare. Hon har därför begått mened. Den enda ursäkt som domstolen har för att döma till kärandens nackdel är således, sedan käranden inte  kunnat bevisa att svaranden aldrig följt avtalen mellan parterna eller att käranden aldrig skulle framfört någon begäran om ekonomisk redovisning, när anställda hos svaranden  som bevittnat avtalen mellan parterna vet ju de anställda  att denna rätt finns inskriven i både det första avtalet och förlängningen av detta avtal.

 Villkoren i det första avtalet godkändes av de anställda hos  svaranden 2008- 11- 06 och förlängningsavtalet godkändes av svarandens  anställda 2013-02-28. Under dessa rådande förhållanden och då svaranden dessutom lagt ner alla sina krav mot käranden redan i Stockholms tingsrätt, t borde käranden ha vunnit målet redan i första rättsinstans. Vad som nu kommer att hända i detta mål beror på hur domstolen ser på denna resningsansökan i en process som hittills varat i 13 år, men som skulle kunnat avgöras på tre månader både när det gäller frågan om avgångsvederlag och yrkat skadestånd för att svaranden aldrig följt något av avtalen mellan parterna.

När det gäller resningsärenden är ju domstolen tvingad att motivera sitt ställningstagande, till skillnad mot Högsta domstolen beslutar att inte meddela prövningstillstånd.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt