[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Skattelagen i Sverige strider mot EG-rätt
Strategi nr 1997, Mats Lönnerblad

Den så kallade skatteflyktslagen som den svenska regeringen stiftat strider mot EG-rätten. Inte i något annat EU-land kan laglig skatteplanering bli olaglig. Men den svenska generalklausulen om skatteplanering medger en sådan paradox, skriver Mats Lönnerblad, debattör i EU-frågor.

Den rättstridiga skatteflyktslagen som skrotades av den borgerliga regeringen, bland annat med motiveringen att den stred mot grundlagen, har dammats av och används flitigt på inrådan av socialdemokraterna och vänstern, som tydligen anser att det är regeringen som bestämmer om en lag är grundlagsstridig eller inte.

De argument för att återinföra skatteflyktslagen har således varit enbart politiska och fiskala. Propositionen är daterad den 23 mars 1995 och sedan såväl lagrådet som regeringen i all hast godkände förslaget gäller nu denna bisarra lag i Sverige. Lagrådet som på nytt fick ärendet på sitt bord brydde sig heller aldrig om att utforska om lagen stred mot grundlagen. Detta trots massiv tidigare kritik i denna frågeställning.

Vare sig skattemyndigheten, länsrätt eller kammarrätt har hittills förstått det enkla faktum att den så kallade generalklausulen strider mot grundlagen och därför inte borde tillämpas i Sverige. Trots detta tillämpas denna klausul numera flitigt, i de mest oväntade ärenden. Tolkningen av klausulen sker i enlighet med lagens politiska förarbeten, som sedan Sveriges inträde i EU inte längre borde gälla i Sverige.

Skatteflyktslagen sätter legalitetsprincipen ur spel. Skatteflyktslagen bygger på den felaktiga föreställningen att problemet med förfaranden som syftar till att undvika skatt är ”illojala”. Därmed menar väl också lagstiftaren att hela den svenska civilrätten kan sättas ur spel, bara den tolkas på ett hypotetiskt sätt i sitt ”skatterättsliga” sammanhang.

Vad som godkännes civilrättsligt, kan således underkännas när samma fråga tolkas skattemässigt. I övriga länder inom EU har man däremot slagit fast att den enskilde har rätt att ordna sina affärer på ett sådant sätt att det leder till minsta möjliga skatt eller ingen skatt alls om affärerna sker civilrättsligt korrekt. Det ärende jag själv nyligen har tagit del av handlar om avyttringar av andelar i en känd kapitalförvaltningsfond, som medförde faktisk realisationsförlust på 296 275 kronor. Taxeringsnämnden vägrade avdrag för realisationsförlusterna, men upptog inte heller utdelningarna till beskattning.

Klaganden hade i länsrätten i Stockholm yrkat att taxeringen skulle ske i enlighet med deklarationen som utförts i enlighet med gällande lagstiftining.

Men av någon outgrundlig anledning godkände inte skattemyndigheten deklarationen. Inte heller kammarrätten ansåg att deklarationen skulle följas. Några klara motiv varför, förutom att deklaranten genom att vidtaga de åtgärder hon gjort minskar sin skatt, har jag inte kunnat hitta i domskälen.

Skattemyndigheten åberopade två avgöranden i regeringsrätten från den 19 juni 1990 där rätten funnit att lagen mot skatteflykt, under vissa förutsättningar, är tilllämplig vid en viss typ av transaktioner med andelar i utdelningsfonder. Skattemyndighetens, länsrättens och kammarrättens resonemang är fullständigt absurt, eftersom det inte går att påstå att någonting inte har skett som i själva verket de facto har genomförts. Den enda möjligheten såväl skattemyndigheten som domstolen måste utgå i från i sitt resonemang är om det som inträffat, verkligen har inträffat. Det är detta som måste gälla och ingenting annat. Dessutom skall skattemyndigheten bedöma om transaktionen som skett i normala fall är avdragsgill eller inte. Några andra alternativ gives icke. Att påstå att transaktionen, i särskilda fall inte är avdragsgill, leder bara fram till lösa spekulationer och godtycke.

Den andra frågeställningen är om det som inträffat varit olagligt eller lagligt. Är transaktionen laglig har vare sig skattemyndigheten eller domstolen någon som helst möjlighet att ensidigt besluta efteråt att den genomförda transaktionen de facto aldrig får användas i deklaration, med de avdragsmöjligheter som detta medför. Inom hela EU betraktas inte normal skatteplanering som något brott. I annat fall strider detta mot såväl likabehandlingsprincipen som EU:s diskrimineringsförbud. Den svenska generalklausulen strider därför på ett uppenbart sätt mot EU:s grundläggande rättsregler.

Eftersom det är EG-domstolen som tolkar dessa regler borde självfallet kammarrätten begärt förhandsbesked i detta ärende. Eftersom så inte skett är regeringsrätten nu skyldig att begära förhandsbesked, eller återförvisa målet till kammarrätten. Min förhoppning är därför att regeringsrätten äntligen vaknar upp ur sin törnrosasömn.

Om inte, blir i stället svenska staten skadeståndsskyldig för domstolarnas uppenbara åsidosättande av gällande rättsregler inom EU, som numera är överordnad den svenska lagstiftningen.

Det svenska godtycket som dominerat skattelagstiftningen under det senaste årtiondet är således på väg att försvinna.

För mitt eget vidkommande anser jag att det är uppenbart att skatteflyktslagen strider mot grundlagen. Det borde inte finnas några andra ”lagstiftningsgrunder” än dem man redan kan beakta vid den ordinarie lagtillämpningen. I annat fall blir det frågan om ett ”löst tyckande” från våra domstolars sida, vilket strider mot alla vedertagna rättsprinciper.

Mats Lönnerblad
Skribent i EU-frågor

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida