[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Rättsväsendet gynnar skogsjätte
Av Mats Lönnerblad  - Västerbottens-kurien - 25 oktober 2000

Såväl tingsrätt som hovrätt tenderar att gå de stora skogsbolagens ärenden. I ett aktuell fall har domarsidan inte brytt sig om att utreda vad frågan egentligen handlar om, innan man dömt ut ett fängelsestraff på ett år, till en person som aldrig tidigare varit straffad och som bara ville värna sin rätt. Det skriver Mats Lönnerblad.

Domarreglerna som svenska domare bör följa och som återfinns i lagboken säger bland annat att ”det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag; för de skäl som lagen med sig, gillas hon.” På nutidssvenska betyder detta att lagen inte får användas som ursäkt för ett beslut, som inte kan motiveras på ett tillfredsställande sätt.
    I ett ärende som jag nyligen tagit del av som handlar om skogsavverkning visar det sig att domstolen vare sig förmått att sätta sig in ordentligt i ärendet eller att motivera domen på ett tillfredsställande sätt. Eftersom ärendet handlar om ett brottsmål, visar målet att inte heller åklagaren brytt sig om att tränga in i ärendet, trots att detta bygger på 1827 års skiftesstadga som stipulerar grundläggande regler hur delning av skifte skall ske.
    Denna stadga är så väl formulerad, att såväl domare som åklagare bara behöver läsa innantill, för att ordentligt förstå vad ärendet handlar om.  Vad som är allvarligt i detta mål är att vare sig domarna i det berörda målet brytt sig om att utreda vad frågan egentligen handlar om, innan man dömt ut ett fängelsestraff på ett år, till en person som aldrig tidigare varit straffad, och som visat stort civilkurage mot den stora skogsjätten, som detta mål egentligen borde riktat sig mot.
 
För att ha rätt att avverka skog inom ett visst område krävs det enligt 1827 års skiftesstadga, som fortfarande gäller, att man är överens om hävden, graderingen och delningen. I detta ärende var man överens om hävden och graderingen, men den part som stod för avverkningen, hade motsatt sig delning överhuvudtaget, när det gällde träden på den skogsmark som skulle avverkas. Avverkning skedde ändå, innan någon överenskommelse träffats mellan parterna.
    För att kunna skydda sina intressen hade då den förfördelade parten, med hjälp av inhyrda lastbilar flyttat timret från avverkningsplatserna, till en annan plats för att bevisen för brottet inte skulle försvinna. För detta agerande reagerade både skogsbolaget och åklagaren: skogsbolaget genom att anmäla ”brottet” och åklagaren genom att inge stämning för grovt egenmäktigt förfarande, enligt brottsbalken.
    På åklagarens fråga inför rättegången, varför virket flyttades, blev svaret att det var för att få stopp på skogsbolagets avverkningar då de inte var ägare till marken där man gjorde avverkningen. Genom att flytta virket önskade man att äganderätten till marken skulle utredas ordentligt, innan skogsbolaget kunde fortsätta med sina avverkningar.
    Nu skall det erkännas att det inte bara var ett lass med timmer som flyttades från en plats till en annan. Det var ett 50-tal lastbilslass, som fraktades bort för att ställas ”mitt i byn”, så att alla berörda i omgivningen skulle kunna ta del av hur mycket timmer skogsjätten olovligen hade avverkat.
    Straffet blev därför ett års fängelse för de inblandade för ”grovt egenmäktigt förfarande.” Men som gärningsbeskrivningen är utformad är den avgörande frågan om ”gärningsmännen” olovligen rubbat skogsjättens besittning till det timmer som förfarandet avser. Och den frågan är fortfarande inte ordentligt besvarad i varesig tingsrätt eller hovrätt.

Den uppfattning som jag får när jag läser igenom de olika dokumenten, är att samäganderätt råder för det timmer som skogsbolaget utan lov avverkat, men lagt upp på den samfällda marken och märkt som sin egen! Men det förhållandet att skogsbolaget märkt timret som sitt eget, ger dem inte någon exklusiv besittningsrätt till timret.
    Skogsjätten har heller inte köpt ut de övriga delägarnas andelar i timret varför märkningen i sig inte heller innebar något annat än att timret fortfarande är i samtliga delägares besittning. Den lag (1944:302 ) om köpares rätt att märka virke är inte heller tillämplig eftersom skogsbolaget inte löst de andra samägarna eller på annat sätt säkerställt deras rätt.
    Vid rättegången intygade försvarets expertvittne, att det fanns många frågetecken kring skogsjättens äganderätt till marken. Och att den berörda skogsmarken troligen aldrig hade skiftats. Trots detta påstår tingsrätten i sin dom att skogsjätten är ägare till en stor del av den skog som tidigare tillhört byn, utan att ordentligt utreda denna fråga !
   Den familjestiftelse, som anser sig ha bättre rätt till skogsmarken inom det aktuella området, hävdar att omfattande utredningar angående äganderätten visar att laga skifte av skogsmarken aldrig utförts i enlighet med reglementet. Eftersom laga skifte inte avslutas på samtliga områden har det heller inte varit möjligt att köpa och sälja mark inom ifrågavarande område. Eventuellt förekommande köpehandlingar måste därför att betraktas som ogiltiga.
    Då inte någon äganderätt kunnat förvärvas till markområdena ifråga tillfaller således äganderätten till dessa områden de i byn boende skiftesdelägarna. Den genomförda utredningen visar också att äganderätten i dag kvarligger hos dessa eller deras rättsinnehavare, vilket vare sig domstol eller åklagare förstått.
   På grund av detta borde därför skogsbolaget betala för de virkesuttag som skett inom områdena. Men tyvärr visar det sig i detta ärende som i så många andra fall, att vare sig tingsrätt eller hovrätt förmår sätta sig in i ärendet ordentligt, varför man godkänner skogsbolagets avverkning. Detta kan ske utan någon egentlig utredning görs, som ordentligt klargör ägarförhållandena.

Dessutom pådyvlar domstolen de åtalade en advokat vars firma redan företräder skogsbolaget enligt de uppgifter jag erhållit. När jag ringer upp och frågar en av delägarna vill han vare sig bekräfta eller förneka detta faktum och när jag ringer skogsbolaget och ställer samma fråga, får jag heller inget riktigt svar.
    Det minsta man kan begära i detta ärende är att den som åtalas åtminstone skall få välja sin egen advokat – där han är mantalsskriven och bor. Hovrättens avvisningsbeslut är i sig märkligt. Beskedet meddelades genom förenklad delgivning, vilket å andra sidan inte kan stämma, eftersom beslutet meddelades med mottagningsbevis.
    Frågan om vem som skall bli försvarare i hovrätten i detta målet ligger nu och väntar i Högsta domstolen.  Vad tingsrätten inte tagit upp till bedömning är att det föreligger anspråk på samäganderätt till skogsmarken och timret i den aktuella tvisten aldrig lagligen skiftats.
    På grund av den omtvistade skiftesfrågan som skogsbolaget är väl medveten om, saknar bolaget egen uppfattning att skogsmarken tillhör bolaget betydelse för vem som har besittningsrätten till timret. Bolaget har trots den pågående skiftes- och samägandetvisten avverkat skogen och märkt timret som sitt och för detta straffas nu de som vidtagit åtgärder för att skydda de övriga samägarnas gemensamma besittningsrätt.

Mats Lönnerblad
Skribent i finansrätt

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida