[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Svenska domstolar följer inte lagen
Av Lars Ola Hull - Västerbottens-Kuriren - 26 januari 2001

Svenska domstolar iakttar inte gällande rätt utan låter politiska motiv slå ut överstatliga och författningsenliga bestämmelser om skydd för den privata äganderätten och den fria etableringsrätten. Nu måste EU-kommissionen ingripa mot svenska rättstillämpningen. Det menar Lars Ola Hull.

Sedan EFTA-domstolen avkunnade dom den 25 juni 1995 i målet E-1/95 trodde nog alla lite till mans att nu ökar respekten för den enskildes rätt i Sverige. Domen betydde nämligen en markering av de svenska domstolarna självständighet i förhållande till lagstiftnings- och regeringsmakten och att domstolarna ålades att lämna EG-rätt och mänskliga rättigheter företräde vid tolkningen av svensk nationell lagstiftning.
   Det har emellertid inte blivit så. Regeringsmakten har istället tagit ett allt fastare grepp om domstolsväsendet. Domarrekryteringen blir allt snävare, domstolsväsendet utsätts för kraftiga ekonomiska åtstramningar, fler och fler detaljer införs i lagstiftningen, förvaltningsmyndigheter tillförs dömande uppgifter, specialdomstolar inrättas och den ordinarie domstolsprocessen blir alltmer summarisk.
   I och för sig har vi genom EG-domstolen och Europadomstolen alltid ett slutgiltigt skydd mot kränkningar av EG-rätt och mänskliga rättigheter. De här domstolarna är emellertid bara till för att garantera EG-rättens och de mänskliga rättigheterna genomslaget på nationell nivå. Det ska alltså inte behövas att vi vänder oss dit för att få våra rättigheter tillgodosedda utan meningen är att våra svenska domstolar ska stå för det nationella genomslaget. Därför finns det rätt och skyldighet för nationella domstolar att inhämta förhandsbesked i tolkningsfrågor hos EG-domstolen.
   Förhandsbesked har begärts i mycket få fall. Att avböja yrkanden om förhandsbesked har blivit ett sätt för våra domstolar att med lagstiftnings- och regeringsmaktens goda minne motverka genomslaget på svensk nationell nivå. Ett annat sätt är att domstolarna med utgångspunkt från 11 kapitlet 14 paragrafen i regeringsformen lämnar tolkningsföreträde åt den svenska lagstiftaren och uttalanden i propositionerna, vilket den svenska regeringen i det ovannämnda EFTA-målet hävdade att domstolarna skulle göra. Den inställningen tyckte EFTA-domstolen var så uppenbart ogrundad att den avvisades. Våra domstolar följer emellertid fortfarande regeringslinjen.
   I det läge då till och med domstolarna motarbetar genomslaget av EG-rätten och de mänskliga rättigheterna återstår bara att för EU-kommissionen att åstadkomma genomslaget på svensk nivå. För genomslaget är det nödvändigt att kommissionen inte bara granskar enskilda fall utan också sätter sig i det svenska systemet som medger att särlagstiftning och politiska uppfattningar är gällande rätt med företräde framför författningsregler och mänskliga rättigheter.

För närvarande går ett ärende genom våra domstolar som är ett lysande exempel på att svenska domstolar inte iakttar gällande rätt utan låter politiska motiv slå ut överstatliga och författningsenliga bestämmelser om skydd för den privata äganderätten och den därmed sammanhängande fria etableringsrätten.
   Ärendet gäller fastighetsbestämning. Några privatpersoner hävdar att de har samäganderätt till ett skogsområde med en av våra skogsjättar. Skogsbolaget å sin sida hävdar att man har fått lagfart på skogsområdet och ensam blivit ägare till det genom fastighetsbildning enligt 1827 års stadga om skiftesverket i riket. Stadgan är fortfarande gällande rätt här.
   Stadgan förutsätter att en ägarförteckning, en värdering av egendomen och ett av lantmäteriet upprättat delningsförslag har godkänts av samtliga tidigare samägare. Den förutsätter också att alla tidigare samägare har deltagit vid utstakningen av fastigheten och godkänt den. I detta fall finns bara lantmäteriets påstående inför ägodelningsrätten att samägarna godtagit delningsförslaget. Det saknas handlingar som bestyrker godkännandet. Stickprovkontroller visar att fastigheten inte heller har märkts med rå och rör på marken. Syn av eventuell märkningen har nekats i fastighetsbestämningsförfarandet. Det är således inte ens styrkt att utstakning och märkning skett i enlighet stadgans regler. Vad saken gäller är alltså om äganderätten till skogsområdet överförts från de tidigare samägarna till skogsbolaget ensamt med stöd av en förvaltningsåtgärd som inte följt lagen.
   Vårt rättssystem skyddar i det sammanhanget skogsbolaget, vilket inte behöver gå i svaromål om eventuella brister i fastighetsbildningen. Frågan om fastighetsbildningen gått rätt till har istället blivit en sak mellan de här privatpersonerna och svenska staten eftersom såväl lantmäteriet, ansvarig för fastighetsbildningen, som domstolarna har avvisat framställningen om fastighetsbestämning. Både lantmäteriet som domstolarna påstår att fastighetsbildningen är så klar att den sökta fastighetsbestämningen är utan betydelse för de här privatpersonerna och därför inte kan prövas.
   Argumentationen från domstolarnas sida liknar alltså den som träffar svenska regeringen i det omnämnda EFTA-målet. Skillnaden är att de nu påstådda samägarna har stöd för att fastighetsbildningen inte gått rätt till dels i stadgebestämmelserna i jämförelse med befintliga handlingar och dels av en sakkunnigutredning på doktorsnivå medan svenska regeringens uppfattning i EFTA-målet helt nonchalerade artikel 177 i Romfördraget.
   Under de tre år som ärendet om fastighetsbestämning pågått har skogsbolaget avverkat och gottgjort sig timmer från skogsområdet för cirka 100 miljoner kronor. Under samma tid har en av de påstådda samägarna dömts till fängelse i ett år för egenmäktigt förfarande mot skogsbolaget. Brottet består i han flyttade en del timmer som skogsbolaget har avverkat och märkt som sitt eget till en annan plats där timret lades upp och märktes för de påstådda samägarna inklusive skogsbolaget gemensamt. Det rörde sig om cirka femtio lastbilslass.
   Det skedde för att inte skogsbolaget ensamt skulle kunna tillgodogöra sig timmer under tiden som fastighetsbestämningen prövades men det har inte ansetts utgöra något godtagbart försvar för gärningen. Åklagarväsendet och domstolen menade istället att den lagfart som skogsbolaget beviljats på grund av den ifrågasatta fastighetsbildningen berättigade skogsbolaget att tillgodogöra sig timret under den pågående tvisten och tog därför timret i beslag och lämnade därefter ut det till skogsbolaget medan privatpersonen dömdes till fängelse.
   Det räcker med att fastighetsbildningen är diskutabel för domstolarna genom avvisningsbesluten har brutit mot artikel 6.1 i Europakonventionen om rätten till en rättvis rättegång. Bristen på godkännanden av de tidigare samägarna och märkning av fastighetsbildningen talar också för att domstolarna materiellt redan brutit mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, som skyddar den privata äganderätten.
   Den konventionsrättsliga proportionalitetsprincipen talar vidare för att domstolen genom fängelsestraffet har brutit mot principerna om olaga frihetsberövanden enligt artikel 5 och 14 i Europakonventionen. Samtliga de här konventionsrättsliga bestämmelserna är tillämpliga vid en EG-rättslig prövning om domstolarnas förhållningssätt också innebär att den fria etableringsrätten som fastighetsägare har kränkts.
   Man måste fråga sig vad som får de svenska domstolarna att bortse från sin av EG-rätten sanktionerade kontrollfunktion och avstå från att närmare granska den här fastighetsbildningen, blunda för grundläggande mänskliga rättigheter och till och med i avskräckande syfte utdöma fängelsestraff för åtgärder mot skogsbolaget.
   Vi kan konstatera att skogen har ett stort samhällsekonomiskt värde samt att politiska intressena säger att det har samhällsekonomiska fördelar att ett eller några få stora skogsbolag äger och brukar skogen istället för att ett stort antal mindre ägare ska samverka.

Politiskt hävdar sig alltså intresset av att ge ägande- och brukningsrätten till skogsbolaget. Erinrar vi oss sedan vad den svenska regeringen gjorde gällande i EFTA-målet och vilken makt politikerna har över domstolsväsendet i Sverige är det lätt att förstå varför våra domstolar gör gällande att fastighetsbildningen gått rätt till emot enskilda intressen utan någon närmare granskning av fastighetsbildningen.
   Även om de här domstolarna har kännedom om EFTA-domen skulle de inte förstå sin skyldighet att tillvarata den enskildes rätt i sammanhanget. Då domstolarna heller inte drar sig för att genom fängelsestraffet skrämma andra från att hävda sin rätt i motsvarande situation är det dags för EU-kommissionen att allmänt ingripa mot den svenska rättstillämpningen.

Lars Ola Hull
jur kand,
egen verksamhet som rättsombud sedan 1978,
specialitet transporträtt och EG-rätt

Västerbottens-Kuriren
Copyright

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida