[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Rätten till domstolsprövning och en rättssäker process

Utdrag ur Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis

Artikel 6 i Europakonventionen

.Artikel 6:1 - Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en avhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten må utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedligheten, den allmänna ordningen eller den nationalla säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då hänsyn till minderåriga eller till parternas privatlivs helgd så kräva eller, i den mån domstolen så finner strängt nödvändigt. I fall då på grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle lända till skada för rättvisans intresse.

Artikel 6 är tillämplig på två slags förfaranden, nämligen

  1. sådana som gäller tvister om någons civila rättigheter eller skyldigheter,
    och
  2. sådana som avser prövning av anklagelse för brott

Sådana tvister och anklagelser skall alltid kunna prövas av domstol, och domstolsförfarandet skall vara så utformat att följande krav tillgodoses:

  1. Domstolen skall vara oberoende och opartisk.
  2. Domstolen skall ha inrättats enligt lag.
  3. Förfarandet skall vara korrekt och rättvist mot den enskilde
    (”fair hearing”)
  4. Förfarandet skall i allmänhet vara muntligt och offentligt, men undantag härifrån får göras i vissa fall.
  5. Domstolsprövningen skall ske inom skälig tid.
  6. Domen skall avkunnas offentligt.

 

Omfattning av rätten till domstolsprövning

Som ovan nämnts gäller inte artikel 6 all rättsliga förfaranden. I artikeln skall dessa garantier åtnjutas av den enskilde ”när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott”
- I fråga om tolkningen av dessa begrepp i konventionen finns numera en omfattande rättspraxis som utformat av Europadomstolen och Europakommissionen.

När det gäller tvister om civila rättigheter och skyldigheter har Europadomstolen fastslagit att artikel 6:1 är tillämplig under förutsättning

  1. att det föreligger en reell och seriös tvist mellan en enskild person och en annan person eller myndighet,
  2. att tvisten gäller en rättighet som har sin grund i den nationella rätten, och
  3. att denna rättighet kan karakteriseras som en civil rättighet.

Den tvist som föreligger måste således vara reell och seriös. Tvisten måste gälla något som är eller påstås vara en rättighet enligt inhemsk rätt. Det krävs inte att den som gör gällande en rättighet faktiskt har ett välgrundat anspråk, utan det är tillräckligt att han på rimliga grunder (”en arguable grounds") kan hävda att han har en sådan rättighet. Han skall i så fall ha rätt att få anspråket prövat av domstol. Är det däremot fråga om ett uppenbart ogrundat rättsligt anspråk, kan en verklig tvist om en rättighet inte anses föreligga, och artikel 6:1 är i sådana fall inte tillämplig. Artikel 6:1 är en processuell bestämmelse, som är avsedd att garantera rätten till en opartisk prövning av väsentliga rättsliga anspråk. Bestämmelsen syftar däremot inte till att skapa nya materiella rättigheter.
- Det krävs inte mycket för att en reell och seriös tvist skall anses föreligga. Kommissionen har ändå i några få fall funnit en talan så svagt grundad i nationell lag att artikel 6 inte kunde anses tillämplig.
- I fallet Logan mot Storbritannien (Mål 24875/94 Logan mot Storbritannien, D.R. 63 s 79) var fråga om en tvist om underhållsbidrag. Logan ville att man vid beräkningen av hans underhållsbidrag skulle beakta hans kostnader för utövande av rätt till umgänge med barn, men för detta saknades stöd i engelsk rätt. Här var det alltså inte fråga om en reell och seriös tvist.

Ett klart fall av en tvist om en civil rättighet är en tvist som gäller en fordran eller en sakrätt, alltså vad som normalt handläggs som ett tvistemål vid domstol.

I en rättegång fattas ofta olika beslut som gäller procedurfrågor eller som i vart fall inte innefattar avgöranden av sakfrågor i målet. Det är osäkert om den del av förfarandet som gäller sådana speciella frågor faller inom eller utanför tillämpningsområdet för artikel 6: l. Europakommissionens praxis har härvidlag inte varit helt konsekvent. Kommissionen har ibland uttalat att avgöranden av sådana frågor inte gäller fastställandet av civila rättigheter och att artikel 6 därför inte är tillämplig. Med en sådan motivering har kommissionen exempelvis avvisat klagomål över förfaranden rörande prövningstillstånd. Men i andra fall har kommissionen sett proceduren i sådana frågor som en del av hela den rättegång som omfattas av artikel 6. Det senare alternativet synes vara det mest tilltalande. Följaktligen bör det allmänna kravet på en rättvis rättegång gälla även handläggningen av dessa frågor. Däremot bör en konsekvens inte vara att en part skall kunna göra anspråk på muntlig förhandling vid avgörandet av varje sekundär fråga av procedurell eller annan art som uppkommer i målet.

Tolkningen av begreppet ”civila rättigheter” är svår och av stor betydelse för många konventionsstater. När artikel 6:1 anses tillämplig på frågor som i nationell rätt brukat hänföras till det förvaltningsrättsliga området, visar det sig ofta att staterna inte uppfyller de stränga kraven i artikel 6:1. Se t ex Sporrong och Lönnroth mot Sverige. Svårigheterna sammanhänger med att regeringen varit sista och ibland enda instans i många förvaltningsrättsliga tvister och att all domstolskontroll, med undantag för det mycket begränsade resningsförfarandet, varit utesluten i sådana fall. Genom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut har Sverige sökt komma tillrätta med problemet.

Rättevis rättegång - Fair hearing/fair trial

I den svenska översättningen av artikel 6:1 som är publicerad i bl a SFS 1994:1219 talas om rätten till en opartisk rättegång, men i originaltextens ord ”fair” och ”equitable” ligger något mera än ett krav på opartiskhet. Den som är part måste få möjlighet att på ett uttömmande sätt framlägga sin sak inför domstolen, och förfarandet måste uppfylla högt ställda krav på rättssäkerhet och rättvisa.

En grundläggande princip är att en part skall bli hörd av domstolen, vilket innebär att han skall få tillfälle att framföra vad han har att säga till stöd för sin sak och också att söka påvisa att hans ståndpunkt är välgrundad. I fallet Georgiadis mot Grekland framhöll domstolen att ett förfarande i vilket beslut fattas om civila rättigheter utan hörande av parterna inte kan anses förenligt med artikel 6:l. I det aktuella fallet hade grekisk domstol förklarat att Georgiadis inte var berättigad till skadestånd för sin häktningstid trots att han inte hade bereds tillfälle att yttra sig i denna fråga.

Utmärkande för en rättvis rättegång är att parterna är likställda i processen och att den ene inte gynnas procedurmässigt på den andres bekostnad (principen om parternas likställdhet).

Principen om ett kontradiktoriskt förfarande har ett nära samband med principen om parternas likställdhet. Det syftar till att säkerställa att båda parterna får del av allt material i processen och får tillfälle att framföra sina synpunkter på detta material samt att de har lika goda möjligheter att åberopa bevisning och att utföra sin talan i processen.

Oavhängig och opartisk rättegång

Termen ”domstol” (”tribunal”) skall i detta sammanhang inte tolkas så, att därmed avses enbart en domstol av traditionellt slag, som ingår i ett lands domstolsorganisation. Sålunda har som domstolar godtagits en medicinsk besvärsnämnd bestående av länkare och jurister (fallet Le Compte rn.fl. mot Belgien), en motsvarande nämnd för disciplinärenden mot advokater (fallet H mot Belgien), en nämnd för prövning av frågor om tillstånd till förvärv av fast egendom, sammansatt av jurister, tjänstemän samt lekmän (fallet Sramek mot Österrike). I fallet Rolf Gustafson mot Sverige har Europadomstolen också godtagit Brottskadenämnden som en oavhängig och opartisk domstol. Detta avgörande kan synas något överraskande, och det måste anses ovisst vilka slutsatser som kan dras av avgörandet när det gäller andra liknande organ i Sverige.

De mänskliga rättigheterna i nationell rätt

NJA 1992 s 363. När det gäller besvär över utmätning, som anförs av tredje man under påstående om bättre rätt till utmätt egendom, har HD direkt påpekat att Europadomstolens tillämpning av art 6 såvitt avser kravet på muntlig förhandling måste föranleda en ändring av svensk rättstillämpning. Av särskilt intresse är följande uttalande:

”Med hänsyn till Europadomstolens tillämpning på senare tid av den förut nämnda kanventionsbestämmelsen kan HD:s uttalanden i rättsfallen NJA 1983 s 410 I och II om förutsättningarna för meddelande av föreläggande att väcka talan vid domstol inte längre anses vägledande. Mot bakgrund av vad tidigare anförts kan det i syfte att öka möjligheterna att meddela föreläggande finnas anledning att något mjuka upp det beviskrav som HD har ställt upp i dessa rättsfall. Inte heller med en sådan ordning kan man emellertid alltid undvika muntliga förhör i målet, t ex i de fall när tredje man inte har någon annan utredning än muntlig bevisning till stöd för sitt påstående. Att i sådana fall regelmässigt förelägga denne att väcka talan vid domstol skulle strida mot bestämmelsen i 4:20 UB att det skall finnas ”skäl” för föreläggande. Om föreläggande inte kommer i fråga måste anledning anses föreligga att ta upp den muntliga bevisningen vid ett förhör i utsökningsmålet (jfr NJA 1991 s 188)”

Hans Danelius - Mänskliga rättigheter i europeisk praxis


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida