[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Jesùs Alcalà, journalist och jurist
Av Henrik Berggren - Dagens Nyheter -14 juni 2001

Behandlingen av anklagelserna mot Jesús Alcalá på kultur- och debattsidor visar på subjektivitetens gräns. Men det finns fortfarande skäl att diskutera nyhetsbevakningen i samband med rättsprocesser, menar DN:s kulturchef Henrik Berggren.

Brott och straff har blivit ett centralt tema i det upplösta folkhemmet. Delvis beror det på en rad spektakulära och politiskt laddade våldsbrott, från Palmemordet till Malexander. Men rättsväsendet har också kommit att bli tummelpats för en ny typ av sociala och ideologiska konflikter som inte ryms inom det politiska livet.
  Styckmordsrättegången är kanske det mest uppenbara exemplet. Runt det i sig uppseendeväckande brottet har det uppstått en laddad debatt om makt och kön, som sannolikt är lika avgörande för många feminister som frågan om lika lön, änkepension eller kvotering.

Men det är inte bara könskampen som har blivit juridisk. Frågan om kulturell mångfald ställs inte på sin spets i riksdagsdebatter utan i rättsprocesser om hedersmord och djävulsutdrivning. Och vår syn på rasism och intolerans avgörs inte av vilket parti vi röstar på, utan snarare av hur vi ser på brott riktade mot etniska och sexuella minoriteter.
   Vi glider långsamt mot en amerikansk situation där viktiga värdekonflikter hanteras av rättsväsendet och inte av politiska partier, folkrörelser eller fackföreningar.
   Det är denna rörelse från politik till juridik som gett Jesús Alcalá en så stark position som opinionsbildare. Tyngre än ordförandeskapet i Amnesty, hans engagemang för Bosnien eller hans medverkan i eventuella tv-soffor, var hans signatur: "Jesús Alcalá, journalist och jurist."

Denna dubbla kompetens utlovade en förmåga att bedöma brott och straff både utifrån lagens bokstav och ett allmänmänskligt perspektiv. Och förvånansvärt ofta infriades detta löfte. Han har skrivit passionerat och intelligent om i stort sett alla 90-talets uppmärksammade rättsfall: Klippan, mordet på den irakiska flickan Sara, Jon Hron, Karolina Matti, Malexander - men också tematiskt om diskriminering och nazistvåld.
   Han har kallats moralist. Men en moralist är i mina ögon en person som dömer utan att argumentera. Styrkan med Jesús Alcalás artiklar i DN är att de är skrivna av ett moraliskt subjekt som redovisar sina värderingar och stöder sina argument med fakta och källhänvisningar. Naturligtvis är artiklarna inte invändningsfria - inga texter med något tankeinnehåll är det. Men att få mothugg i debatten har varit en av premisserna för hans skrivande.

Man skulle kunna kalla Jesús Alcalá för en grävande journalist. Men till skillnad från de flesta av sina kolleger har han inte varit särskilt intresserad av kontokort, representationsräkningar och allmänt makthavarfiffel. Snarare har han grävt i våra grundläggande moraliska värderingar, vår syn på våld, rasism och diskriminering. Med utgångspunkt i juridiska källor tar han tydligt ställning och utmanar läsaren: Vad tycker du? Är detta acceptabelt? Vilket slags samhälle ska vi leva i?
   Nu har Jesús Alcalá dömts till ett och ett halvt års fängelse för bedrägeri och brukande av falsk urkund. Som lekman uppfattar jag straffet som strängt, men Alcalás advokat Leif Silbersky menar att påföljden är logisk i förhållande till domen. Vi kommer säkert att få de juridiska aspekterna klarlagda under de närmaste dagarna och det verkar sannolikt att domen överklagas.

Jesús Alcalá har blivit fälld för en typ av brott som enbart är intressant i kraft av hans maktställning i offentligheten. Det har hävdats, inte minst av Alcalá själv, att det rör sig om en konspiration och ett justitiemord, men ingen har lyckats bevisa det.
   Det han skrivit till eget försvar visar snarare var gränsen går för det slags journalistik han så framgångsrikt bedrivit: den är stark när den används för det allmännas bästa, svag när den talar i egen sak. Han har inte varit ensam. Olika skribenter har agerat försvarsadvokater i opinionsbildande artiklar på kultur- och debattsidor. Några har missbrukat den subjektivitet som är kulturjournalistikens adelsmärke för att framföra icke underbyggt tyckande, förvirrande argument och avledande manövrar, i stället för att konfrontera de allvarliga anklagelser som framkommit i nyhetsbevakningen.

Ändå vill jag försvara den underliggande impulsen. Även om två fel inte blir ett rätt så är kulturskribenternas förfelade subjektivitet ett olyckligt svar på nyhetsjournalisternas oproblematiserade objektivitet. I grunden handlar det om hur mycket journalister av alla slag är beredda att reflektera över sin egen makt- och ansvarsställning.
   En alldeles färsk tvåbetygs-uppsats från Södertörns högskola (Anna Hansson, Tobias Nilsson. Johan Taubert, "Jesús Alcalá - Dömd utan dom") visar att 63 av 100 tillfrågade DN-läsare anser att Sigvard Marjasin var skyldig trots att han blev frikänd på alla åtalspunkter. Statistiska urval kan naturligtvis alltid diskuteras, men resultatet är tillräckligt tydligt: den bild av Sigvard Marjasin som DN förmedlade har långt större betydelse för medborgarnas uppfattning i skuldfrågan än domstolens bedömning.

I sig är det inte något problem. De flesta visste att han blivit frikänd men ansåg ändå att han var moraliskt skyldig. I ett öppet samhälle bör man kunna skilja mellan juridik och moral. Men med tanke på hur förintande allmänna opinionens dom kan vara för en enskild människa uppstår frågan om balansen i den mediala bevakningen.
   Vårt rättsväsende är inte perfekt. Men det bygger på historiskt beprövade metoder för fastställande av skuld och oskuld. Den juridiska rättegången är en av de renaste former för sanningssökande som finns i vårt samhälle: man vittnar under ed, utsagorna prövas direkt mot varandra, åklagare och försvarare är jämbördiga.

Den moralmediala rättegången är helt annorlunda. Den är inte sammanhållen i tid och rum, man lovar inte att tala sanning, det sker ingen direkt konfrontation - den saknar helt enkelt struktur och är ofta invävd i en kommersiell verklighet där det handlar om att vinna prenumeranter och lösnummerköpare. En drevmentalitet uppstår lätt.
   Under Marjasinaffären drog alla åt samma håll; själv skrev jag något som jag tyckte var vitsigt kring ordet "slagremsa". Marjasins klippande och klistrande var naturligtvis patetiskt och ovärdigt. Men frågan är om han verkligen förtjänar att bli ihågkommen som en "kortvuxen skurk". Hade det inte varit bra om några oberoende opinonsbildare - alltså inte andra landshövdingar och socialdemokratiska politiker - hade nyanserat bilden och ifrågasatt den moraliska domen?

I Alcaláfallet tillstöter dessutom en annan komplikation. Den juridiska processen mot Marjasin satte i gång efter det att DN avslöjat hans kvittohantering. När det gäller Alcalá sammanfaller DN:s första publicering med polisens husrannsakan. Hur självständig DN:s granskning än har varit så har den ändå hela tiden bedrivits parallellt med den juridiska processen.
   Här uppstår en besvärlig fråga. Journalistikens grundläggande uppdrag är att söka sanningen. Men är det inte mer angeläget för medier att under pågående process ta fram uppgifter och resonemang som talar för en åtalad persons oskuld än att driva samma linje som åklagaren?

Ur den enskilda individens perspektiv måste svaret bli ja. Det är inte rimligt att samtidigt vara utsatt för granskning av två av de mäktigaste institutionerna i det svenska samhället: den svenska staten och Sveriges största morgontidning.
   Ur ett strikt journalistisk perspektiv blir svaret nej. Att ge läsarna korrekt information om relevanta frågor är Dagens Nyheters uppdrag även om det förstärker en juridisk skuldmisstanke. Men i så fall måste också toleransen vara stor för att de opinionsbildande avdelningarna på tidningen ger utrymme åt artiklar som ifrågasätter och kritiserar tidningens egen bevakning.

Denna diskussion kommer att fortsätta. Men efter gårdagens dom har ännu ett tyckarskrå stigit fram ur kulisserna. Nu planeras ett antal böcker om Jesús Alcalá. Nu ska det psykologiseras kring "gåtan Alcalá". Det är begripligt men för egen del är jag inte intresserad.
   I en av Jesús Alcalás bästa artiklar - som inte handlar om något rättsfall - citerar han med gillande Oscar Wilde från "De Profundis": "Kristus kunde icke fördraga de livlösa, mekaniska system som behandla människor som om de vore ting och så behandla alla lika. För honom funnos inga lagar, det fanns blott undantag."

Henrik Berggren
henrik.berggren@dn.se

Dagens Nyheter
Copyright

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida